Monthly Archives: September 2008

Ibland undrar man bara om man inbillar sig allt.

Vad fan?”

Jag hade inte haft mycket att göra så jag hängde med. Kompisen bad mig komma förbi och vi åkte iväg fyra dårar i en BMW modell kokain-släde-95. Normalt när detta sker brukar vi mest glida runt och snacka skit. Socialare än så blir det inte. Men nu skulle här drickas kaffe. Visst. Jag älskar att sitta på ett fik. Men plötsligt svängde bilen ut från stan. Vi skulle inte till centrum. Nej.

Vi skulle till Åryd.

“Vad fan?” protesterade jag återigen.

“Ja, vi kan väl åka någon annanstans. Till ett nytt ställe. Typ Åryd. Eller något.” sade initiativtagaren. Jag protesterade igen och frågade varför vi inte kunde ta en fika på ett café i stan som normalt folk.

“Men vill du inte åka någon annanstans? Uppleva nya saker?” frågade han syrligt.

Mitt påpekande att Åryd inte någonsin fallit under ovannämnda kategori viftades bort. I högtalarna dånar någon obeskrivlig musik som mest dånar för dånandets skull. Ungefär som det där styrketränandet för styrketränandets skull. Ingen vet riktigt var Åryd ligger så vi kör mest på känsla och räknar kor. Det är blå himmel och böljande cumulusmoln och jag låter tankarna vandra iväg.

Efter många om, men och varför stannar vi tillslut vid en sjö. Det ska tydligen ligga ett brukssamhälle på andra sidan bron och vi strosar iväg. Det pratas om hur fint det är och att man borde haft med sig finkläderna. Jag skrattar för mig själv. Jag har svårt att förstå mig på att man helt plötsligt utan anledning måste åka till Åryd för att säga att man varit i Åryd i tio minuter och varit ett med naturen eller möjligtvis hälsat på en ko. Det känns introvert. Men jag säger inget. Som vanligt.

Det är detta jag vuxit upp i. Det är homofobiskt. Självcentrerat. Och mycket hårdrock. Hö-hö-mentaliteten hänger som blytunga moln över allt. Man får inte någonsin sänka garden för då tar någon chansen att bevisa sig själv. Det senaste har avtagit sedan gymnasiet, men ligger fortfarande kvar och lurar. Man blir hård. Jag blev hård. För så ska det ju vara. Lite som de första tjugo minuterna i Full Metal Jacket. Fast nördigt och utan pondus. Där växte jag upp.

Det enda fiket vi hittar hade inget kaffe att servera. Jag kvävde mitt skratt och den egentligen ganska uppenbara tanken på att Åryd inte har något kaffe. Men där var väldigt fint. Det fanns en sluss och ett vattentorn, från tidigt 1900-tal gissade arkitekten i mig.

Vi körde iväg hemåt utan att ha druckit en droppe nytt eller spännande kaffe.

Men plötsligt passerade vi en skylt som det stod loppmarknad på. Där måste det ju finnas kaffe hojtade man och utan eftertanke hoppade tre före detta hårdrockare och en hördelskadad pojke ur bilen och för en sekund dundrade ett trumsolo ut över de småländska vidderna som skrämde mjölken ur korna. Självkart fanns där inget annat än bråte och en tant som lärt sig ett och annat försäljningsknep. Medan hon skulle kränga en plastmugg med en dalahäst till en egenkär kille som aldrig läst annat än Tysklands historia gick jag ut på framsidan av den lilla röda stugan och satte mig på en bänk. Jag suckade.

Plötsligt hände det.

Det blev tyst.

Inga trumsolon. Inga utläggningar om vem-fan-bryr-sig. Inget snack om transvestiter som tittar på en konstigt. Ingenting. Det var precis ingenting. Förutom träd som susade. Jag blundade. Är man hörselskadad har man konstant tinnitus. Jag har också den svåraste varianten. Den väcks ur sin dvala när det är helt knäpptyst. Och det är det värsta av allt. Värre än en krog klockan ett en lönenatt. Men sitter man på en träbänk på landet vid en röd stuga och bara hör de stora träden susa.

Då är det så nära tysthet man kan komma utan att det är knäpptyst.

Och det är underbart.

Vad fan.

Åryd var inte en så dålig idé trots allt.

