Monthly Archives: September 2008

Just nu är jag ungefär lika kreativ som en lyktstolpe.

Dammsugardansant dag. Nästan lika bra som skivad mozzarella med tomat.

Jag sitter och ser på när svenskarna blir utbuade på Råsunda, och så händer detta på en annan kanal. Jag var beredd att gå in i denna säsong med en djupt grundad Idol-skepsis.

Men jävlar i havet…

Nytt i jargong-träsket: Min lärare i kommande produktions-studier använde idag uttrycket “Kanoners”.

Sådana gillar jag.

Nu när jag ändå publicerar inlägg på löpande tik: Jag tyckte faktiskt att Filip och Fredriks nya program Vem kan slå Filip och Fredrik var en höjdare.

Självdistans: Nu!

Dessutom: Det känns som om man har aningen stangerat i utvecklingen när man fortfarande garvar åt att en mapp på MacBooken säger att den har läs- och skrivsvårigheter.

Åtta timmar. Så här mycket i skolbänk har jag inte suttit sedan… lågstadiet. Ni vet, ungefär samtidigt som man slutade äta skolmaten och började införskaffa bär kring skolan, en barack från -92 som utrymdes en generation senare på grund av risk för mögelförgiftning.

Så det känns skönt att vara tillbaka.

Typ.

Bollen studsar nog bättre. Det gör den. Men gruset är asfalterat och målen är borta. Jag är ute och går i mitt kvarter. Det är några kullar och sluttningar, med en hel stadsdel utrullade som en näve tärningar. I hela mitt liv har jag bott här. Jag har flyttat, men aldrig längre än hundra meter. Jag går längs Gökvägen och passerar vårt gamla hus. Jag ser parkeringen och lekplatsen. Den lilla stugan där jag hade min första kyss. Det var med grannflickan. Jag ser skogen där jag slog min bästa vän i huvudet med en pinne. Han fick en brandbil.

Promenaden följer min uppväxt. Det mulnar på. Det är konstigt. Så ofta som det har regnat. Men alla dagar man minns är av solsken. Jag stannar upp ett slag och tittar ned på asfalten. Det här var centrum. En lastkaj som alltid var tom. Kartongen kallade vi den. Bredvid ligger nämligen en kartongfabrik som aldrig gjort några kartonger. Nu gör den pizzor. Området var min lilla värld. Det är inte besjunget i några sagor. Inte har det ett eget fotbollslag. Skolan fick inte en jordglob förrän 1865.

Men det är en samling minnen. Utslängda som tärningar. En plats för att bevara de gamla. Och förhoppningsvis en plats för att skapa nya. Jag kommer gå vidare. Leva mina nästa tjugo år på en annan plats. Men det spelar ingen roll hur snabbt Internet blir, hur stora hårddiskarna kommer att vara eller hur många nya vänner jag får på msn.

Inget kan tävla med minnet av en fotbollsplan som blev en parkering.

Potatismos.

Min hjärna är potatismos. Och inte ens riktigt god, hemlagad potatismos. Nej. Utan sådandäringa vända-upp-och-ned-på-tallriken-men-skiten-hänger-kvar-ändå-som-utblandat-tapetklister-…

…mos.

…vad jag vill se Wanted. Det känns som att den filmen håller vad den lovar.

Okej. André Wickströms bandidos-sketch var faktiskt störtskön.

Men han ska ju ha humor.

Är det bara jag som tycker att TV-galan är… obekväm? Det känns som om alla hade blompinnar uppkörda i pastejköket och mest väntar på efterfesten.

Det är en jävla massa stenkast från det amerikanska ditot Emmy-galan.

Jag har blivit kär i Eagles “Hotel California”. Som vanligt är jag sen in i gejmet. Bara sisådär hela mitt liv. Och tio år till. Det kan verka konstigt. Det kan verka som att jag aldrig hört Eagles. Men det har jag självklart.

