Monthly Archives: December 2008

Talang är ett märkligt ord. Det är så många som bloggar, så många som tycker, som tänker, som vill höra att de har talang. För det är så man syns. Det är så man definierar sig själv idag. Det är så man är unik. Det har vi lärt oss av änglarnas stad.

Jag förstår dem inte.

När någon säger att jag har talang, känner jag mig konfunderad. Kanske nästan lite förolämpad. Som att man av en händelse skulle lyckas med något bra, gång på gång. Jag funderar mycket över det där. Kalla mig egocentrisk eller romantisk, men jag vill gärna tro att jag har talang. Men bara tack vare hårt arbete. Bara tack vare en vilja att vara mig själv.

Vår generation är unik. Åttiotalisterna snubblar nu in i vuxenvärlden. Och vi var de första. De första att uppleva havet av allt. Av reklam, film, musik och TV. Allt är tillgängligt och nära inpå. Varje dag, varje andetag. Vi är de första som den hårda vägen fått lära oss att allt i tidningarna inte är sant, att människor på internet inte behöver vara dem de utger sig för att vara. Att tänka kritiskt är inte för oss ett fint ord i en bok, utan en läxa vi fått leva genom. Internet kom till den upplysta världen mitt i vår uppväxt då vi fortfarande lärde oss att gå, och att falla. Att tänka kritiskt blev en nödvändighet som luft och slitna jeans. Vi såg när regnet kom. Vi var där.

Vi fick lära oss att hålla näsan över ytan under mörka moln som när som helst kan öppna för ett skyfall. Ett regn av information att sålla, musik att lyssna på och film att se. De som växer upp nu får allt gratis. MSN är redan en del av dem precis som mobiltelefoner och dyra kläder. Vi åttiotalister som var där när regnet kom fick lära oss den hårda vägen vad som inte behövs. Att man klarar sig utan allt. Men för dem som är unga nu, för dem där MSN, kläder, gratis musik och gratis film alltid har funnits till handa. Vad gör dem? Hur lär de sig vad som är viktigt? Hur ser de genom regnet om de aldrig varit utan en mobiltelefon och direktkontakt med havet av allt?

Hur ser de att vi alla faktiskt är unika?

Jag tror inte de förstår vad det innebär att ha talang. Hur tungt det är.

Talang är inte något medfött eller någon gudabendådad egenskap. Det är bara att lyckas av en händelse gång på gång. I regnet av information. Det är inte en komplimang man får för att man jobbat hårt. Det är en käftsmäll.

Talang är att vara där blixten hittar ned.

Och stå pall.

Näsblod.

Jamenfavan.

Varför inte.

Fick gå hem från jobbet idag. Huvudvärken sätter P som i punkt, och ett utropstecken som i HELVETE. Dunk, dunk, dunk och inget hjälper. När man börjar må riktigt illa av kaffet vet man att dagen är körd.

Det har varit en massa snack om jordbävningen i morse. 4,7 på richter-skalan ända upp i Småland. Detta är mycket ovanligt, för att inte säga helt osannolikt med tanke på hur jordplattorna och allt det där ser ut här uppe. Fönsterrutor skakade. En takpanna trillade ned. Ett barn vaknade och skrek för full hals ett hus ned.

Jag sov som en stock.

Som fucking skalman.

Det har varit en bra dag idag. Jag har nämligen blivit utvärderad. Min utbildningsledare kom på besök till arbetsplatsen. Såsom hon gör hos alla. En slags inventering över alla praktikanter och deras handledare. Jag var redan igår nervös över vad min chef skulle säga till henne. Men det gick helt utmärkt. Han skämtar mycket och vi är ofta sarkastiska gentemot varandra. Så jag är ibland osäker på vad han verkligen tycker.

Men det han hade att säga om mig var oväntat positivt. Eftersom jag är så fruktansvärt självkritisk var det härligt att höra. Det var faktiskt det bästa jag hört. Allt om hur väl jag arbetar, till hur självständig jag är och min förmåga att ta ansvar. Att mina åsikter spelar roll och vägs in och att min kunskap är så intressant att han plötsligt tyckte att jag skulle föreläsa för tjugo av kommunens tunga namn i informationsrådet(!). Jösses. Jädrar.

“Hej, eh. Jag heter Kalle och är praktikant.”

*svälj*

“Ni suger på att formulera er.”

