Monthly Archives: December 2008

Tvåtusenåtta lider mot sitt slut och överallt bland bloggar och bär kryllar det av listor och sammanfattningar. Personligen har jag inte så mycket att säga. Precis som förra året blir nyårsafton en innekväll för mig på grund av sjukdom. Det var länge sedan jag var ute över huvudtaget nu. Men på något vis har man släppt det där lite. Kanske växte jag upp detta år. I så fall bävar jag inför nästa.

Jag har fortfarande ingen särskilt tydlig uppfattning av vad jag vill bli, vem jag vill bli eller vem som kan tänkas bli med mig. Det börjar kännas som att det är det som är den stora hemligheten. Alla vuxna bara låtsas. Vi går alla runt och håller upp en fasad. Ingen vet egentligen alls någonting. Kanske är den insikten att växa upp. Jag tror det.

Då hade jag hellre varit ung och dum.

Men det var jag ju aldrig.

Det känns som om vår generation är den som lider mest. I det konstanta böljande informationshavet kommer alla dessa idolbilder upp. Alla dessa fantasier om vad man ska vara. Och vi tror på det. Vi tror på att vi hamnar i USA någon gång och att det faktiskt är bättre än Sverige när all fakta och reson tydligt visar att USA är ett jävla skitland i jämförelse med våra pelargonfyllda rabatter. När all sann tanke visar att den mest lyckade personen sannolikt är den mest ensamme. Det vill jag skriva om. Det vill jag fortsätta stå för nästa år.

Jag vill stå för oss pojkar. Jag vill skriva för den som kände som jag under gymnasiet, som kände som jag under studentbalen och som känner som jag idag. Jag vill skriva för pojkarna som inte vet hur de ska bli män. För inte fan är det bara att ruska om håret på oss och be oss att sluta lipa. Så fungerar inte livet. Och det ska alla få veta.

Ja, nog har man vuxit upp lite. Detta år har jag gått en utbildning jag i efterhand står tveksam till, lärt mig ovärderliga saker om arbetsmarknaden och min egen förmåga. Jag har stiftat nya bekantskaper och totalt eliminerat andra. Men mest av allt har jag känt väggarna krypa inpå mig. Det är dags att flytta. Detta blir första året hemifrån och jag kommer givetvis kollapsa. Men jag hoppas att det sker ändå.

Tvåtusennio blir nog året då allt börjar. Det är ofrånkomligt. Jag hoppas att ni följer med mig för varje steg. Ni är värda guld och gröna skogar, varenda en av er. Det stora livet börjar nu.

Och jag kastar mig ut i det med öppna armar.

Vuxen och dum.

Dropkick Murphys – Walk Away

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ja, jag vet. Jag är satans velig och har svårt för att bestämma mig. Men jädrar vad snyggt det blev med den svarta länktexten ovan. Me thinks.

I övrigt är det nu helt officiellt. Jag har tappat rösten. Jag ska leta efter den när jag har tid. Det är ju inte direkt så att jag kan lyfta luren och anmäla den försvunnen. Det är sängliggande som gäller nu. Dock kan jag nog tyvärr glömma att göra något på nyårsafton. Det känns lite trist. Speciellt med tanke på att det var exakt likadant förra året. Årets största besvikelse lever upp till sin titel då jag inte ens kan öppa dörren och uppleva den. Jag hade hellre varit besviken.

Faktiskt.

Seså, barn. Jag är fortfarande kvar. Oroa er inte. Min hjärna har det nog gått värre för. Jag har snytit mig så många gånger att jag är helt säker på att den runnit ut. En del feber och lite annat har hållit mig sysselsatt och inte minst sängliggande.

Det här var ju snuskigt roligt. Jag är med på en Stora Bloggpriset-panelmedlems shortlist över vilka hon eventuellt ska nominera. Ja jädrar, jösses och hujedamig. Jag sitter här och snorar stolt.

Vidare finns det inte mycket att säga.

Jag ska ned på stan imorgon för att klippa mig. Var nära att ställa in men behöver verkligen göra något åt det biologlikande nystanet på mitt huvud. Jag kör lite Patrick Dempsey-frilla med en släng av James Dean och en skopa Elvis, och det går inte riktigt när håret är lika tjockt som det är långt. Vi talar om Skandinaviens mest Småländska afro. Vidare ska jag tungt drogad eventuellt hänga med en polare på stan för fika och provning av kostym. Jag är av någon anledning någon att lita på för min barndomsvän när det kommer till mode. Jag som helst av allt hade velat gå runt i linnebyxor, fårskinnstofflor och hawaii-skjorta med tillhörande pilotbrillor året om.

