Monthly Archives: October 2008

Den flicka som inte ryser sig knottrig av välbehag av saxen i slutet av denna låt kommer fan inte ens till first base.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Eftersom resten av min grupp inte har möjlighet att närvara så är det jag som representerar oss på ljudlektionen nästa vecka.

Ba-dam-dish!

Jag vet inte hur det är med er, men den här listan säger mig ingenting. Mindre representativ skara vinnare går förmodligen inte att hitta. Hade vi klämt in ordet “mode” innan varje Blogg-award hade vi kunnat snacka. Men nu är listan mest ett skämt, och en sorglig front för bloggvärlden.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Dagen innan hade vi haft visning av kortfilmerna som alla klippt varsin version av. Kvaliteten var kraftigt varierande. När utvärderingen var färdig för vår filmgrupp för det nya projektet ville vår fotolärare lägga in ett uppmuntrande ord för vår grupp på fyra.

“Men det är ju inga problem, ni har ju klassens två bästa redigerare!”

V flinade. Han tittade på mig och rättade kaxigt till tröjjan. Jag fattade vinken och spelade med. Jepp. De två bästa på video och grafisk design. Läraren tittade frågande på mig. Det blev tyst. V frågade tillslut vilka två läraren hade menat. Han hade inte menat mig och V.

Utan V och S.

Det faktum att jag spenderat hela jävla dagarna att hjälpa alla andra hade gått honom förbi. Där ibland S eftersom hon aldrig använt ett videoredigeringsprogram någonsin. Jag var därmed ensam anledningen till att vissa fick några filmer producerade överhuvud taget och den största anledningen till att S hade lyckats göra en så snygg film.

Han skrattade lite.

“Det här var ju pinsamt.”

Det tog lite lirkande, men jag fick tillslut upp fönstret.

Fallet på fem våningar var inte så farligt.

Just nu sitter jag och skriver självsäkert via mail att jag har god skrivarvana och ett mycket utvecklat eget språk för att bara vara tjugo.

Sedan funderar jag i en kvart på om det egentligen heter skrivarvana.

Idag fick jag gå hem. Det kändes som vanligt som det ultimata nederlaget. Jag hade hållit humöret uppe ända sedan lunch med en Ibumetin. Men det bultade ändå obarmhärtigt i mitt huvud. Inget hjälpte. Inte för att jag gjorde så mycket åt min nazihuvudvärk, men ändå. Jag jobbade på. Pratade på. Och framförallt lyssnade. På. Allt.

Det är inte mycket folk eller starka ljud som ger huvudvärken för en snubbe som bara hör på ett öra. Det är koncetrationen. Man måste fokusera så oerhört mycket för att hänga med i en diskussion. För att höra. Och om man gör det hela dagen klappar man ihop. Egentligen. Men inte jag. Jag är ju inte vek, remember? Så jag biter ihop och spikar upp min fasad. Tills jag tillslut imploderar på sängen hemma.

Och benen sjunker ned. Djupt, djupt.

Ända ned till Kina.

Kalle kände sig lite naken.

Så han tog på sig en tröja, ett par jeans och klippte av huvudet.

Hepp!

Jag tänker mycket på sprit nu för tiden. Det var så länge sedan jag drack nu. Så länge sedan att jag fortfarande tror att det gör skillnad.

Men det gör det ju inte.

Jag har fortfarande inte lyckats få tag på en praktikplats. Och deadline är i slutet på denna vecka. Jag har jagat själv sedan i somras utan resultat på copyfronten. Nu är det (så) dags att bredda spektrat en aning. För den dumma idioten kan ju inte tro att han ska bli copy. Nej, då. Så fan heller. Det är bara en drucken illusion.

Det visste jag.

Nu har jag så tillslut bett om hjälp. Min utbildningsledare skulle ta kontakt med den lokala tidningen. I förra veckan. Jag är aningen pressad från flera håll och bad henne höra av sig på fredag i förra veckan så jag visste vad jag stod. Fredagen kom, men tystnad. Efter att jag skickat ett mail svarade hon så tillslut på helgen. Hon hade inte hunnit. Så nu sitter jag i samma jävla sits i alla fall. En vecka senare. Och jag har fortfarande inte hört något. Trots att hon bedyrade att hon skulle maila på måndagen.

För helvete.

Att man ens bryr sig.

Klockan är verkligen nära de självömkande småtimmarna. Ser jag.

Fuck it.

Tänk vad trevligt det hade varit att vara trasig och älskad. Men jag är ju man. Då går det ju inte för sig. Speciellt om man är hörselskadad. Då kan man ju inte be om hjälp. För då erkänner man ju bara allt, allt, allt. Allt man vill dölja. Och tillslut är bara ett moget och välpolerat äpple kvar.

Som ingen vågar ta en tugga av.

Igår blev jag med diskussion. Det är länge sedan jag argumenterade öppet nu. Jag vet inte varför. Jag har egentligen väldigt starka åsikter och ogillar orättvisor och falskhet mer än något annat. Men det är lättare att hålla klaffen stängd ibland. Den vägen tar man hellre när man är hörselskadad. Så slipper man missförstånd och allt det där som gör en till människa.

I alla fall.

Personen i fråga är min klasskamrat och en föredetta rökare. Säger han. Han säger också att han bara feströker lite ibland. Men att han inte är någon rökare. Jag är inte sen på chansen och säger att man visst är rökare även om man bara röker på fester. Att påstå annat är hyckleri. Nu drar han upp argumentet att om man åker utomlands så räknas det inte heller. Om man röker utomlands men inte när man är hemma, så kan man heller inte klassas som rökare.

