Jag tänkte en tanke igår. Idag minns jag den. Det är inte alltid det händer. Så då tänkte jag att den kunde vara värd att tänka igen. Jag tänkte på TV-serien Studio 60 On The Sunset Strip. Ingen kan väl ha undgått att jag älskar den. Den är ju awesome. Jag tänkte på en sak som någon säger om Matt Albie, Matthew Perrys karaktär, som är manusförfattare för titelshowen. Han harvade länge i botten av hierarkin utan att lyckas få med något i sändning, vilket är det alla manusförfattare strävar efter. Men han sitter kvar i sitt provisoriska kontor på golvet utanför manusrummet där de stora namnen skriver. Men så plötsligt dyker hon upp. Harriet. Hon slog igenom med dunder och brak som skådespelerska i sketch efter sketch. Precis samtidigt fick Matt Albie sitt genombrott. Allt han skrev kom med i sändning, tillslut bär han hela showen. Alla tycker att detta är märkligt, hur deras genombrott skedde exakt samtidigt, med tanke på att de senare blev ett par. Långt senare frågar Harriet så tillslut Danny Trip, producent och Matts bästa vän, om detta. Han sade att svaret var enkelt.
“Han skrev för att imponera på dig. För dig. Det var så han slog igenom.”
Den repliken har jag kommit ihåg sedan jag hörde den för första gången. Den stämmer så bra. Även på mig och mitt skrivande.
Jag skriver för att imponera på henne. Och det finns alltid någon.
Alltid.
Så är det.
Jag kunde inte hitta just den scenen, men denna är minst lika bra.
Oj, vad många det är som har läst det senaste inlägget. Det var roligt. Men personligen tycker jag det blev lite sådär. Lite snubblande och pratigt. Så, ganska mycket jag, antar jag. Och jag tycker ju inte om mig själv. Alls. Varför skulle jag annars tortera mig själv genom att gång på gång hänga ut mig själv på det här viset? Så gör ju ingen. Ingen normal person i alla fall.
Jag svarade att jag var det, men fick inget svar tillbaka. En stund senare ringde det på dörren och hon snubblade in med tårar i ögonen. Först förstod jag ingenting men mellan andetagen fick hon ur sig att hennes förhållande var slut.
“Hur kan det bara försvinna?”
Det återkom gång på gång. Hur kan något bara försvinna? Jag svarade att det kan kännas jobbigt men det är så det är. Det kan faktiskt bara försvinna. Om det är något jag har lärt mig är det just det. Kärlek är flyktigt. Det är förjävligt. Det känns så otroligt meningslöst att höra det men så är det. Jag mindes smärtan i bröstet när hon hulkande satte sig ned i min soffa. Jag tog ett djupt andetag som kändes ända till våren 2009.
Jag avskyr en viss sorts tjej. Det är den typ av tjej som ser livet som en ständig jakt på Mr Right. Jakten kantas av ett gäng sanningar som att när dejten pillar på bältet tänker han på sex, eller slickar sig om munnen, och skostorlek är någon slags universiell måttstock. Små fakta ur uppslagsverk från TV-serier som Sex and the city. Å ena sidan är killar så, å andra sidan är killar si.
Allt detta är påhitt. Det är en fantasivärld som folk kryper in i för att de har svårt att hantera en av de få sanningar som faktiskt finns i den här världen: kärlek. Kärlek är en äkta sanning. Den är inte mätbar. Den är inte förutsägbar. Den har inget med kläder att göra, påverkas inte av klasstillhörighet eller kroppsliga gester. Den bara är. Fantastisk och flyktig. Detta har vi så himla svårt att acceptera att vi hittar på regler och lagar för det som vi inte förstår och kategoriserar människor i orättvisa och falska fack.
Det är svårt att acceptera att det bara kan försvinna, lika fort som det för mig dök upp den där vårdagen mitt i Nordstan vid informationsdisken. Det är orättvist. Det är förjävligt, fantastiskt och flyktigt. Så jag satte mig bredvid vännen och bara lyssnade. Jag fingrade på mitt bälte men det beror på att när jag sitter ned sitter det åt för hårt. Jag slickade mig om munnen men det berodde på att jag hade druckit kaffe och smaken satt kvar. Jag sade inte att han var en skitstövel. Jag sade inte att killar som han var idioter. Jag sade inte att han hade för små skor. Eller för stora fötter.
Jag kramade bara om henne och sade att jag visste hur det kändes.
Hemkommen från föreläsning om digital videoproduktion där en artist dök upp i ett exempel på hur man redigerade en livekonsert. Många runt mig suckade och himlade med ögonen åt artisten i videon från 1996. Inte jag.
Jag går hem, steker bacon och spontansnurrar lite.
Det finns något väldigt befriande för mig att vara där jag är nu. Jag vet inte vad det är. Men jag vet att jag är bra. Jag är en ganska okej person. Efter det första stora språnget i mitt liv känner jag mig som en stadigare person. Jag vantrivs inte längre lika mycket bland människor. Den där typen av större samling personer som förr allt för mycket påminde om tiden med de där Sort Guld-doftande festerna. De var så fyllda av krav. Press som tyngde mig och som dag ut och dag in påminde mig om allt jag inte var. Självsäker. Hörande. Kysst.
