Monthly Archives: February 2009

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Sådan här plötslig, enkel och egentligen ganska omotiverad humor får mig att skratta hysteriskt.

Level-of-fucked-up-ness: High.

Min hjärna är mos.

Följande stycke skulle handlat om hur fel personer lär sig webbdesign och varför det är så men det blev bara rörigt. Konstigt. Luddigt. Ointressant. Allt på en gång. Kan inte fokusera riktigt. Trött är man också. Och nämnde jag träningsvärken? Inte för att det är något som över huvudtaget syns externt. Bara en inre påminnelse om ens egen svaghet. Och den obligatoriska slutsatsen är att ibland går det bara inte att limma ihop dåliga ord trots all förmåga i världen.

Förenkling: Ibland blir det bara skit.

Men jag tror fortfarande att det är sådana här dagar som gör en till en bättre skribent.

Så.

Nä.

Ingen särskilt rationell dag.

Nu tycker vi istället om denna låt.

Den är trevlig.

Så ses vi imorgon istället när allt inte är potatis med smör och mjölk.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Just nu känner jag mig ungefär lika smidig som en säck med stövlar. Träningsvärken gör sitt till när man ska cykla de gudsförgätna kilometrarna till biblioteket, och dessutom sin vana trogen gå vilse. Problemet är att jag inte får tag på den bok jag ska läsa. Och nu är jag två veckor efter på denna tegelsten. Mest för att jag prioriterade annan kurslitteratur och tänkte ta igen det med tiden som då skulle bli över nu. Men nu får jag inte tag på boken. Det är någon liten linslus till plugghäst (thats right) som pallrar sig dit hur tidigt som helst och uppenbarligen paxar två kursex (spännande ord) hela dagen. För gå iväg med den kan man inte. Då går larmet. Vilket i och för sig skulle kunna hända utan att jag hör det, but still.

Så då har man stel som en piggelin cyklat runt halva stan, på jakt efter en bok jag egentligen inte vill läsa, utan framgång.

Och dagen känns meningslös på så många nivåer att det blir komiskt.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det har tagit lång tid. Men äntligen är hemsidan till en av Sveriges största och mest framgångsrika reklambyråer uppe.

Och jag har egentligen bara en sak att säga.

Wow.

En hörapparat behöver batteri. Den eviga utgiften som börjar märkas en aning för en arbetslös student. Det fungerar som så att när batteriet tar slut börjar ljudet först knastra lite. Så fort ett ljud går in och ska bearbetas av tekniken knastrar det. Är det tyst låter det således inget alls, eftersom att strömmen i hörapparaten inte belastas. Efter en stund, tidsåtgången varierar kraftigt irriterande nog, signalerar dock hörapparaten tillslut att nytt batteri behövs. Det är ett klick/plopp-ande ljud som är omöjligt att beskriva, och ju mer det låter desto fortare dör batteriet. Lyssnar man således på musik så är det lugnt första versen, men när refrängen kommer och tonarten höjs låter det värre än the wheel of fortune och hastigt får man stänga av läget på hörapparaten som leder till musiken, och batteriet hinner klara sig knappt, så länge det fortsättningsvis är helt tyst.

Detta hände alldels nyss när jag var i köket. Jag kan nämligen lyssna trådlöst på min musik på datorn (jag vet, livet är bra härligt ibland). Jag ville inte behöva byta batteri så när refrängen drog igång av Van Morrisons Saint Dominics Preview och ploppandet snabbt signalerade att betteriet höll på att dö, bytte jag snabbt till vanligt läge. Och i köket är det ju tyst. Det slutar klicka och batteriet klarar sig en liten stund till. Jag lunkar nöjd runt köksbänken och tänker att jag byter batteri senare, när jag är färdig med disken.

Men då händer det. Utan förvarning. Jag hade ju nyss ätit.

Säga vad man vill om att vara hörselskadad. Men man får i alla fall uppleva en del saker man kan vara säker på inte många andra får.

Som att rapa så att hörseln försvinner.

Fan.

Senaste avsnittet av The Big Bang Theory var helt klart ett av de bästa på länge. Jag hade kunnat sitta här och rabbla upp flera manusmässiga anledningar till avsnittets genialitet men tänker istället på shot-tekniken Leonard och Penny använde.

Någon som har lust att pröva?

Jag har en hals.

Kalle har ont i:

Huvudet.

Bröstmusklerna.

Över/under/sido/varfansomhelst-armarna.

Magmusklerna.

Stoltheten.

Lite skakis var jag allt när jag drog det sista taget på roddmaskinen. Jag vet inte varför det är just den jag nästan svimmar vid. Jag kände mig alldeles särskilt iakttagen på gymet idag. Vet inte varför. Utsikten var inte lika bra idag dock. Nä. Mest nyårslöften och livserfarenhet. Lyssnade på Mix Megapol och dess dejtingtjaffs. Man kunde ringa in och berätta om hur man “hittat tillbaka till kärleken”. När jag inte fick kväljningar kunde jag använda irritationen i träningen. Irritaitonen gentemot det rosa fluffiga tjatet om hur deras ögon möttes över ett lågstadiedisco och hur de höll hand på väg hem över skolgården nynnandes på Aqua. Jag räknar i takt i huvudet. Håll. Käften. För. Fan.

Men när rodden är klar lugnar jag ned mig. Jag suckar, tittar ned på mina händer.

Och önskar att det var jag.

Precis som alla andra.

