Monthly Archives: August 2008

Jag har så höga ambitioner att det ibland knäcker mig. Jag lägger en ofantlig, inte bara ett adjektiv, press på mig själv. Den är närmast omänsklig. Min kära mor påpekade en intressant sak nyligen. Om jag påstår något och sedan snabbt motbevisas blir jag förbannad. Jag kan bli riktigt odräglig. Men saken är den att jag blir inte sur på personen. Jag blir sur på mig själv för att jag hade fel, på att jag inte räknat ut det själv.

Så frågan lyder: Är en perfektionist i spegeln verkligen perfekt?

Vore han perfekt hade han inte tittat in i spegeln alls.

*Knaak*

Jag har nu asgarvat mig igenom det första avsnittet av The Big Bang Theory. Igenkänningsfaktorn är skyhög. Skrämmande hög. Det sades också när jag läste på att man riskerade missa en hel del referenser ifall man inte är naturvetare. Jag besitter någon sorts hatkärlek till matte, fysik och kemi men har genomlidit allt det grundläggande och lite till under mina tekniska gymnasieår. Och denna serie blandar ihop mina kärlekar populärkultur och naturfilosofi till en störtskön nördsmoothie som får en att känna sig mindre ensam.

Tack för tipset Sara.

Tack som fan.

Det är i och för sig inte heller första gången hon vet vad jag vill ha.

Enligt en obekräftad uppgift tjänar Linda Rosing nära 100 000 kronor i månaden på sin blogg. Hon säger att det är ett arbete att blogga. Och att man därför ska få betalt därefter, som med vilket dagsjobb som helst. Blondinbella läses av horder av osäkra tonårsflickor och kallas en modig affärskvinna av radikala och genomtänkta tyckare, utan att de ens givit två sekunders tanke till att hon sitter på namn som förknippas med Googles ledning och andra finanshöjdare.

Man tycker att det är en död debatt och att det är manligt ego som står i vägen.

Jag läste alldeles nyligen i Dagens Nyheter, vi får numera den i brevlådan på prov och jag älskar det, om det demokratiska konventet i Denver i natt. Det hela är mycket intressant och jag försöker insupa så mycket info om det amerikanska valet som möjligt, jag har varit dålig på det på sistone.

Där fanns en notis om hur man tillsammans med Google samlat ihop 500 bloggare och ytterligare 3000 ansökningar för konventet, som en del i nyhetsbevakningen. 150 professionella, men hemskt dåligt klädda, bloggare är fullt ackrediterade på konventet och allt är en del av den nya sortens politiska bevakning som slagit igenom de senaste åren. Där finns namn som Huffington Post och Daily Kos, bloggar med fyra-fem miljoner besökare i månaden.

Jag hade velat se fröken Löwengrip där. Och Linda Rosing. Jag hade velat se dem sitta där med sina Äppel-lappar och ge konstruktiv kritik och genomtänkt analys i den affärs- och arbetsmässiga ton som enligt utsago ska förtjäna dem pengar.

Då kan vi snacka dagsjobb.

I valfri outfit.

Någon klipper gräset med handgräsklippare utanför. Jag ligger ned och tvångsvilar. Om jag blundar så kan jag låtsas som att det är havet som rullar in.

Våg för våg.

Och jag hör det.

Läste för övrigt för ett tag sedan att Microsoft rekryterat bland andra 54-årige Jerry Seinfeld till sin kommande marknadsföring för att komma ikapp Apple i försäljningsträsket. Han ska locka den unga marknaden, den som Apple just nu har monopol på.

Någon har somnat på ett möte någonstans.

År 1995.

Använder för tillfället ett memorystick, ett usb-minne på 512 mb. På det lilla fanskapet var det installerat något fabriksprogram med autolaunch och diverse annat. Jag är inget tekniskt snille. Men om man ska använda ett memorystick, varför i hela helvete ska man behöva använda det genom ett program som inte behövs, som tar utrymme och som sparar raderade filer i en så kallad “Trash”-mapp.

