Monthly Archives: March 2009

Man undrar ju vem den utstuderade sadistiske jäveln var som radade upp alla hantlar known to mankind i storleksordning från vänster till höger på gymet precis framför spegeln där man tränar i sin stol. Så att man för varje pust och stånk och stön med all önskvärd pedagogisk tydlighet kan se exakt hur många gånger svagare man egentligen är.

Det ser ju för fan ut som en däckfabrik.

Och jag tar ju inte ens mina hantlar där.

Nej.

Utan i det lilla diskstället mitt på golvet.

“Little Barney says Mahalo!”

En liten satus-update.

Jag vill tacka Svarthajen för min 1000:e kommentar här på bloggen. Det känns hur fräckt som helst. 1000 kommentarer. Inte för att min statistik direkt har repat sig efter metrobloggen. Men å andra sidan är mina läsare mer aktiva här sedan flytten. Och det är vad som räknas. Det är bara att kolla siffrorna. På 400 inlägg har jag mer än dubbelt så många kommentarer. Det måste väl ändå vara ett gott betyg. I think so. Annan statistik för den intresserade är att jag närmar mig 20,000 besökare totalt och det är ju också en trevlig siffra. Men den är ganska låg om man ser till helheten.

Så var det med det.

Snart ska jag pallra mig iväg för ett träningspass för att sortera mina tankar som bara väller över mig just nu. Ska jag eller ska jag inte och tänk om och tänk om inte och varför över huvudtaget i första läget?

Nog för att jag inte hör så bra. Men värst är att inte se.

Jag kommer ha sönder något snart.

Helvete.

Manberries.

Jag har ungefär samma sexuella attraktionskraft som Johan Glans i en blommig ångvält.

Torr blogg just nu men det blir inte roligare än så här när tankarna engageras på annat håll.

Så.

Beck på TV.

Det är söndag.

Jättemycket.

Många roliga diskussioner blir det. Tidigare idag pratade jag med min kära mor om hur det egentligen ser ut i våra huvuden. Detta apropå min far när han plockade i köket och därmed var totalt okontaktbar. Vi konstaterade att hans huvud är en motorväg. Det finns bara en väg framåt. Ingen plats för något annat i stundens hetta. Till skillnad från min mors där det är ett gäng serpentinvägar och labyrinter överallt och där man lätt går vilse.

“Hur ser det ut i ditt huvud tror du, Kalle?” frågade hon. “Det borde vara antingen eller, hela tiden. Både himmel och helvete.”

“Jepp.” svarade jag.

“Jag har Dantes Inferno i huvudet.”

Låten!

Videon!

Grafiken!

Wonderfulness. Me thinks. Dessutom har albumet “Give Me Fire” en riktigt bra titel.

Det här var mycket fint sagt om mig.

Jag lyfter på löshåret.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Var ju för övrigt på besök på mitt gamla jobb för att hämta praktikintyg. Väl där hälsade min gamla skrivbordskamrat att jag hade gått och blivit med synthlugg.

Måste.

Klippa.

Mig.

Nu.

NU.

Sedan pekade hon på min svart-vita scarf.

“Har du palestinasjal?”

Ridå.

Gäsp.

nanoblogg, microblogg, fucking, twitter, för, i, helvete

Äckligt jävla trött. Men kokar kaffe och ska plöja ännu ett kapitel för att kanske, kanske orka dra igång uppgiften senare i eftermiddag. Men känner jag mig själv rätt blir det inte förrän imorgon.

Varit på das universitet och pratat mit dem studievägledare. För att vara en studievägledare vägleder han överraskande lite. Han visade mig dock medietekniks lokaler. Så på ett sätt vägledde han ju.

Fick ett praktikintyg i handen idag dock. Det var mycket trevligt och kommer väga tungt i min nätta resumé.

Äh.

Äckligt trött mest utan anledning.

Kaffe och Informations Arkitektur.

Fo’ shizz.

Evig eskapist.

XML och framförallt XSL får för tillfället mig att känna mig riktigt, riktigt korkad.

Det har jag saknat lite.