Snart skickar jag in toalettpapper.

Jag: “Jag har tråkigt. Det finns ingen att snacka med. På msn.”

Hon: “Jasså.”

Jag: “Alla verkar vara afk.”

Hon: “afk?”

Jag: “Ja. Away from…”

Jag gör en menande gest med handen för att avsluta meningen. Min syster tittar på mig som ett stort frågetecken och fyller i.

Hon: “…kitchen?”

Man kan ju inte annat än älska Sufjan Stevens, om inte för musiken så för hans låttitlar.

Jag vill skriva något långt och tänkvärt men det går inte. Inget blir bra. Det är fömodligen för att jag egentligen inte har någon idé. Jag känner mig just nu mest nedslagen på grund av alla mina misslyckade försök att få tag på en praktikplats där jag kan testa på copywriting.

Ingen har tid.

Det verkar helt omöjligt.

Och ändå läser man överallt annonser som är så dåliga att de inte ens skulle duga som toalettpapper.

Och så finns det dem som säger att han är omusikalisk.

Jag hör när de är hungriga.

Bland annat.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

För övrigt var det någon där ute som fullständigt plöjde min blogg igår. Hoppas du hittade något du gillade. Ja. Du ja.

Nej.

Inte du som sökte på “pärleporten download”.

Sitter och söker praktik för tillfället. Det går rakt åt pinnhögen.

Ibland kan det vara så.

Äppel- och kanelsockerkaka, filt och CSI.

Så där enkelt.

Är det bara jag som får en slags ryggradsmässig kräkreflex vid stavandet av Te med “h”? Bokstaven känns så fruktansvärt felplacerad att Persbrandts långa lockar i Tre solar framstår som ett genidrag.

Men det kanske bara är jag.

Mycket foto har det blivit. Dagens Photoshopkurs kändes på pappret inte som något en tjugoårig nörd, med en arm för diverse FPS och flertalet av Adobes produkter, skulle behöva. Men se på fan. Han lärde sig något nytt ändå.

Kanoners.

Just nu: Te. Ajjemen.

Sara, det är höst, give me a break.

Man vet inte riktigt hur man ska formulera sig. Alla adjektiv känns bara sletna, använda och otillräckliga. Jag länkar bara istället och säger att det är bra.

Bra så in i helvete helt enkelt.

Någon ville ha mer musik av typen jag gillar. Nu är det så att jag själv är värdelös på att hitta ny musik. Utan jag fastnar mest i gamla hjulspår. Det är lite tråkigt. Så om någon där ute har tips på band, personer eller enskilda låtar som jag och andra kan tänkas gilla: Dela med er!

Den som hängde med i den korta The O.C-hajpen känner säkert igen följande låtar. Det finns mycket bra att hämta i dess soundtrack som välkända låtar av Alexei Murdoch och Joseph Arthur, men där finns även många överskattade spår och enligt mig fullständigt söndersnackade band som Death Cab For Cutie.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Vidare i populärkultursdjungeln bidrar även Scrubs med en riktigt minnesvärd tonårsdänga som bara skriker ombyte framför spegeln, total garderobsgenomgång med tillhörande snurrar.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag beundrar Mats Olssons känsla för text något ohälsosamt mycket.

I fuckin’ love it.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag kan spela upp dialoger i huvudet. Jag tror det är för att jag inte kan sluta hitta på. Kreativiteten knåpar ihop saker när jag inte ens vill.

“Shit. Du lider verkligen.”

Tänker jag. Att någon säger. Men plötsligt är jag tillbaka med ett ryck i min verklighet och jag vet inte om jag är glad för det. Idag var jag del av en fotosession som, ska vi säga, var aningen homoerotisk. Grejen var att en kvinnlig klasskamrat prompt skulle ha två killar i bar överkropp på sin bild, i utmanande pose. Jag lät mig övertalas i min enfald och slängde plagget tillsammans med kamraten. Det var påfrestande. Men inte på grund av just den situationen.

Osäker? Ja. Vad annars? Det är säkert övervägande många i min omgivning som tror, eller rentav tror sig veta, att jag är gay. Och de har inte så lite anledning om man sett mitt liv. Men så är inte fallet. Inte alls. Jag är straight. Jag har inte tillåtit mig mycket. Inte gett mig, eller någon annan chansen särskilt ofta. Och sena fredagskvällar hatar jag mig själv för det. Så ja. Jag är osäker. Men bara för att en kille på tjugo inte ska vara det egentligen.