Newsflash. Det är ingen “Trash” OM DET SPARAS PÅ DISKEN.

Då är det en Skitonödig-mapp-med-existensproblem.

Skickar snart USB:t till psyket.

Nä. Det går inte skriva för tillfället. Jag sitter vid datorn konstant och jobbar just nu vilket effektivt dödar min kreativitet. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart då jag saknar den lite.

Hang tight.

Coolt.

Allt är säkert Bert Karlssons fel. På något sätt.

Ingen bra dag. Allt har fullständigt gått åt helvete. Nej. Inget fyndigt. Inget konstruerat eller krystat.

Bara svordomar.

Sådeså.

Så att jag häller i kaffe i bryggaren, stänger locket och inser sedan att filter kanske behövs.

Det finns så mycket att säga om OS. Tennisen och silvermedaljen i dubbel, så underbart. Usain Bolts två sanslösa världsrekord, utan knuten högersko. Jörgen Persson, bordtennis. Ara Abrahamian, brottning.

Men framförallt:

Chris Hoy, cykel.

Jag har en blåsa på tummen.

Jag klippte gräset.

Till mitt försvar ska sägas att gräset var blött.

Lite.

Min äldre syster introducerade mig för denna dansgolvsrivare signerad Katy Perry och jag rynkade först på näsan. Men efter att ha känt igen låten surfade jag vidare i jakt på mer information. Och jag ska vara ärlig: Jädrar vilket drag.

Sen har den ju också ett visst manligt appeal som helt klart går hem.

Vi är billiga, pojkar.

Jävligt billiga.

Håll klaffen nu och börja skämma ut er.

Idag fick Eff, en av mina favoritbloggare, mig att skratta högt två gånger. Ni som ännu inte upptäckt detta embryo, inga ursäkter godtages.

Idag cyklade jag i en herrans fart förbi två emo-människor samtidigt som jag visslade högt på “Gud har öppnat pärleporten”. Nöjsamt. Nu: pasta och Keith Jarrett.

Det finns bara ett Eff.

Jag tycker om hösten.

Det gör jag. Sommaren har alltid varit för mycket. För varm. För solig. För regnig. Man vet aldrig var man har den. Den hittar på lite vad som helst. Ryssar som spelar makalös fotboll. Lagar stiftas och rivs upp. Carl Bildt byter slips.

Men hösten är risig, ruskig och blöt. Man sitter i fotöljen med en kopp kaffe, en Stieg Larsson och kalla fötter i varma filtar. Varje år. Varje gång. Varje dag. Den ändrar aldrig på sig. Den svenska hösten vet man var man har, till skillnad från den svenska sommaren. Det är samma väder, samma kläder. Det är alltid lika mysigt. Det är alltid lika blött. Och t-shirt och joggingbyxor funkar alltid lika bra.

Inga slipsar här inte.

Bara välkommet regn.

Och alla har det lika jävligt.

Jag är omringad. Framför mig står en 19″ plasma skärm till min egna stationära dator. Till höger en trave videoband och till vänster står en blytung mac-skärm av dyraste sort kopplad till höger och vänster. Det ser ut som om en OnOff-butik spytt på mitt skrivbord. Mitt rum har blivit en sambandscentral från en dålig actionfilm från åttiotalet med Harrison Ford i huvudrollen. Minst.

Det är för mitt jobb. Ni vet det där jag gjorde i våras, det följer jag upp nu, i digital form. Ett okej jobb. Helt klart. Men lite knäpp blir man.

Norah Jones hjälper mig.

När rendereringen pågår, i sina stabila timtal, lutar jag mig tillbaka och blundar.

Tack Norah.

Har ni inte hört “Live in New Orleans” har ni missat något.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Vare sig vi håller med eller inte.

Marcus Birros debattinlägg i Expressen häromdagen är skrivet på ett sådant där böljande vackert sätt som få klarar av, och som man sällan ser i kvällspress.

