Monthly Archives: March 2009

Migrän.

Tröttness. It’s all over. The tröttness alltså. All over me. Provet är all over det också. Men det tar vi senare. Nu ska jag äta en underbar middag i mörkret till levande ljus med min underbara familj. Jag har sovit i en timme sedan jag kom hem och huvudet hänger på skaft. Jag känner mig korkad och tillintetgjord av provets mattedelar och diagram. Men senare bär det så snabbt som möjligt av till kompis för öl och fotboll. Och det ska bli väldans trevligt att höra till en stund. Det har varit tufft på sistone. Då är det trevligt när man får frågan och känner sig efterfrågad. Det är ju allt det handlar om. Så fuck tröttness och bensinprisindex och hojta åt en TV istället.

Då är det dags att gå och lägga sig för att sova en stadig natts sömn inför morgondagens högskoleprov. Jag har inte övat särskilt mycket utan bara mest läst in mig på rutinerna. Nu är det bara att hålla tummarna för min allmänbildning men jag fruktar att det hela kommer kännas värdelöst i skolbänken igen.

Nu när jag tänker på det inser jag att jag inte suttit i något jag på allvar kan kalla en skolbänk sedan jag gick ut gymnasiet. Jag har varit på folkhögskola och gått KY-utbildning. Men nu är jag tillbaka där allt började. Och jag gillar det. Jag har saknat att förbereda mig.

Jag har saknat att rada upp tre blyertspennor och en banan.

Wish me luck!

Sitter lutad över uppgifter och tänker för mig själv:

“Ja. Det där med diagram går ju jävligt bra.”

“Sopskaft.”

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det här fick mig nyss att skratta så att jag vek mig gråtandes över diskhon som en fällkniv. Det är helt underbart roligt. Fick till slut allvarliga kramper av sista minuten. Och då har jag redan hört detta tidigare.

Men han är ju så jävla bra.

Ibland stöter man på kul saker i bloggstatistiken.

Och tro mig.

Jag jobbade på det.

Jag önskar för övrigt att jag vore intressantare just nu. Men det är jag inte.

Sådeså.

Nu: Kaffe och JavaScript.

Passande nog.

Och denna låt. Den har hittat tillbaka till mig igen. Gillart.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Helt plötsligt blev allting så jävla sekundärt. Allt som var viktigt för en månad sedan är fortfarande viktigt. Men jag står inte och faller med det på samma sätt. På lördag ska jag göra högskoleprovet och jag pluggar inför det lite och det går såklart åt helvete än så länge. I april veckorna efter ska så ansökan till högskolan in. Och jag är fokuserad som alltid. Men inte lika nervös. Inte lika osäker på mig själv.

Det är en trevlig känsla.

Oavsett vad som händer och blir eller inte blir.

Så lämnar de ett avtryck.

De lämnar alltid ett avtryck.

Denna gången större och viktigare än någonsin.

Att det har tagit mig så lång tid att hitta photoshop-funktionen color overlay.

Den är ju en gudagåva.

Jag är ju efter.

[paw rihktiiit]

Jag skriver rad för rad och raderar lika snabbt. Jag kan verkligen inte skriva. Inte alls. Inte om det. Och inte över huvudtaget. Kanske är det för att jag alltid är rädd för att ha fel. Och det är ju inte direkt en god bloggegenskap. Men det kokar alltid ned till samma rader, i ett gäng olika omgivningar. Olika typer av texter och krönikor. Vissa omgivningsfokuserade på en perrong och vissa uppe bland moln. Men samma rader står kvar när jag raderat färdigt. Och det är ju egentligen inte svårare än så.

Våren har kommit.

Du är en stor flicka.

Och jag är en liten pojke.

Alltså. Tre kilo lättare.

For rizzle.

Min frisör dog inombords när han kapade mitt hår. Han viftade som han alltid gör med modellbilder på pojkspolingar i skitfula cardigans och menar att det finns dem som skulle döda för mitt hår. Och det är nog sant. Ni anar verkligen inte hur tjockt det är. Och luggen hade börjat lägga sig sådär skruvat och vinklat som vissa moussar i en kvart för att uppnå menade han.

“Hur kan du göra så här?”

“Jag är student och detta kostar mig bortåt fyrahundra jävla lappar varje gång.”

“Men…”

“Kapa.”

Ska koka pasta. Fyller en kastrull med vatten och slår på plattan.

Men.

Tar fel burk, måttar och häller en tesked kaffe i vattnet.

Fucking huvudvärk. Jag avskyr den. Så innerligt.

Men huset är helt tomt och det är trevligt. Så jag brygger mig en kopp starkt kaffe med en liten skvätt mjölk i. Jag hämtar Dagens Nyheter och sätter mig i det ljusa och knäpptysta vardagsrummet. I laminon. Det är så tyst så tyst. Det är min terapi.

Hela vägen in.

Och ute hör jag fåglar.

Jag befinner mig i en självhatande spiral just nu. Har varit här förut. Så jag vet att det finns en väg ut. Som alltid. Men det är ju lite jobbigt att leta.

Men imorgon ska jag vara glad.

