Monthly Archives: November 2008

Dagens facit:

Havregrynsgröt.
Ägg.
Träning.
Städning.
Finbesök.
Busa med dvärgpudel.
Glögg.
Mer glögg.
Garva åt parlamentet.
Lite glögg till.
Somna framför Miami Vice.

Nu har jag suttit och läst min gamla blogg. Fan vad kul den var. Full av infall och kortare inlägg. Men det kommer tillbaka. Det vet jag. Det går i vågor om kreativitet och kaffe. Ibland med så långa intervall som sex månader. Men nu ska jag gå och lägga mig för klockan är 02:23 och det är ganska tråkigt.

Tung musik omringar mig.

“Det regnar ute” mumlar jag för mig själv och tar en klunk. Det är ett ganska vanligt konstaterande här. Jag sitter och tittar genom vardagsrumsfönstret ut mot den stora grusplanen. Det är mörkt men jag ser ut ändå. Jag ser den grusplan som var en del av min gymnasieutbildning i tre år. Några ögonblick till höger ligger skolan jag aldrig mer vill återvända till.

Jag sitter med en av mina adidas tryckt mot fönsterkarmen, lutad bakåt i en vit trästol i victoriansk stil. Skor på inomhus innebär alltid fest. Privatfest. Hos en gammal klasskompis. Jag rättar till den smala svarta slipsen och svär en aning över att jag är så uppklädd med uppkavlad svart skjorta. Ingen verkar bry sig ändå. Jag ser mig om. Musiken syns mest. Men bara för mig. Alla andra skrattar och ler. Lamporna blinkar och klockan närmar sig mindre siffror. Jag tar en klunk till. Om man kanske skulle göra som de. Spy av lycka om några timmar. Men jag har aldrig gillat sprit. Jag motar bort tanken som påminner mig om gymnasiet. Infallet som säger att jag är udda som inte vill bli full. Jag har alltid varit pressad här. I denna kompiskrets. I min gamla gymnasiesfär. Med svarta adidas och mörka jeans lägger jag benen på fönsterbläcket, ser mig själv i regnet och drömmer om ett liv bortom osäkerhet någonstans långt här ifrån. Långt från ojudet.

“Hallå, Kalle!” Jag hajar till och tittar in mot vardagsrummet. Min gamla klasskamrat haltar fram och slår sig ned i stolen bredvid mig. Han har byxor med pressveck. Jag rynkar på pannan, ler och tar en klunk öl till.

“Lite väl många shots ikväll?” frågar jag.

“Nä, men vafan kom igen! Det har ju bara börjat.”

Jag skrattar avvärjande, tittar ut i tomma intet och känner mig hjälplös. Det syns inte. Det gör det aldrig. Jag vet hur man gör. Jag hade tre år på mig att lära mig skådespeleriet. Han hoppar närmare mig, lägger armen om axeln, ser mig i ögonen så allvarligt han kan och sluddrar.

“Hörru Kalle. Nu när du ska bli reklamare och allt det där.” Jag hade tidigare berättat om mina marknadsföringslektioner. “Nu ssschå har jag ett tips till dig. Du vet oss emellan.”

Jag dricker upp resten av min tjeckiska öl och förbereder mig med djupa veck i pannan.

“De andra där.” Han pekar på pianot. “De vet inte hur man gör. De bara schtannar här och super och har sig. Vafan det är bara du och jag som vill något. Som kan något, polarn’.”

Jag skrattar.

“Vadå, menar du copywriting?” Han noterar inte att jag svarat utan fortsätter bestämt i samma, något trafikfarliga, andetag.

“Jag-menar-vafan det är bara du och jag som vet hur man gör. Och du är min bässsta vän, Kalle. För fan. Så därför. Nu när det bara är du och jag… Jag kan en massa och vill någonstans pressschis som du. ”

Regnet utanför tilltar. Jag tittar ut en sekund och ser hur regnet låter mot fönsterrutan. Jag önskar att jag hörde det. Istället. Jag tror att det låter vackert. Det gör ont i mig.

“Därför ska jag hjälpa dig. Jag vet att vi är hårda mot dig och så där ibland. Men jag har ett tips till dig. Alltschå från hjärtat du vet. Så att du lyckas.” Han pekar mig mitt på bröstkorgen.

“Jasså?” Jag hajar till, ställer överraskad ned min tomma glasflaska och koncentrerar mig på hans läppar. Musiken avtar en aning.

“Du vet. Nästa gång du har svarta byxor…”

“Ja?”

“Ha inte vita schtrumpor.”

Det är lätt att inbilla sig att man är en rockstjärna. Ni kan skruva på er och protestera hur mycket ni vill, men det tror alla som bloggar. Alla som skriver offentligt utan gage är antingen i mycket stort behov av uppmärksamhet eller idioter, för det mesta både och. Men det är lätt att inbilla sig att man bredbent står på en scen och sjunger för alla man sårat, alla man älskat och alla man vill älska. Att man super nätterna igenom pur rock n’ roll. Att man har något att säga. När man egentligen är den där spelemannen på hörnet med en strängfattig gitarr och en resväska med en handfull kommentarer.