Stavfel bjuder jag på.

Jag är ju trots allt hörselskadad.

Sjuk.

Vacant-skylten uppe.

Det har städats, pyntats och lagats. Sorgligt nog har det inte skottats. Men vi hoppas ändå. Det är ofta hetsigt i huset inför helger. Alla springer runt med än det ena och än det andra. Men när dagen före kommer och skymingen faller är vi alla färdiga. Det har vi varje år sett till. Trots att delar av släkten kommer imorgon så sitter vi ned och bara slappnar av. Jag får ofta mycket skäll. Ibland helt befogat och ibland till synes helt utan anledning.

Men jag och min storasyster i huset förstår vad det innebär. Det har vi nog alltid gjort. Men just kring julen och dan före dan blir det särskilt självklart. För att vi är älskade. Vår familj kan vara rena tornadon. Men det enda det betyder är att vi alla bryr oss. Vi vill alla väl och vi vill visa det. Därför lägger vi oss i. När det städas, pyntas och lagas. Och när det skottas. För skotta ska jag få göra. Det har jag gett mig fan på. Och molnfronten ovanför oss inger hopp. När skymningen faller är vi alla färdiga. Slutsprugna. Slutbråkade. När vi ser hur fint det blivit och hur gott det luktar förstår vi allihop hur viktiga vi är för varandra. Hur viktig familjen är.

Det är lätt att glömma bort.

Allting kan tas ifrån dig på ett ögonblick.

God jul.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Tittar på inlägget nedan, dess statistik och inser att det just har kvalat in på Populära inlägg-listan.

Tack för det.

Bitches.

Ännu en gigantisk tårtbit av min själ delas ut. Det är så det ska vara. Men det svider i stoltheten och manligheten. Man får inte vara en vekling har man ju lärt sig. Men kanske kan det ses som min payback. Mitt återtåg. Fuck lockerroom-mentaliteten. Men det är ju inte så att brudarna hänger i klasar direkt. Inte ens en liten druva.

Om ni har något mer inlägg ni vill nominera till Populärt, är det bara att skriva det här, eller i inläggets kommentarer.

Seså.

Feed my ego.

Att torka golv till CCR är skojsigt på ett alldeles dansant vis.

Försöker formulera mig på något vettigt sätt till tonerna av Matt Weddles klockrena cover av “Hey Ya”. Det går inte riktigt. Är dödstrött efter att ha rusat runt stan, letat, handlat, ätit salamitoast och missat två bussar. I rad. Men det löste sig tillslut. Sedan kom jag hem och skrev ett inlägg med ironi som inte alls gick fram. Sådant blir inte bra. Skrev att hon nog fan fick nöja sig med en buske eller dylikt. Men att vi ju hade en gran hemma redan, så det behövdes inte. Det skrev jag. Men så ångrade jag mig.

Hur skulle det se ut?

Nämen se där. Det gick ju att skriva om något annat.

Fantastiskt.

Joshua Radin – Closer

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det finns något som jag skulle vilja kalla för det största misstaget, hittills, i mitt liv. Som med alla andra saker värda att berätta om, handlar det om en flicka. Misstaget blev senare anledningen till att jag blev så hård, kall, lite cynisk och väldigt, väldigt tveksam. Eller nej. Nu skrev jag inte sanningen. Jag blev rädd.

Big boys don’t cry.

Jag har aldrig berättat om det, på riktigt. För aldrig skulle jag våga visa mig svag, mänsklig. Otillräcklig. Det räcker ju med mitt handikapp. Jag har skrapat på ytan. Hintat i vissa texter och det tränade ögat kanske ser det där. Men jag har aldrig skrivit sanningen om mitt största misstag, eller ska vi säga, det största misslyckandet. För jag har, så ironiskt nog, varit rädd för att hon skulle läsa. Det gjorde hon en gång i tiden. Så glad jag var då, har jag aldrig varit igen. Som alltid har jag berättat det enkla. Utan att verkligen redogöra för det. För vad jag kände. När det egentligen var ganska enkelt.

Jag var kär.