Allting verkar vara så utstuderat. Hur det ska vara. Hur jag ska vara. Den där leken. Spelet där flickan vill bli pojkens sista äventyr. Alla rörelser som ska säga det ena och det andra och kvar står jag mitt i all konvention och funderar på om hon verkligen bryr sig om mig och inte illusionen av en karaktär hon ser på TV på vardagarna klockan Sex And The City. Men man ska står över det där. Man ska vara sig själv och vänta på livets stora kärlek i ICA-kön. Nu har jag stått där i fem år och det börjar kännas lite tråkigt. Man kanske skulle blivit en skitstövel istället. Det verkar ju fungera.

Ja. Tjejer. Fnys inte. Så är det, och det vet ni.

Det här är nog ett av mina mest självutlämnande inlägg någonsin. För detta är något som äter mig. Det blir ett stort jävla hål rakt in i mitt sårbaraste. En motorväg för främlingar att byta fil i.

I’ll risk it.

“Shit. Du lider verkligen.”

Ja.

Det gör jag. På riktigt.

Så.

Nu vet ni det också.

Kanske blir det bättre nu.

Det är fredag och jag har blivit fotad hela dagen och fotat själv hela dagen. Jag vet inte riktigt vad jag tycker eller känner, bara att jag är dödstrött och helst hade haft någon att kasta en kudde på.

Bafatt’.

Du vet att du precis gjorde mig till din vän, din jävla bitch.

Tänkte jag.

Det blixtrar till framför ögonen. En discokula snurrar i andra änden av rummet. Musiken vrålar så högt att den blir låg. Det blir ett dovt muller. Jag sitter och trummar med fingrarna mot två öl. En i vardera hand. Den ena är min. Den andra var hennes. Hon skulle dansa. Jag skulle hålla öl. Tyckte hon. Jag väntade i fem minuter sedan halsade jag båda två i ren protest. Men hon märkte såklart inget ute på dansgolvet.

Den rödstoppade skinnfåtöljen är lite klibbig. Det snubblar ned någon bredvid och ursäktar sig för att han satte sig på mig. Jag förstod att han skulle ha kul sade jag och bad honom att dra åt helvete med brett leende och glad ton. Flickan jag pratat med en längre stund försvann hon med. Hon gav mig ingen öl i varje fall. Alltid något.

Livet mullrar obarmhärtigt runt om kring mig och återigen ångrar jag att jag bryr mig. Att jag försöker. Jag sitter kvar i en klibbig skinnfåtölj och funderar på att köpa en öl till medan minnet kommer till mig. Som en klar blixt mitt i besvikelser.

Min baldejt gav mig handväskan en gång.

Den var svårare att halsa.

Så ledig är jag.

Jag gillar den här just nu. Vet inte varför. Jag hör inte ens texten om jag inte läser den. Men ändå.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Igår snubblade jag över en skola. Jag har suttit och funderat på den nu hela morgonen. Jag läste det mesta på hemsidan, till och med rapporter från de nuvarande studenternas första dagar. Där är termer som Bachelors degree in Communications och så vidare. Jag blir så inspirerad. Där vill jag verkligen gå. Jag skulle vara yngst. Jag skulle vara helt oerfaren och dessutom skulle jag flytta hemifrån, långt hemifrån. Det verkar så stort, men så spännande. Det känns verkligen som något jag skulle vilja göra. Och det känns som att det skulle göra skillnad. På så många sätt. Det skulle hända något. Och jag hade dessutom klarat av utbildningen, även om den verkar tuff.

Men så läser man antagningsavgiften.

Och allt sprack, det som ändå inte var.

Framtiden kan verka så jävla omöjlig ibland.

Idag var det en sotare här och städade rent vår skorsten. För den används ju så hiskeligt mycket på sommaren. Han var inte mycket äldre än mig men stövlade in och såg ut precis så som man minns att en sotare ska se ut. Med borstar och trådar. Jag vet inte. Men med alla konsulter, revisorer och professionella modebloggare idag.

Så är jag glad att det fortfarande finns sotare.