Monthly Archives: October 2008

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Nu har jag formaterat om bloggen en aning. Jag kan numera posta utan rubrik när det känns överflödigt, vilket är ofta. Och titta! Klockslag!

Jösses.

Kath har rätt. För att skriva bra. Måste man må skit.

Nä. Ingen praktiklycka än. Men just nu är jag ganska avslappnad. Jag vet inte om det beror på snön som föll igår, eller på att jag är ledig. Kanske beror det på tabletterna jag fått käka för att motverka den där tanden som vägrar komma upp utan strid utan ska slita och riva mig i stycken och få mig att se ut som en hamster. Det svullnar upp på ena sidan och man får problem med att tala rent. Så nu har man inte bara målbrottsskär i rösten, det har aldrig lämnat mig. Nej, nu mumlar man också som om man käkat trettiofem marshmallows och försöker sjunga “Funny Bunny”.

Hamster för fan.

Som en hamster.

Jag mår illa. Min tandvärk är inte vidare utspridd, utan håller sig till höger nedre visdomstand. Men som den ligger i. Jag är inte vidare klen. Ni vet alla hur jag i any given situation alltid vägrar be om hjälp. Men det här. Det gör så ont att jag mår illa. Men kaffe hjälper. Någon som har några andra tips? I övrigt har jag fortfarande inte fått någon praktikplats. Jag ska utforska mer idag, har några namn att ringa. Men det är uppe i tiotalet “Nej” nu. Utan vidare hjälp från min utbildning som ska kalla sig en KY-utbildning. Tjena. Men man orkar inte vara arg. Man vi bara ha ett jobb att gå till i tio veckor nine-to-five. Det är allt. Men satan vad hörselskadad man känner sig på telefon. Och så mår man illa på grund av en tand.

Men det hörs ju inte på telefon i alla fall.

Mulen och sketen tisdag. Över skolgårn’ gick vi. Hand i hand så där som vi gjorde utan att jag egentligen förstod varför. Jag tror att jag var rädd. När du kysste mig på kinden. Likväl en sketen tisdag kunde jag tro att du tyckte om mig. Men rädd för practical jokes var jag alltid. Rädd för att inse att det inte var mig du tyckte om. Rädd för att inse att det var en lek, som sanning och konka. Jag tror att jag inte hann. Jag hann inte med alla andra i sitt utforskande av livet på skolgården, tjyvrökandet och moppeåkandet. Jag var upptagen med att lyssna och höra och skapa mig en bra framtid den mulna och sketna tisdagen. Upptagen med att värja mig och försvara mig och kanske överleva dagarna då alla andra tycktes veta tillräckligt lite om världen för att njuta av den. Alla blickar du slängde, alla långa kramar jag fortfarande känner och all folköl du drack för mig, och bara mig. Mulna och sketna tisdagar var de allihop. Varje minne av dig kritade på en skolgård. Jag förstod inte varför du ville hålla min hand. Hann inte förstå. Jag tror att jag blev man för tidigt, och pojke för sent. För nästa tisdag hånglade du med honom. Och tåget hade lämnat perrongen.

Idag stod jag på en soptipp. Eller jag gled mer upp och ned för bråtet i svarta Adidas för 749 kronor och hystade en gammal cykel utan framhjul. Där fanns också ett handfat, tegelpannor, en halv lyktstolpe och en brevlåda det stod Hansson på. Det gav kalla kårar, och man började se sig om efter stora råttor och likdelar. Tankarna gick till filmen Twister och hur sådana stormar ödelagt verkligheten i södra USA. Fast här heter stormarna Gudrun och Ulrik och ödelägger mest en brevlåda som det står Hansson på. Och som i slutändan skitar ned mina skor och jeans en regnig måndag. För i helvete Hansson. Men allt för konsten och allt det där.

“jag duger i strid”

Så det gick åt helvete med tidningen. Väldigt jättemycket åt helvete. Men jag vet inte riktigt. Man börjar så sakteliga få känslan att man inte riktigt räcker till. Alls. Det är jobbigt nu. Å andra sidan har jag fått klättra på stadens soptipp idag och skitat ned mina tusenkronors-Gstar-jenans så det går på ett ut det där.

Nu ska jag bara äta upp min hatt och hoppa på hörapparaten så är vi back in business.

Hurra för molnigt väder.

Har bytt bildäck. I nittiotalets bortglömda blåjeans.

Right-click-save.

Jag minns att jag en gång i tiden lovade att sluta med radbytandet.

Det gick ju jävligt bra.