Allt gick väldigt fort ett tag. Jag hängde med. Men bara knappt. På nya begrepp som förfester, sjuttisar, flak och ölspel. Tidigt blev jag navet i tjejgängen. Den som flickorna kontaktade när de ville träffa oss killar, och tvärt om. Flickorna tycktes alltid gilla mig och jag hade ju såklart en vidunderlig förmåga att lyssna. Något jag fann ironiskt. Så ville jag att det skulle förbli. Då.

Jävla konstigt det där.

Det är nämligen där någonstans man får goodguy-stämpeln. Den alla flickor hävdar inte finns. Man är nämligen lite för lättmanövrerad kring flickorna. Jag såg väldigt sakligt på det hela och kunde prata med vem som helst när som helst, var rolig, skämtade och, fick jag veta senare, fick många att falla för mig. Detta förstod jag inte då.

Sedan tog det tvärstopp när hon såg mig rakt i ögonen with those big blues. För plötsligt blev allt på riktigt. Livet stannade upp och som den passionerade skorpion jag var skulle detta göras ordentligt. Men det blev för mycket. Jag vågade inte tro att jag var intressant och ville inte bli nedskjuten. För då skulle jag istället stå där utan någon alls. Jag vågade inte tro att jag räckte till. Med så många som var bättre än mig.

Som hörde bättre.

Hon såg mig rakt i ögonen. En gång pussade hon mig på kinden, höll min hand. Det minns jag än idag. För jag vet idag att hon var kär i mig. Och det var i de ögonblicken som jag valde att stå still istället för att gå fram. Jag pussade inte henne tillbaka. Jag kramade inte hennes hand. För jag vågade inte tro att jag räckte till.

Det var så hon blev det största misstaget i mitt liv. Hon blev min vägspärr. Min kompletta mentala blockering. This is my bits n’ pieces. My two cents, folks. Därför blev det så här. Därför blev det ingenting. Hon klippte ut mig ur sitt liv, ny mobil, nytt nummer, msn borta, jag vet inte var hon är längre.

Skärp dig för fan, Kalle. Du behöver knulla. Häng med nu. Ta en öl. Ser du tjejen där borta. Just det, där ja. Bara gå på. Sluta vara en sån jävla mes. Du är så jävla feg. Gör aldrig något. Ja, jag vet att du är höreslskadad och så vidare, bla, bla, bla. Men hur jävla farligt kan det vara. Gå fram nu för helvete. Gå fram.

Big boys don’t cry.

Jag var kär.

Det fick hon aldrig veta.

Those big blues.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det blev sent igår. Men inte på grund av festen. Jag var så trött att jag såg till att svansa därifrån så fort som möjligt. Efter knappa 40 minuter smet jag ut. Jag hälsade på kommunens höjdare och fick present. Satt bredvid kommunens högsta höns och kände mig helt uppe i vispgrädden. Underhållningen befann sig precis till höger om mig. Trots min dövhet på det örat blev det helt omöjligt för mig att hålla en konversation med någon tack vare uppträdandet av ett lokalt cover/jazz-band. De var sådär. Men de spelade Van Morrison vilket de ska ha plus i kanten för. Sedan gav de sig på Imagine och då sjönk skeppet. Man gör inte en cover på Imagine. Punkt.

Jag insåg hur gärna jag ville upp på scenen. Det var då jag förstod hur stort behov av bekräftelse jag har. Allt jag gör skriker “Älska mig!” Driver man en blogg har man ett gigantiskt ego. Och ett ohälsosamt behov av bekräftelse. Så är det bara. Men det har tagit mig två års bloggande att inse det. Jag är inte särskilt ödmjuk längre. Det går inte att vara det.

Satt och kände hur jag ville gå upp på scenen och spela ett instrument så att alla där inne skulle älska mig. Gärna göra vågen eller dylikt. Men jag kan inte så många instrument.

Ett och samma ackord på en ukelele blir liksom lite trist efter såsådär tio sekunder.

Så underbar.

Lyssna.

Och, varsågoda. (högerklicka, spara som)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Snart dags för julfest igen. Orkar inte. Så trött, så trött. Ja, eller… De envisas med att kalla det för julfika. Men det tror jag ju så mycket jag vill på. Kommer med största sannolikhet mest vara där för att genomlida en timme. Sedan flyr jag hemåt för att njuta av lite julledighet.

Längtar.

Hem.