*Kalle-format hål i väggen*

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Julstädningen är nu helt klar. Både på golvet och på bloggen. Eller, jag ändrar ju och leker runt helatiden. Men nu har jag lagt till en permanent funktion och det är som ni kan se Recent Comments-feeden till höger. Dessutom prövar jag att visa lite enkel statistik över bloggens innehåll. Om jag löser det ska jag eventuellt också lägga till en hitcounter (som för närvarande ligger på 8,373 hits) på samma plats. Men just nu vet jag inte hur. Som sagt kan jag inte PHP eller liknande, utan bara leker runt, testar mig fram med diverse plugins. Dock inte widgets då mitt tema från grunden inte är “widgetaware”, vilket betyder att allt i sidebar.php (allt tjaffs till höger) måste skrivas manuellt, inte byggas med enkla moduler och förinställda rutor.

Tänk vad långt man kan komma utan att kunna ett skit.

Se bara på Bert Karlsson.

Tips: mucka inte med functions.php om du inte vet vad du pysslar med. Han blir sur då.

Och han har polare.

Blir en dag av huvudvärk och migrän. Samtidigt. Där har ni prislappen för att vara jag. Any takers?

Grattis Alice.

Om ni bara visste hur sexig denna älskling är under huven nu.

Okej. I fas med all julstädning här hemma är det också dags att uppgradera mitt WordPress. Detta måste göras manuellt för att vara helt säker på att allt ska fungera. Så nu håller vi tummarna för att detta funkar!

Hujedamig.

Jag fortsätter på samma musikaliska spår som tidigare. Den som ser den röda tråden får gärna hojta till. Make my day. Punk.

Jag älskar den här musiken på ett annorlunda sätt. Try My Wings ställde frågan för ett tag sedan: Melodi eller text? Jag älskar musiken på grund av melodin. Nu och alltid. Främst för att jag inte alltid kan höra texten hos vissa artister. Såklart kollar jag upp detta, men mitt första intryck av en låt är alltid melodisk. På något sätt känns det romantiskt.

Tron på det vackra snarare än det självklara.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jahapp. Jobbat i åtta timmar med tinnitus, storlek atlantångare. Skottat i en timme. Nu: Julstädning. Så mycket man hinner innan mina kära föräldrar kommer hem.

Mina öron är jättevarma.

“Ni missade linedancingen igååååår!”

Hemma. Trött. Det var fruktansvärt jobbigt men van som jag är gled jag genom kvällen utan problem. Människorna är trevliga men hundratalet personer i en och samma lokal rimmar illa för en kille med hörsel på ett öra. Nu är jag helt yr och komplett knockad av både mat, dryck och ljud. Underhållningen med gitarrer och körflicka var lite för mycket finlandsbåt med dålig utrustning. You do the math.

Det var en väldigt fin restaurang med ett flashigt namn och vackra miljöer. Jag är så mätt man bara kan vara. Julbord borde klassas som biologisk krigsföring. Det råder i det närmaste anarki efter den kalla rundan, den första vändan då man bara tar kalla rätter. När den varma rundan kommer är alla på jakt. Och det gäller att hålla sig framme.

När jag så tillslut nådde de åtråvärda köttbullarna skämtade jag om att man fan kunde ta några och stoppa i fickan. Framför mig stod en kille ur kökspersonalen. Han såg sig om, tittade på mig med allvarliga ögon och sade.

“Jag har inte sett någonting.”

Sedan gick han.

Jag ligger för övrigt på en hedervärd 1811:e plats på Bloggportalen.

Japp.

Börjar arta sig.

Det här är faktiskt riktigt bra. Oväntat men ändå så självklart med ett Bloggpris som inte handlar om skor eller handväskor.

Ska bli riktigt intressant hur de framstående superbloggarna Linda Rosing & Co placerar sig.

stora bloggpriset

Ja.

Det är lite julfeststämming här på jobbet. Och jag vet inte hur dessa medelålders till döden-människor beter sig  när det är feststämmning. Det är lite främmande. Jag är ju av en annan generation. Men jag gissar att det är exakt likadant.

Förmiddagsglöggfylla och en Vesuvio med kebabsås med andra ord.

Ikväll ska jag äta julbord. Minus bordet. Jag bävar lite inför att äta julmat i tre timmar tillsammans med kommunala tjänstemän. Många. Vi snackar kring tjugo pers per köttbulle. Men det ska vara ett fint ställe och snälla som mina kollegor är har de bokat ett bord lite avskilt så att jag i alla fall kan höra några samtal. Kanske rent av delta. Ja, kors i taket. Jösses amalia. Dopp i grytan.

Eller, nej.

Inte dopp i grytan.

För tillfället är jag dålig på att variera mig. Men det tar mig lång, lång tid att uppskatta sånt här.

Så det blir något bekant. Igen.

Ni lever nog. För det här är bara kick-in-the-crotch-spit-in-the-neck-fantastic.