Säger han.

Han drar parallell med att dricka och alkoholism. Han menar att om man åker iväg utomlands och parkerar sig på en soltsol i Ayia Napa och drar några shots extra varje halvtimme är det okej. Man kan inte klassas som alkoholist bara för att man dricker mer utanför landets gränser. Man är ju ledig. Jag protesterar och försöker påpeka orimligheten i att jämföra rökning med alkoholism, som är en erkänd sjukdom.

Antingen är man rökare och röker. Eller så röker man inte och är icke rökare.

Allt annat är en typisk svensk dubbelstandard där vissa regler bara gäller vissa och vid vissa tillfällen, men så fort det hettar till och djupa mänskliga värderingar läggs i en diskussion. Då kan man gott svära sig fri från allt ansvar och vara rätt och riktig. Och ta en cigg på Cypern.

Jo. Om världen vore så enkel att vi kan böja och vrida som vi vill. Men nu är det inte så. Antingen så är man rökare eller inte. Alkoholist eller inte. Rasist eller inte. En moské extra i kvarteret hindrar ingenting förutom utveckling. Och att svära sig fri från främlingsfientlighet och rasism med argumentet att vi bara är svenskar i Sverige är som att ta en cigg på festen och fråga om någon har eld.

Du har redan tagit ställning.

Stå för det.

Ett kokt ägg är som godast slukat. Helt. Så att det fyller munnen och gör att man ser sådär riktigt dumfånig ut. Då är det gott som fan.

Colin Farell är en av mina favoritskådisar tack vare hans intensiva sätt och ärlighet. Intervjun nedan är andra halvan av hans framträdande i brittisk talkshow härom kvällen. Precis som Kjell skriver borta på Weird Science, detta är en av de bättre intervjuerna på senare tid, alla kategorier. Nedan kan ni se del två och Farells fantastiska öppenhet om depression och rädsla.

Kalle känner sig lite nere nu. Det spelar ingen roll om han verkligen älskar det där med att skriva. Deleteknappen slits ut ändå. Kanske mer nu än någonsin. Dessutom vill han göra om hela sin blogg. Men han vet inte riktigt hur. Han läser andras bloggar istället och fascineras över hur folk kan stå ut med sig själva länge nog för att hålla en kontinuitet i sitt skrivande och på så sätt vara intressanta istället för kasta sig själva i en avgrund med ett tobleronevrål av förakt för allt som kan förknippas med det egna ordet. Men annars är det bra. Idag svalde han en fluga.

Åh, nej. Verkligen. Jättetrist.

Vad är kreativitet? För just nu är jag förbannad på min. Jag vet inte vad jag vill. Vad den vill. Jag är delad i två läger. Och idag sade någon mig att man inte kommer någonstans här i livet om man inte tar chanser. I och för sig syftade han på en skoluppgift i form av en filminspelning. Men ändå. Den där raden ord klippte till mig som en halvöppen toalettdörr en drucken studenthelg. Fy fan vad ont det gjorde.

Nu: The Day After Tomorrow som jag redan sett valda delar ur. Men äppelpaj gör sorgligheten i det (och det mesta) lite mer uthärdlig ikväll.

Det var länge sen jag söp mig full och tog en chans, tänker jag och borstar en kaksmula från tröjan.

Så. Trött. Jag får bli förstådd imorgon istället.

Fan. Fan. Fan. Faaaaaaaan.

Inte igen.

För i helvete.

Inte igen.

Ordet Jag är det vanligaste ordet i den här bloggen enligt en räknare. Det är något lite sorgligt över det.

Inspirerad av typografin vi gått igenom nyligen i skolan. Enkelhet är en dygd brukar det heta. Det är svårt det där. I alla fall har jag länge tyckt att bloggen haft en lite lättviktig framtoning. Jag ville ge intrycket lite mer tygnd. Lite mer svärta. Och så blev det. Eller?

Let’s hear it!

Jag är såld på hösten. Varje år blir jag det. Klockan är halv sju när jag är ute och går och det är mörkt. Jag älskar det. Mörkret. Tittar man upp ser man hur himlen skiftar i färg från marinblått till azurblått till den ljusblåa randen mot horisontens gula kant. Kanten som dansar på skog och hus. Var man än vänder sig ser man det. Och världen har aldrig tett sig lika stor och vidsträckt. Jag står på tå och ser några stjärnor. Solen har gått ned och lämnat oss frusna men den låter himlen fortsätta sitt skådespel. Och det är så vackert. Så vackert.

Kylan biter och får mitt ansikte att stanna upp. Jag ler egentligen. Men det ser dom inte.

Livet blir bittert. Bara så jävla bittert. Det går inte att beskriva hur vacker himlen är nu om kvällarna. Kanske är det för att träden också är vackra. Kanske är det för att färgerna är så många mitt i den mörka staden. Det förundrar mig hur den mörka hösten kan bli så vacker. Men det går inte att beskriva. Man måste ut och frysa för att känna det.

Kanske är det likadant med livet.

Jag (läs: min far) har köpt:

Ny router.

Nytt modem. (Det gamla var sju år gammalt)

Nytt tangenbord. (Det gamla råkade på obekräftat vis gå sönder eftersom det gamla modemet var sju år gammalt)

Jag har inte råd att köpa mig en praktikplats.

Och jag vet inte var huvud säljs.