Jag spenderade en tid brottandes med någon sorts verkighetsklyvning. Jag kan inte säga att jag antar att det var det. Det skulle insinuera att jag har varit med om det förr. Att jag antar att det är så livet är eftersom det verkar hända om och om igen. Men jag har bara blivit dumpad en gång. Aldrig förr. Och tiden efter kan jag bara beskriva som en slags verklighetsklyvning. Jag antar inte det. Jag breskriver det som det. En tid då jag helt plötsligt var lika ensam som alldeles nyss. Och jag visste inte hur jag skulle skilja på då och nu. Särskilt inte i en tid med facebook, twitter och blogg som är nästlat och konstruerat att ge information om livets tillstånd varje minut utan någon som helst hänsyn till hjärtan som flytt eller nytvättade minnen.
Men det är befriande att kunna sitta och se tillbaka på det. För det måste betyda att jag inte är där längre. Jag kan slänga iväg en tanke för att visa att jag bryr mig. Det gör jag. Sådan är jag och kommer alltid vara. Jag kommer alltid vara halva mitt hjärta. För jag är en bra och ganska okej person.
Jag har en hel del inlägg jag önskar att jag tagit bort. Som jag gärna inte hade sett att någon (kanske alla, kanske någon särskild) läste idag, eller kanske ens när de skrevs. De är rätt många de där inläggen egentligen. Kanske vart femte text. Men de symboliserar en känsla just då, i inläggets ögonblick. Sällan stämmer de längre än i några dagar. Sedan är de inte sanna längre. Så att se tillbaka på dem blir ett sätt att se att man kommit någon vart. Att se att jag inte är där idag. Att jag inte känner så idag.
Så därför tar jag inte bort dem. Inte gamla bloggar. Inte gamla texter. De står kvar och pushar mig. Hejar på mig.
Jag stegade in i fikarummet med bestämda steg. Äntligen. Äntligen skulle jag få riktigt kaffe. Pappa hade sms:at mig på morgonen och bett mig kila över för att hämta lite post som fortfarande kom hem till mina föräldrar. Så självklart tog jag tillfället i akt för att ta en kopp, då jag själv ännu inte har en kaffekokare. Och lets face it, pulver i varmt vatten just dosent cut it för en långvarig kaffenarkoman som mig. Nöjd med att ens ha hittat till kaffeautomaten stoppar jag in kortet medan två stycken städare torkar golvet precis bakom mig. Jag nickade och log.
Jag tittade en stund och ställde sedan koppen under den närmaste kranen och tryckte på knappen. Inget hände. Jag tryckte igen, fortfarande inget. Den kanske är trasig tänkte jag och tittade runt maskinen. Städarna stannade upp och tittade på mig, jag nickade och log igen.
Igen.
Inget hände. Meh. Jag som var så kaffesugen. Sedan ser jag det. Bredvid koppen strålar en strid ström kaffe. Som det hade gjort helatiden. Jag tittar på min kran. “Vatten.”
Jahaaa, sade jag högt utan att tänka på det, tog mitt kaffe och gick.
Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt.
Jag tycker det är pinsamt att jag är kvar här ibland. Att tanken ibland kikar in igen. Jag skäms väldigt mycket för det, det ska du veta. Är det inget att skämmas för säger du?
Jag känner mig som sista versen i låten. Refrängen har dalat och sinat sedan länge. Inga bryggor eller stöttepelare. Bara en pojke kvar längst bak i bussen. Han sitter och dinglar med benen. Speglar och fönsterrutor passerar och visar någon mycket äldre och starkare. Men längst bak i bussen, längst bak i låten, på sista versen sjunger jag. Refrängen fattas mig. Jag sjunger inte på den längre. Jag låter det bero. Och ute spricker natten upp.
Den här oerhört märkliga och alienerande recensionen tillhör den sorts kulturelitism som jag inte riktigt begriper. Missförstå mig inte, jag vet vad det handlar om och jag har själv gått på folkhögskola och befunnit mig mitt i den röda kulturfloden, inget jag avskyr alls på något sätt. Men det är nästan så att jag undrar hur man som skribent kan tillåtas publicera något så luddigt och högtravande. Jag vet att det finns de som tycker att sådant här är fantastiskt och som tittar på mig med nedlåtande blick och suckar högt och dramatiskt.
Tycker den här idén är ganska klockren. Musiken kan vi bortse ifrån tycker jag. Och visst innehåll. Men idén är en såndär man önskar man fått själv och genomfört.
De senaste två dagarna har jag mått dåligt. Jag vet inte vad det är. Det känns alldeles för förutsägbart att skylla på det faktum att jag nu bor helt ensam i min egna lägenhet. Jag vill på något sätt inte bekräfta allas fördomar. Jag är trött på det. Kanske är det någon slags reaktion på den nya miljö jag befinner mig i. Men jag har snorat och så sent som igår hostat konstant. Idag har det blivit lite bättre, men förkylningen har ersatts av en obönhörlig smärta i nacken. Jag har inte riktigt lärt mig sitta i min nya soffa som en riktig man. Antar jag.
Mår risigt rent allmänt. Men jag trivs verkligen i min alldeles egna lägenhet. Det är fantastiskt.
Idag ska familjen plocka blåbär och jag har blivit tillfrågad att följa med. Jag vill det men min kropp håller inte riktigt med. Den är väl upptagen med alla fördomar antar jag.