När jag hörde denna låt igen nyligen var det något jag kände igen. Långt bak i hjärnbalken ringde det en klocka. Jag kunde inte förstå vad det var. Låten är fantastisk och så snyggt sammansatt att det är galet, men det var inte det. Den kändes. Djupt inom mig kändes låten, musiken. Jag kunde inte förstå varför jag reagerade så, på en låt som kom tio år före min tid. Till slut snubblade jag in på Youtube och började söka.

Då hittade jag det.

År 1994 gjorde de en spelning på MTV, den första tillsammans på många år. Jag kände igen bilderna och först då kopplade jag ihop musiken, och minnen från mitt livs första vardagsrum slog emot mig.

Jag såg detta på TV när jag var väldigt liten.

Kanske var det första gången jag lyssnade på musik.

På riktigt.

Det tog några lyssningar. Sen älskade man den.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Nu steks det kantareller här i huset.

Älskar.

Ulrika skriver om hur hon flåsat sig igenom en mil. Starkt. Som fan. Det får mig att minnas mina turer runt Öland förra året. När jag gick på folkhögskola blev det mycket stillasittande med stenålderslaptops. Jag är i stort behov av träning och rörelse så jag drog varje vecka ut och sprang helt sporadiskt. När jag mötte en skylt vände jag och fortsatte åt ett annat håll. När jag kom till Färjestaden brukade jag vända. Det gick bra även om jag varje kväll var halvdöd. Men lite får man väl tåla tyckte jag och fortsatte. Detta pågick i ett år.

Mot slutet bestämde jag mig för att i alla fall se hur långt det var. Så jag snörade på skorna och började springa. För varje skylt med ett obskyrt bynamn på räknade jag ihop kilometerna. Jag sprang samma konstiga runda som nu var en vana och vände vid Färjestaden.

När jag kom hem hade jag chockad räknat ut resultatet: 2.5 mil.

Fy fan.

Efter det slutade jag springa den rundan. Det var ju åt helvete för långt. Det orkar jag ju inte, tänkte jag och började promenera runt kvarteret istället.

En av mina utbildare använde precis uttrycket “åxå” i text.

Ridå.

Ibland fantiserar jag om att göra musikvideor. Om att regissera, skriva och dirigera. Kanske agera, men det är jävligt sekundärt då jag har karisma som ett elskåp. Men musik är viktigt för mig, och för andra. Och det fantastiska är att även om en låt har ett specifikt budskap i text och ton, så kan den betyda olika för olika människor. Och det kan man göra mycket av. Det tycker jag är coolt.

När jag lyssnar på denna ser jag en säng och en man. Han sitter på kanten utan tröja men i jeans. Det är dagen efter och han är ensam men ändå inte. Han har en flickvän, men ändå inte. Min fantasi skenar iväg och skapar ett helt persongalleri, ett bråk och ånger. Är det bara jag som gör så?

Somehow here is gone.

Vad ser ni?

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Nu har jag bangat ur två gånger i rad. Jag har raderat två längre utkast till två längre inlägg. Det ena rann ut i sanden och blev poänglöst. Det andra blev för personligt.

Nä.

Jo.

Det var väl allt.

Ett inlägg om att det inte blir några inlägg är ju för fan jävligt onödigt.

Men enastående existentiellt om inte annat.

Innan hade jag attributet singel i min beskrivning här till höger. Men jag tog bort det. Hela sidospalten skrek lite för mycket kontaktannons. Så kan vi ju inte ha det. Sitta och skriva ut sina känslomässiga infall så där så att vem som helst kan läsa. Nej, gud vet vad.

Så desperat är jag ju inte.

Skenbart är i sina bästa stunder så som all ny svensk film borde vara.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Nu är helgens uppgift redan inlämnad. Jag som nästan hade glömt hur mycket jag kan skriva utan att skriva någonting. Snacka om att linda in. Jag vet precis hur man ska göra för att inte göra någonting, och få beröm för det.

Jag är så manipulativ.

Något ska man ju kunna.

Jag känner att jag måste skriva något om Idol 2008.

Men det vore ju att erkänna att jag tittar på det.