Det är så nära nu. Jag ser stadssilhuetten där bakom. Den är kurvig. Och passande vacker. Solen är på väg ned och lyser upp kullerstenen. Man känner en doft av öl, sommarvind och lite parfym. Jag har samlat allt där. På kullen.

Alla kommentarer. Alla gliringar. Alla timmar jag pressat mig själv. Alla dagar jag gått och hatat mig själv. Alla gånger jag sjunkit ned på ett toalettgolv och gråtit. Människor som ger kommentarer. Vissa harmlösa och vissa rent hånfulla då jag fått beskydd av andra. Men aldrig mer. Aldrig mer skydd. Inga fler långa cykelturer hem undrandes vad som kunde varit om du bara vågat under den där gatuskyten under den där gatulampan efter den där festen.

Det är så nära nu.

Jag tittar upp. Känner sommaren i ansiktet. Som en sen kväll utan hög musik. Bara rasslet av promenerande grus och susande trädkronor. Jag känner allt detta där jag står och stirrar med darrande ögon. Berg-och-dal-banan reser sig där bakom. Högen vibrerar av skuld. Av långa försök att höra det man borde höra och säga det man förväntas säga. Det man förväntas vara. Det ligger där. Bland allt jag hatade. Jag har gjort allt redo. Bensinen är uthälld och ringlad i ett spår.

Bilder flimrar förbi. Studentfester. Prag-resor. Slipsar förgäves. Jeans som alltid satt kvar. Tvånget att spela den där andra personen. Och inte ens han fick någonting för allt han gav upp. All hans värdighet tycktes ligga i andras ögon.

Solen smeker kullerstenen. Skratt hörs långt bort.

Jag känner hur hon kramar om min arm. Allt som saknas nu är att jag ska våga. Våga ta steget.

Det är så nära nu.

Jag drar tändstickan.

Och blundar.

Att ha titeln Avancerad Rolfer på sitt visitkort.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

He’s soft to the touch
But frayed at the end he breaks

På TV ikväll:

“I Wobot”.

…så hittar man ju faktiskt mig här.

Det är ju lite coolt ändå.

Lite som när man letar efter sig själv i ett foto på alla avgångsklasser i gymnasiet.

“Nej… Inte där. Inte där heller… Va fan? [...] DÄR! DÄR ÄR JAG!”

Följt av:

“Men fy fan vad ful jag ser ut.”

Jag deltog i en filmkväll ikväll. Vi tittade på en ganska intressant, men mycket speciell, asiatisk film som hette The Banquet. Jag tyckte den var riktigt bra. Det tyckte inte värden.

Han bytte till The Last Action Hero istället.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag ska innan jag lägger mig lämnar er med följande händelse från idag.

En stor, blå och fin chipspåse hade jag plockat ut. Nitisk som jag är tog jag en ur väggen av onyttighet för att sedan välja en annan längre in. Det tredje valet kändes harmoniskt.

Jag ställde mig i kassan och räckte efter min plånbok. Kassörskan ser trött ut, svårbestämd ålder men kring 40. Hon knappar vant in mitt sorgliga fredagsnöje när hon plötsligt tittar rakt på mig och säger:

“Min rumpa har somnat.”

Sedan rynkar hon på pannan över denna besvärliga olägenhet.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

I’m not really aware of the social protocol.

Som den gode Sheldon hade sagt.

Jag har så många försvarsmekanismer som snurrar och tutar och blinkar och tjuter. Och jag vill kväva dem allihop.

Varenda en.

Hur jag än vrider och vänder på det är det fantastiskt. Men djupt skrämmande med många fallgropar. Som med alla sant fantastiska saker.

Idag åt jag fläskpannkaka och räknade ut ungefär vad jag vill göra med min höst.

Let’s Dance är tråkigt.

Jag tycker det är lite tråkigt att ingen kommenterade inlägget om intervjun med Marcus Birro. Jag tycker han är för jävla bra. Nästan så att jag har svårt att se hur man inte kan tycka det. Lite som talibaner. Fast utan skägget.

Jag är livrädd för att ta tåget.

Alldeles plötsligt.

Och ja.

Min logga är så sjukt badass.

Jag vet.

Men det har inte med tåget att göra.