Efter att ha sett trailern och hört moralpaniken i USA kan jag knappt bärga mig inför Kevin Smiths nya film. Komiska geniet Seth Rogen (40 Year Old Virgin, Superbad) är en av mina favoriter och nu verkar han ha gjort det igen. En nydanande romantisk komedi. Enligt rapporter ska den vara klockren och på IMDB ligger den redan bra till. Vi som också har sett Scrubs kommer känna igen underskattade Elizabeth Banks, som förvisso har medverkat i flera stora filmer redan, men inte fått ett riktigt erkännande. Jag hoppas det här är så bra som jag tror.

Jag skrattar bara jag ser trailern.

“What are you, slow?”

Som en hyena.

*Går och slår manligt i en vägg för att kompensera tidigare inlägg*

Jag tror att det är något speciellt. Att jag bara kan blunda. Mitt liv är som en väg utan fartkameror. Jag är så hård utåt. Så tuff. Gasen i botten för att man kan. Ingen annan anledning. En gång blev jag jämförd med en Mustang. Det är bara här jag vänder ut och in på mig. Här, mellan orden och raderna. Jag ignorerar när jag inte orkar mer och väntar tills klockan låter mig gå. Jag blockerar allt för att ingen ska misstänka något och trycker istället i mig huvudvärkstabletter. Detta kommer i vågor. Med några månaders mellanrum. Nu så är det dags igen. Den är där när jag vaknar. När jag väljer kalsonger. När jag ska jobba. När jag ska vara en tillgång. Vad kalsonger har med det att göra vet jag inte.

Då tror jag att det är något speciellt att jag plötsligt kan tappa all fart. Lätta på gasen. Och titta ut genom fönstret. Stanna mitt i vägen och förlora all fokus. All vilja till kamp. Och bara lyssna, känna och blunda. De har den effekten på mig. Norah och Willie. Det är något speciellt. Något värt att vårda. Men jag behöver hitta någon som har den effekten, som inte har en volym. Jag tror att jag delar det med någon där ute.

Jag lägger i växeln och hoppas naivt.

Vänd ut och in på mig.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Just det. Jag är numer flera kilon lättare. Inte snaggad, men nästan. Love it.

Idag är jag irriterad. Allt jag gör som involverar andra människor slutar på ett eller annat sätt med att jag pustar, frustar och stånkar. Men aldrig att jag skulle låta det gå ut över någon annan på riktigt. Jag kan sitta och sura, men aldrig förklara varför.

Så jävla manligt.

Det är ju alltid något.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Huvudvärk.

“Jävligt ovanligt” muttrade han och slog på Vänner på das dumburk. Inga nyheter om någonting idag. Hade den där ljudkursen som föga förvånande blev tuff. Förmodligen därför som mitt huvud är överbelastat igen. It kinda’ gets old.

Inget genomtänkt idag. Bara en stor “Vacant”-skylt och ljudet av Chandlers oneliners.

Det regnar ju ute i alla fall.

Det gillar jag.

Mitt hår är långt. Med egen gravitation och två månar som cirkulerar. Ni vet. I den klassen. Saken är den att mitt hår växer exponentiellt både på bredden och på längden. Vilket bidrar till något sällsynt norr om ekvartorn.

En småländsk afroboll.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det känns som om jag växer i kvadrat just nu. Kunnighetsmässigt. Karriärmässigt. Eller hur man nu väljer att se det. Vad gäller kärlek är jag dock fortfarande en liten pojke.

En mycket liten pojke.

Jag är fortfarande den där pojken som höll sin baldejt om korsryggen. Utan skydd från osäkerhetens kameror eller strama pressveck. Han som trodde att det var nu det gällde. Nu var det dags att bli en man. För det har man ju hört.  Av kompisarna. Den aldrig sinande kunskapskällan i omklädningsrummet. Manlighet är något man förtjänar. Jo. Så var det.

Och nu smällde det ju. Röd klänning. Svart kostym. Matchat. En liten pojke hälsar på föräldrar och skakar hand. Stadigt. Så att den äldre inte ska tro att han är slapphänt. Men löst nog för att framstå som mjuk.

Champange. Sträckt rygg. Skjut ut bröstet lite till. Såja. Handen på korsryggen. Och gå. Blixtrar smattrade. Hela staden var samlad. Till och med tillresta japaner som var övertygade om att det handlade om något kungligt. Väl uppe i den slottsliknande byggnaden vinkade vi överdrivet långsamt mot de tillresta fansen.