Då drar det alldeles jättestrax igång. Panelen är utsedd enligt Bloggportalens listor och känns ändå ganska bred. Det ska bli galet spännande att se vilka bloggar som blir nominerade. Hela bloggsfären håller nu tummarna för att personliga bloggar utan produktplaceringar och dylikt nu ska få lite erkännande.

I know i do.

Håller tummarna alltså.

Doh.

Stora Bloggpriset, bloggportalen

Plötsligt så ljuder Mariah Careys All I Want For Christmas på radion.

Jag känner en stor, darrande klump i halsen. Blundar hårt.

Bara ingen ser mig nu, tänker jag.

Ni är alla välkomna hem till mig för partaj.

Ta med egen sprit.

Kläder valfritt.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det har varit en bättre dag idag. Jag är dålig på det där med personligt metabloggande. Att skriva om just nu, hur jag känner och hur jag mår. Jag försöker istället konstrurera fina och vackra ställningar. Konstruktioner. Och hur personligt är det?

Som en nedrans spade. Typ.

Anyhoo, bär av till bussjäveln strax. Eftersom cykeln min bestämde sig för att bli en av antikrists hantlangare igår och säckade ihop är det kommunaltrafik som gäller. Jag åker fortfarande på halv biljett för att jag ser så nedrans söt ut, och äldre kvinnor has a thing for me. Jag kommer undan med allt.

När jag skrev att det har varit en bättre dag idag syftade jag på hur skit allt har känts på sistone. Inget har fungerat. Och jag har funderat alldeles för mycket. Tänker, drömmer och fantiserar. Det är då jag mår som sämst. Jag blir så självkritisk att det är i det närmaste destruktivt.

Obra.

Om tantjäveln på bussen visste det.

Okej.

Handen på hjärtat nu folket.

Hur många av er var det som fattade det här inlägget?

It made sense to me.

Och Sara.

Räcker gott.

Jag hade gärna skrivit mer. Mycket mer. Framförallt vill jag gärna skriva mer noveller. Små historier med vändningar och vackra och framförallt fria formuleringar. Saker som kanske skulle kunna bli film i framtiden. Om jag finge drömma.

Problemet är att varje gång jag skriver något skönlitterärt så kan jag inte riktigt ta mig själv på allvar. Allt blir endimensionellt. Jag vill så gärna att det ska blir djupare. Vackrare. Men istället känns det bara som en text skriven av någon som försöker lite för mycket. Som vill för mycket.

Jag har ju så många idéer. Så många tankar som skapas och snurrar runt. En mängd fina dialoger formas varje förmiddag. En bit historia där och en bit konflikt där. Det trillar ned som små regndroppar av kreativitet.

Och jag ränner runt som en galning med en hink och försöker fånga allihop.

Senast jag stod lutad över ett arkitekt-ritbord med tillhörande vinkellinjaler, gick jag på gymnasiet och trodde jag skulle bli någon sorts ingenjör.

Vem kunde veta att nästa gång jag fann mig framför ett sådant bord, att det var för att välja julgodis.

Men lådan passar rätt bra där.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Punka på cykeln.

Fy fan vad nittiotal.

I mitt något kaffedruckna och blytrötta tillstånd, har fan inte lyckats med mycket idag, så tänkte jag dela med mig av ett guldkorn jag hittade för mycket länge sedan. Jag har inte läst allt, men det är helt klart värt i alla fall en eller två sidor. Zach Braff har i det närmaste försvunit ur rampljuset efter den inte så lyckade filmen The Ex. Dock är just den filmen den enda plumpen i pappret då The Last Kiss faktiskt var en riktigt bra film, att det var han som skrev den avslutande veranda-scenen känns på intet sätt överraskande. Garden State, en av de absolut bästa indie-filmerna någonsin (just det), behöver knappt nämnas. Trots att de tvingade honom att skriva om slutet.

Men sedan har det varit tyst.

Anledningen till att jag ofta återkommer till honom, Garden State och dess musik är att det är en av mina katalysatorer. Det handlar inte direkt om fanmail och posters. Utan om något som sätter igång min hjärna. Som gör mig kreativ.

Zach Braff är en av mina stora inspirationskällor. Hans regi och speciella bilduttryck är det fräckaste jag vet. Och då ska vi inte ens börja tala om hans val av musik, då tar aldrig detta inlägg slut.

Istället tipsar jag om hans så underbart mänskliga gamla blogg.

Och håller klaffen.