Att inbilla sig är lätt.

Ska ses.

Trött och utarbetad. Och lite ensam. Får frossa i TV-serier med shuffle.

Bävernylon.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lunchade med en kollega idag.

Det kändes bra.

Nu lämnar vi det.

Nyss skrev jag ett stycke när jag använde ordet “ständigt” nio gånger.

Tips på copywriting säger ni?

Använd inte ordet ständigt.

Och sluta läs årsrapporter.

They fuck you up.

“Ja, hallå? jag skulle vilja beställa en klyschig payoff utan orginalitet. Levererar ni? Ja. Det är det stora huset mitt i stan… Just det. Med statyn, ja. Du kan bara dumpa den i receptionen. Yes. Hälsa att den ska till Kalle på Info.”

[...]

“Årskort?”

Nämnde jag förresten att jag blev passivt aggressivt utskälld av en webbdesigner idag med? Det är inte så farligt egentligen. Tror inte jag rörde en min, utan försvarade mig gott. Men ändå.

Vissa dagar.

Djupa andetag.

När jag var mindre slutade jag gå på möten för unga hörselskadade. Jag hatade varje minut av det. Hela mitt liv hade jag levt ett vanligt liv, i vanlig skola. Det hade inte dem. Så jag passade inte in där. Ändå får jag ofta höra hur fantastisk jag är, hur ovanlig jag är. Vanlig skola. Studenten. Jobbet. Viljan. Få gör det jag gjort.

Jag stirrade i flera minuter.

Hjärtat bultade hårt. Alla mina dåliga sidor slog mot mig i en enda våg. Hur jag tycker att jag motarbetat andra hörselskadade, vad de egentligen tycker om mig och varför. Jag tänkte på hur jag mötte en av de yngre på McDonalds och hur hon gav mig den kallaste blicken någonsin. Hon hatar mig. Antog jag. Jag bara satt och stirrade, fick panik. Tårarna kom. Stilla. Långsamt. Jag satt så länge att den rörelsekänsliga lampan slocknade.

Djupa andetag. Mina adidas kved i mörkret.

Idag låste jag in mig på toaletten på jobbet, sjönk ihop på huk mot ena väggen och grät.

Jag är så jävla fucking trött och osorterad. Som en påse sega råttor.

Läst en massa bra grejjer idag dock. Framförallt om IPRED-lagen där Bahnhofs VD ger några mycket starka och glasklara argument. Som vi fortfarande inte sett något svar på från politikers håll. Det mest intressanta delen är den om hur mångmiljonföretag får en gräddfil rakt in i privatpersoners vardagsrum, förbi rättsväsen och personlig integritet. De ges helt enkelt rätt att verka över lagen för att försvara en sedan tjugo år förlegad industri. Vart tog marknadsekonomin vägen? Där konsumenter styr och företag får anpassa sig?

Tror det är dags att byta internetleverantör.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

“Doctor Sheldon Cooper for the win.”

the big bang theory

New Found Glory har uppenbarligen gjort en cover på Kiss Me av Sixpence None The Richer.

Jag dog en aning inombords.

New Found Glory, Kiss Me

Det är tufft. Faktiskt är det jävligt svårt. Jag kan ju skriva, jag har inga som helst problem med det. Just nu bara rasslar orden iväg på tangentbordet. Men när jag ska skriva för jobbet blir det ju en helt annan femma. Folk som jobbar här har jobbat i kanske 20 år inom sitt fält, jag har bara skrivit lite poesi och någon krönika på mina två år, och definitivt inte jobbat på Stadsbyggnadskontoret, om vilka jag ska skriva just nu. Själva orden kommer. Det är bara vilka som ska komma som är problemet. Detta är riktigt svårt. Och det är jag någonstans glad för. Jag snodde en text från en liten broschyr för att få mig att komma igång. Jag har blivit införstådd med att jag mer än gärna får sno saker rakt av, men jag ville mest bara börja någonstans. Ord föder ord. Och är pappret helt vitt hittar man dem inte. Alls.

Så då kan man ju börja med vilket ord som helst.

Typ långkalsong.

Woam schhokla schka dickas långschamt bode det schtå.

Över dagens första kopp kaffe läser jag om uttagningen till JVM i Kanada. Jag minns förra året då småkronorna så snöpligt förlorade i finalen på övertid. Det sved verkligen ända in i själen att se dem så besvikna, så utslagna.

Men jag ogillar ju ishockey. Jag har inte sett en elitseriematch på flera år. Varför bryr jag mig?

Jo. För att hur bra svenskarna än är i Detroit, och de är fruktansvärt bra, så har de aldrig jublat så högt som småkronorna gjorde för varje mål i JVM. Varje byte och varje passning var en prestation av ren och skär vilja. Som de kämpade, som de slet. Vissa blott 17 år gamla stod upp mot kanadicker dubbelt så tunga och dubbelt så snabba. Att överhuvud taget gå vidare från gruppspel i JVM var det största som hänt på arton år. Och för ett litet litet slag, en knapp period, bar de hela Sverige på sina axlar. Så kände spelarna.