Lystring! Gyrot har ett nytt hak. Ändra kurs på era RSS-läsare nu. Nu! Och sicket place sedan.

Jag citerar:

“Vilken skillnad!”.

Sitt still.

I fuckin’ dare ya.

*försvinner iväg och är sig själv en stund*

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Både Silverfiskens gamla inlägg och Esters funderingar fick mig i slaskigaste Småland att minnas Grekland.

Ja.

Man pallar riktigt hög värme. Men det krävs en hel del omstrukturering. Grekland är varmt. Men den gamla tesen lyder att så fort man kommer ut på öarna är det svalt och skönt. När jag med familj båtluffade runt i det Egeiska havet var det dock värmebölja. På Naxos spenderade vi en stor del av vår tid. Där var det 43 grader varmt. Det konstiga är inte att vara i solen. Det gör för det mesta ingen skillnad mellan 30 och 40 grader. Varmt som varmt, liksom. Skillnaden är när det blåser. Normalt sett om det är värmebölja och ca 30 grader sitter man bara och väntar på blåsten och svalkan den medför. Men i Grekland när temperaturen krupit upp närmare 45, då kommer vinden som en chock. Den är som en fön på högsta drag. Men man klarar det. Skugga och vila gör susen inför kvällen.

Veckan senare befann vi oss dock inne i Aten. Uppe på kullarna runt staden härjade skogsbränder. I centrum visade termometern på 50 grader. Det var outhärdligt. Det är då det är jobbigt att gå. Bär du på något väger detta exponentiellt mer och värmen är dödlig för äldre människor.

Det är otäckt.

Men så är det. Människan får bara anpassa sig. Man planerar dagen och alla konventioner du har från Sverige om att överhuvud taget gå ut mitt på dagen, utan en mycket god anledning till överansträngningen, får du förkasta helt.

Här är det nya lagar.

Naturen bestämmer.

Och den har sagt att du är toast.

Låtarna för dagen är för övrigt många. Svårt att välja.

Men här kommer en.

Älska.

Lax och ugnsbakade grönsaker! Min far är södra Sveriges bästa kock. Om jag bara fick en tiondel av hans känsla för mat vore det gjutet.

Nu: Våfflor och Ishockey!

Ibland är det enkelt.

Jag lyssnar på hennes pressade stämma. Det är precis som om hon vet. Som om hon känner exakt samma sak. Tomheten. Oförståelsen. Hur man inte vill förstå. Den greppar tag om en och sliter en sakta, sakta i stycken. Nog för att det ibland kan komma väntat. Man vet att vi alla någon gång kommer att få kasta in handduken. Men när den plötsligt och hastigt kortar en blott trettioårig mans liv. Till intet. Då hinner man inte värja sig, eller den man älskar.

Det är år sedan nu. Några få. Men ändå känner jag hur vägarna blir lite halare när den helvetiska och för alltid svarta månaden februari börjar. Jag känner hur däcken rycks undan och lastbilen kommer dånande. Jag känner det i minsta lilla fiber av mitt varande. Och allt jag ser är hur min syster förlorar sitt allt.

Allt jag känner är henne i mina armar.

Och en sån överväldigande vilja att axla alla hennes tårar. Alla hennes sömnlösa nätter. Allt hennes lidande vill jag ta över åt henne så hon finge vila.

Hennes hårt pressade stämma.

Hon vet.

Hon vet hur allt kan ryckas bort, på en enda kall februariväg.

Jag älskar dig, söstra mi.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Plötsligt fick jag en sån sjuk Sheldon Cooper-craving att jag nästan ifrågasätter min läggning.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Min nacke, med tillhörande ryggmuskler, är nog den mest odynamiska som finns. Jag har mycket lätt för att bli stel och snabbt få kraftig spänningshuvudvärk. Som med allt annat stressrelaterat går detta i perioder. Jag har under en lång tid klarat mig ganska bra. Fram tills nu.

Nacken känns som ett skruvstäd.

Hur jag än vänder mig eller sitter/står/ligger så molar värken.

Jag har av någon konstig anledning en total oförmåga att koppla av. Till och med när jag sover ligger jag som en hopvikt solstol.

Det är lite min grej.

Andra står på händer eller jonglerar.

Jag sover som en Baden-Baden.

Ähum.

Jo.

Fredag.

Tjosan.

Jag har skottat slasksnö tills jag kände mig suckerpunched i solarplexus. På fullt allvar. Så fort någon passerade kläckte jag ur mig ett elegant “AUUUUUUGGGHHHHHHHH”. Lite som när en tennisspelare lappar till bollen. Fast mindre centercourt och mer garageuppfart.

Jag behöver träna.

Jag vet inte hur det är med er. Men det här tycker jag är väldigt roligt.

Tänk att inlägg som gör så ont att skriva blir så uppskattade. Jag tvivlar mycket och ofta på mig själv i mitt skrivande. Att det är lite på låtsas. Att jag så gärna vill skriva men egentligen inte kan och förkastar hela idén som något sorgligt infall från gymnasiet. Men när jag får sådan fantastisk feedback från er orkar jag lite till. Då sträcker jag på mig en aning och tror faktiskt på mig själv för en stund.

Det är som crack.

Fast mindre dödligt.

Raw Comedy.

Tack, Mårten.

Tack.

Titta till höger. Sjuhundra kommentarer.

Jag blir lite rörd.

Tack.

Att det finns så många som tycker att jag kan.

Det är ganska stort ändå.