Det har jag bestämt.

Det är början på en ny vecka då mycket ska fixas.

Ingen tid att vara en jävla kärring.

*Gymnaise-flashback*

Svarthajen efterlyste mer musik.

Ibland kan jag fastna i gamla spår, rent bokstavligt talat. Så det kan vara svårt att upptäcka någon nytt när man konstant återupptäcker Lasse eller Håkan eller Coldplay. Det gäller i princip all musik jag lyssnar på.

Denna har jag gillat sedan den kom. Jag gillar hela känslan på albumet faktiskt. Det är en slags äkta dra-gasen-i-botten-med-vinden-i-håret-frihet. Vissa kan aldrig efterliknas. Så är det bara.

Nytt eller gammalt.

Vissa är bara bäst.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jonas bidrar med ett stycke himmelrike.

Han bör ni för övrigt läsa, om ni inte redan gör det.

Han är bra.

Helvetes jävla satans fan vad jag hatar när saker och ting inte fungerar. Än värre är när man måste maila resten av klassen om hjälp med sin uppgift. Och man är så hundraprocentigt övertygad om att felet man begått är komplett idiotiskt och har något att göra med det faktumet att man tillslut gett efter och inte orkat läsa varenda satans textrad om XML och dess natur för “det här verkar jag ju fixa ändå”. Men självfallet knallar jag rakt in i en tegelvägg första veckan jag struntar i att lusläsa alltihop, eftersom ingen annan verkar göra det.

Jag hatar att förlora.

Jag hatar att be om hjälp.

It’s not a guy thing.

It’s a Kalle thing.

Fan.

Nu har jag suttit och validerat samma satans XML-kod med tillhörande DTD cirkus trettio gånger och får samma error varenda gång. Och jag har ingen aning om hur jag ska lösa det. Inget jag testar hjälper. Om något blir det bara mer fel vilket i och för sig betyder att all annan kod är helt korrekt. Dessutom ska det refereras en CSS. Och det låter ju busenkelt i förhållande till allt annat, men jag får inte ens den att fungera.

Frustrerad går jag istället och steker korv och funderar på blommor och bin en stund.

Jag är på god väg mot sidvisningsrekord. Undras varför.

Det känns alltid lite som när man träffar en tjej för första gången.

“Ja. Så att det här är allt. Mitt ställe.”

Man ger den obligatoriska minitouren.

“Så där är inläggen då va. Inget speciellt. Brukar skriva en gång om dagen minst. Försöker vara lite knasig sådär. Bjuda på mig själv.”

Man står med händerna i jeansfickorna så att axlarna skjuts upp lite.

“Det är väl typ allt. Jo. Där nere till höger finns en lista på inlägg som blir populära. Så att man kan läsa dem igen om man vill. Typ. Jo. Så…”

Man tittar ned och trevar lite med skon.

“Såååå. Vill du ha kaffe eller nåt?”

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Om de gjorde baconglass. I’d eat that bad boy like it was my last dinner.

“I’ll be back before this banana hits the ground!”

Värt att nämna är att jag igår fick ett stort genombrott på min XML-uppgift. Lyckades till och med referera korrekt XSLT och skapade en DTD. Fast DTD:ns funktionalitet har jag ingen aning om. Den ska ju ligga externt och då vet jag ju inte riktigt om den är korrekt. Inte för att jag är helt på det klara på hur den fungerar i första läget but still. Hade ju vart fint att veta.

XML är äckligt.

Som Bert Karlsson.

Att vara full av oro är svårt. Jag sätter mig i bilen efter träningen och pustar ut. Den står parkerad i en gränd bakom byggnaden så att jag lätt kan köra ut utan att ratta runt. Jag är helt ensam och sitter stilla. Jag startar inte bilen. Det är helt tyst. Kan hon inte bara försvinna?

Jag svär tyst för mig själv. Nej. Det kan hon inte. Det går inte att sluta tänka. Och jag vet ju precis vad det betyder. Som alla andra gånger är det mycket enkelt. Gör något åt det. Jag drar handen genom håret så där som jag gör i en enda svepande rörelse. Det brukar lugna mig. Jag tittar på mig själv i backspegeln. Vad är det hon ser?

Jag svär igen. För det går inte riktigt att formulera stormen av känslor inom mig. Närmare än så kommer jag inte till att kunna uttrycka allt det fantastiska jag känner. Foten vilar på gasen. Då ser jag det. Som i en undermedveten rörelse flyttar jag foten till bromsen. Jag skakar på huvudet. Din fega jävel Kalle. Suck it up. Men jag känner ändå hur jag sätter mig tillrätta. Tankarna skingras. Svordomarna om det fantastiska slutar. Hon försvinner bort i en dimma. Ska det bli så här igen? Verkligen? Ska jag fega ur som alltid?

Jag suckar djupt och vrider om bilnyckeln.

Radion sätter igång.

So i won’t hesitate no more, no more.
It cannot wait, I’m sure.
There’s no need to complicate, our time is short.
This is our fate, I’m yours.

Jag tittar chockad på radion.

Helvete, tänker jag välformulerat.

Och trycker gasen i botten.