De små kronorna blev stora i mina ögon. För några enstaka dagar mellan jul och nyår överglänste de alla dollarkurser i världen. De visade vad idrotten innebär från första början. Vad som startade allt. Glädjen och viljan. Inte pengarna. Det kanske låter som en enkel poäng att sätta, men det var inte bara jag som kände så. Lyssnade ni på kommentatorerna Härenstam och Wikegård, som har sett det mesta, förstår ni varför. De skrek högre än alla betalande åskådare i kvalserien sammanlagt.

Därför bryr jag mig.

Nu är det dags igen.

Mitt hjärta hoppar till en aning. Över dagens tidning och min första kopp kaffe mumlar jag, som aldrig stått på ett par skridskor:

“Heja Sverige för fan.”

(Kolla in SVT Play, så förstår ni vad jag menar)

Den som inte röstar på Abbes Pappa i RixFM:s Blogg-SM imorgon får stryk av en hörselskadad snorvalp från småland. Och det är bra jävla pinsamt.

Jag lovar.

Jag sitter som ett frågetecken. Den bara fortsätter och fortsätter. Mitt tidigare rekord i antal visningar var 126, dagen för öppningen av denna sida, sedan dess har jag som mest haft stadigt 100 visningar. Men idag skenade det iväg. 227 and counting. Jag tar av mig hatten och ställer mig blygt framför min plattskärm.

Tack.

Allihop.

En av mina barndomskompisars nya favoritord är “krupp”. Som i:

“Jag får tamejfan KRUPP!”

Detta är hysteriskt kul. Ordet. Uttrycket. Vreden. Jag börjar skratta varje gång jag bara tänker på det. Senast skedde det vid kaffeautomaten, kring vilken alla är lite surmulna då kaffet är mer åt Ben-Affleck-försöker-skådespela-hållet än just kaffe. Plötsligt börjar praktikanten asgarva som en hyena rakt ut i tomma intet. Mitt i maskinens leverans av hans kaffe. Han skakar på huvudet och fnissar lite. Kaffet blir färdigt. Han tar sin kopp och går och hela fikarummet stirrar på honom.

“Man har ju inte roligare än vad man gör sig” säger han och spatserar nöjt iväg ned för korridoren.

Imorse hade jag en frisyr.

Nu har jag en vakumförpackad råtta.

Jag fick ett trevligt mail häromdagen. En flicka skulle skriva ett arbete och hade några korta frågor. Jag svarade på dem och mailade med hopp om att hennes arbete skulle bli bra. Jag insåg att svaren var något alla kunde ha nytta av. Det var väldigt bra frågor. Så jag hoppas hon inte har något emot att jag delar med mig av mailet här.

Hej X,

Vad roligt att du hittade hit och att du fann det intressant. Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig.

Hur gravt hörselskadad är du?

- Jag är döv på höger öra och har en stor nedsättning på mitt vänstra. Den hjälps upp lite av en hörapparat.

Hur är det att vara hörselskadad?

- Det är en ganska stor fråga, med ett invecklat svar. När man har en hörapparat så upplever man inte nödvändigtvis ljudet som lågt. Utan det är snarare så att man hör ljud, men utan fokus. Stökigt. Ungefär som synen genom suddiga glasögon. Man hör ljud, men kan inte sortera dem och, i mitt fall, inte heller avgöra riktning. Vilket bidrar till att det ibland är svårt att bilda sig en uppfattning om omvärlden. Sedan är det ju så att jag alltid har varit hörselskadad så jag har inget annat att jämföra med. Och kan således inte heller fullt förklara hur det är att vara hörselskadad. Man hör allt, och ingenting.

Har du varit hörselskadad i hela ditt liv?

- Ja, sedan jag föddes. Jag föddes för tidigt vilket ledde till komplikationer, som sedan ledde till min hörselskada.

Vad har varit det jobbigaste?

- Det jobbigaste är fokuseringen. Jag tvingas, i egenskap av hörselskadad, jobba tredubbelt så hårt för att skaffa den information en normalhörande får gratis. Detta beror ju självklart på mitt sätt att leva. Jag har alltid gått i vanlig skola, tagit studenten och varit ute och rest. Jag har aldrig sett några hinder eller känt mig begränsad. Men det sätter sina spår. Man lever lite på kanten, och ibland över sin förmåga. Men det är mitt val. Och jag ångrar inte det för en sekund.

Vilka vardagsproblem finns det?

- Jag stöter på problem hela tiden, det är allt från möten i stora konferensrum till konserter till att lyssna på radion på morgonen. Det senaste är att jag har svårt att vakna av min väckarklocka då anordningen jag haft som får min säng att också skaka har gått sönder. Vardagsproblemen är så många, men jag tar itu med dem allihop. Det är min vardag. Samhället är inte anpassat för någon med ett osynligt handikapp. Då får man lösa det själv. Vara tydlig med nya människor om handikappet och använda mikrofoner. Även om jag har gjort det hela mitt liv är det fortfarande något jag kämpar med. Att vara mig själv.

Mvh

Kalle