Sådeså.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Värt att påpeka är att How I Met Your Mother bara blir bättre och bättre.

Jag vet att jag har bloggat väldigt splittrat på sistone. Kanske rentav ointressant, vad vet jag. Besöksboomen för någon vecka sedan (fy fan vad många ni var!) hade sin bieffekt.

Men nu ska jag göra något ovanligt.

Tipsa.

Det är sällan jag kommer mig för att varken kommentera eller tipsa, två egentliga grundpelare i bloggandet. Och det är dåligt. Jag ska bättra mig på den fronten.

Marcusmedj heter bloggen. Hans senaste inlägg är mycket bra. På ett enkelt sätt.

Honom kan ni läsa tycker jag.

Många och stora tankar just nu. Behöver skriva av mig.

Vad kan jag?

Vad vill jag?

Jag har kommit in på både mitt första- och mitt andrahandsval till Universitetet. Jag har också pratat med min chef och inte helt oväntat kommit fram till att det inte finns någon plats för mig här till våren. På ett sätt var det en gigantisk besvikelse och en stor klump i magen. Men å andra sidan hade jag verkligen inte väntat mig något annat. Detta leder mina tankar in på framtiden, våren och nästa år.

Vad kan jag?

Vad vill jag?

Jag läser en mängd bloggar om reklam, om copywriting, av galet skickliga stjärnor i informations-branschen. Folk som formulerar halva kungariket på en minut och säljer det till läsaren som sväljer med hull och hår. Men samtidigt är det den mest överbefolkade av branscher just nu. Allt som har med kommunikation att göra tror alla att de kan. Alla vill. Medan endast ett fåtal har förmågan, eller Passionen som Johan Holmström skriver i nya upplagan av Ord till salu. Detta stämmer så bra, och oftare än alltid snubblar jag över kompletta klavertramp av personer som tror att de kan formulera sig. Personer som tjänar bra mycket mer än jag. I en bransch jag alltså knappt ska få plats i.

Är det en illusion? Alltihop? Genererad av första gången jag läste Jonas. Är det en tonårsfantasi? Är det bara så att jag låtsas kunna det där med att skriva? I brist på annat?

Passion.

Allt landar där.

Vad kan jag?

Vad vill jag?

Skriva.

Brinna.

Jomenvisst, Kalle.

Sälj den sörjan din idiot.

Det här gör mig lite sur.

Igår såg jag filmen My Best Friends Girl. Efter att ha garvat i en och en halv timme och sedan sovit med ett leende på läpparna berättade jag om guldkornet för mina arbetskamrater. Hur överraskande bra den var, den råa humorn och det faktiskt ganska originella utförandet. Även om sjävla storyn i sig, det romantiskt-humoristiska undersökandet av manligt och kvinnligt, är en hollywood-klisché äldre än Sunset Boulevard. Så är manuset och skådespelarprestationerna överraskande vassa. (Vi snackar ju om Dane Cook och Kate Hudson här vilka har permanent parkeringsplats längs sagda boulevard. När gjorde de något originellt senast?) Men faktum kvarstår, det är roligt och i ärlighetens namn ganska hämningslöst. Framförallt då den ojämförlige Alec Baldwin paraderar fram och tillbaka i rutan i en skitstövelhysterisk citatmaskin till biroll. (“She was fucking like an epileptic at a strobelight-convention!”)

Man tar det ökända och evigt så hatade Neil Strauss-andet och sätter det i förarstolen och kör det i sank för att se vad som händer. Jag själv hatar hela idén med att bete sig som en stövel för att det på något sätt lockar kvinnans undre medvetande. Och det är fruktansvärt roligt att se vad som händer med denna filosofi när den kraschar och brinner i den ack så rosa och korrekta romantiska komedi-genren.

Det som gör mig sur är när man kollar upp vad filmen har fått för kritik. Det är idel sågningar (Emma Gray Munthes klarsynthet i Aftonbladet undantagen). Det känns så fruktansvärt enkelt. Så uppenbart och så genomskinligt att sätta sig i biostolen och hata Dane Cook, Kate Hudson och Jason Biggs i en film som faktiskt stinker mer American Pie än vad den doftar When Harry Met Sally. Den försöker nämligen inget annat. Det tror sig inte vara ett romantiskt flaggskepp utan prövar skitstövelteorin ut i fingerspetsarna och har gasen i botten.

Den spottar och svär åt Woody Allen helt enligt Neil Strauss idiotiska förlaga. Den gör något nytt när den sätter idiotin i centrum.

I den genren är filmen överraskande rolig, originell och framförallt satirisk.

Och värd bra mycket mer än en pistol laddad med en förutfattad mening.