Hon mådde dåligt av salen. Den långa stora och väldigt utsmyckade salen. När dörrarna stängdes fick hon en stark klaustrofobisk känsla, och ja, pojken var där. Lugnade henne. Höll hennes hand. Förklarade för henne att det var ofarligt. Kvällen flöt på och helatiden tycktes kameror gå av. Det blixtrade hela tiden. Men snart inser pojken att det bara var osäkerhetens speglar som hängde överallt. Var det ingen annan som såg dem?

Han gick ut på balkongen. Eller terassen. En takterass. Med hela småland utslängt nedanför sig. Fyrverkeri. Mer champange. Och allt pojken hörde var…

Allt.

Och ingenting. Surret. Suset. Tjutet. Substantiven tycktes hagla mot honom likt rekordstora fotbollar. Miljön var osäker. Varningslampan blinkade hela tiden och speglarna tycktes bara bli fler och fler. Han kunde inte. Han kunde inte vara. Där. Hennes. Stark nog.

Händerna kramade krampaktigt räcket. Det gjorde så ont. Men ingen visste. Några förstod. Men ingen visste. Djupa andetag. En handväska i händerna. Och tunga fotbollar som krossar huvudet för varje hjärtslag. Musiken som var överallt. Överallt. Den letade sig in i huvudet. Hur han än gjorde kunde han inte göra speglarna rättvisa. Fy fan för det här.

Hon var trött. Fötterna värkte. Han erbjöd sig att bära henne till bilen. Han menade allvar. Det förstod hon inte. Och haltade iväg.

Han passerade speglarna. Blundade. Ignorerade dem. Snart spelar de ingen roll längre. Men fy fan för dem nu. Fy fan för dem idag. Om de bara visste hur enkelt de hade det. Hur det kunde vara. Han erbjöd sig att bära henne. Han hade kunnat bära henne överallt. Utan att blinka. Utan att tänka efter. Men allt han fick var en puss på kinden.

Och kunskap i kvadrat.

En kväll ovanför taken, högt upp bland fest och glamour. Bland fantastiska balklänningar och dansant glädje. Där stod en pojke med fluga. Och önskade av allt i världen att någon annan höll en handväska.

Många undrar hur det är att vara hörselskadad. Vad jag kan och inte kan göra på tex. krogen. Det finns många sätt att beskriva det på.

Ta till exempel frågan om jag får ont i öronen av hög volym. Rent tekniskt får jag ju inte det då jag hör sämre och därmed har en högre tröskel. Däremot mår jag sämre än andra av hög volym under en längre tid. Ibland flera dagar efteråt. Och det har ju inte så mycket med volymen att göra i sig, utan med min kamp att fokusera på annat samtidigt som volymen är på max. Tex. pratar med någon söt flicka om ensamhet över kvällens tredje öl. Med andra ord kan man sitta och mosa i sig Tom Petty-riff bara man inte sysslar med annat som kräver koncentration.

Vika kläder och snurra lite framför spegeln går alltså alldeles utmärkt.

Det hade jag kunnat göra på krogen.

Träffa någon, ta en öl.

Och vika kläder.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Vi tog samtalet på telefon ändå. Jag hörde ganska bra. Problemet verkar vara rent ekonomiskt hos tidningen. Jag får inte besked förrän på måndag, eventuellt tidigare. Så nu är det mest bara att vänta. Det handlar också om att jag ska konkurrera ut de som har en regelrätt jorunalistisk utbildning, vilket känns lite surt på ett sätt.

Imorgon ska jag ringa till en tidning och ge ett gott intryck och hoppas på en praktikplats. Jag har vissa naturliga nackdelar. Men jag antar att det löser sig. Det handlar mest bara om att få till ett möte så att vi kan ta det mellan fyra ögon. Att sitta och säga “Va?” fem gånger i en telefonlur hjälper nog inte riktigt min sak.

Bättre att höra dåligt “in person”.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Mycket musik just nu. Ovan hör ni mina bästa tips för dagen. Använd pilarna i spelaren för att bläddra, eller bara lyssna igenom hela.

Jag har ångest för det mesta för tillfället. Speciellt min praktik då min plats är osäker. Det och att vi håller på med ett slutprojekt i skolan gör att jag stressar upp mig något sanslöst. När jag egentligen inte kan göra något åt det. Det blir som det blir. Men ändå kommer pressen, trycket på mig själv att göra allt perfekt och oklanderligt. Det var då själva fan att man inte kan skita i allt, ens när det är det enda alternativet.

Hade jag varit en skitstövel hade mitt liv varit vackert.

Jag hade kört lastbil.

Men vackert hade det varit.

Jag undrar om Maja känner så.