Jag trivs verkligen med min nya blogg. Musikspelaren jag installerat fungerar bra som ni ser nedan. Statistiken fungerar och skjuter i höjden förvånansvärt snabbt. Få databas-krascher. Jag tycker det är otroligt att jag lyckats med det här på egen hand. Med undantag för några få rådfrågningar har detta blivit enbart mitt bygge. Det är stort. Och inte så jävla illa pinkat av en hörselskadad tjugoåring.

Nu ska jag bara få fatt på det där med rätt balans på köttfärssåsen.

Volvo nästa.

Jag vet vem hon kommer att bli. Flickan i mitt minne. Hon kommer bli den jag ser tillbaka på och undrar vad som var, vad som blev och vad som kunnat bli. Låten är inpräntad i mitt hjärta.

Och hennes jeansjacka likaså.

Mina händer minns.

Och de kommer arbeta resten av mitt liv.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Hela Augusti har jag gått och väntat. När hösten börjat nalkas och den där söndagskvällskänslan infunnit sig har jag grubblat, funderat och skruvat på mig. Snart måste det göras, innan vardagen slukar mig. Det är ju nu jag har tid att göra det här.

Jag har alltid längtat tillbaka. Tillbaka till oberoendet. Men problemet för mig har varit bristen på frihet. Så tillslut gjorde jag slag i saken. Nu har jag en egen domän, ett eget utrymme som jag kan göra det jag vill med. Allt publicerat med det oslagbara verktyget WordPress.

Det går inte att säga hur bloggen kommer se ut om ett halvår, eller om ett år. Om jag fortfarande vill. Om jag fortfarande kan. Men jag är här nu, idag.

Och jag hoppas att ni tittar in även imorgon.

Välkomna till mitt nya hem.

Så, var ärliga nu. Vad tycker ni?

Ett fenomen som jag snubblat över några gånger i diskussioner med vänner är tankarna över att vilja komma någonstans. Alla verkar vilja det.

Alla vill bli någon.

Jag har en drivkraft att göra saker. Snarare än att bli någon. Självklart finns alla fluffiga rosa moln i framtiden om att stå på löpsedlarna kanske, bli intervjuad eller vad det nu innebär att bli någon. Men varje gång dessa tankar slår mig eller berättas för mig, så dyker samma svar upp i mitt huvud.

Du är redan någon.

Någon i betydelsen speciell. Vilken är den betydelse alla unga idag jagar. Den definitionen som gör dig till människa. Samma definition som undermedvetet tvingar flickor att blondera håret, spruta silikon och slutligen sprida sitt privatliv över löpsedeln. För det är vad definitionen säger. Syns du. Då finns du. Då är du någon.

Bristen på kritiskt tänkande är en av de största problemen i vår varseblivning. Hade denna blonda flicka besuttit förmågan att verkligen, verkligen, tänka kritiskt och för sig själv, så hade hon förstått att det bara är en definition som driver henne att förstöra sitt vacka yttre, en illusion, ett tidningsomslag, ett försäljningsargument.

Att vara någon blir en jakt på grönare gräs, och det där speciella, det där unika visar sig tillslut vara att falla i ramen, snarare än att falla ur den. Och detta gäller alla så kallade trender i att förändra sin personlighet. Att vara någon idag kan också betyda ett tvångsmässigt behov av att ständigt hävda sig, att ha en åsikt, oavsett vad den åsikten kanske egentligen är. Vi lever idag i ett samhälle där att rösta på ett parti med ena foten i Fascismen och andra i Segregationen är att vara någon. Att ha en radikal åsikt. Och man blir förblindad av lyckan av att verbalt slå ned någon vid matbordet och belöningen är illusionen av att vara ett unikum.

Dagligen strävar vi efter att falla ur ramen. När det visar sig att just det, just det var att falla i ramen.

Och kvar står du med silikontuttar under hakan, palestinasjal kring halsen och SD-emblemet på bröstet och inser att du redan var någon. Den där självsäkerheten som du sökte, den fanns inte i alla symboler, tidningsurklipp eller inövade oneliners om öststaterna. Den fanns i dig. Du var någon.

Och vem är inte bättre på att vara du.

Än just du.