Monthly Archives: June 2009

Det är en väldigt fin kväll. Himlen skiftar i blått när solen passerat och lägger sig i vacker ögonhöjd. Och jag sitter på verandan med hakan mot knäna och stannar i tiden ett litet slag. Tänk att något så fint, så tryggt och alldagligt kan rinna så mycket i ögonen.

Frank Turner – Reasons Not To Be An Idiot [spotify]

TFLN.

Mental note: Heaven soaked bacon, bra band-namn.

Lite som Seven car pileup.

“Så det är så här det känns?” frågade jag.

“Aa.” svarade hon. “Så här känns det.”

Man tror inte riktigt på det. På samma sätt som man inte riktigt tror på gud. Man tror inte att man kommer växa upp. Det är något luddigt och skäggigt där uppe på moln. Det är sen. Nu är nu och nu är jag utan bekymmer. Men så småningom blir ju sen nu. Och man sitter där med skägg i alla fall och undrar över varför det känns som om man missat kalaset. Men det gjorde jag inte.

Midsommaren var riktigt trevlig. Stort tack till alla inblandade. Inte visste jag att vi var så fruktansvärt bra på pictionary. Men uppenbarligen är vi one mind alike. Jag blev full. Men min vana trogen maskerade jag det och förutom idogt åt-helvete-kastande i kubb och lite sludder märktes det knappt. Kanske för att jag var lycklig. Och det kan man ju inte vara, lycklig för att man är full. Men det var jag. För kärlekens skull.

På väg hem i midsommarnatten funderade jag mycket. Som den där fina raden Plura skrev: Nu går jag gator genom minnen. Fast cyklade då. Annars var det som det där fina Plura skrev. Ibland funderar jag på om jag skriver något fint. Det är sällan jag tycker det. Men om det är vad jag betalar för att vakna lycklig imorrn kastar jag gärna ut tangentbordet genom fönstret. Fast från ett högt fönster då. Inte lika effektfullt från ett källarfönster. Undra om Plura har skrivit det någon gång.

Vinden var liksom sval precis som man minns. Den typ av vind man minns mitt i vintern. Inte annars. Jag som alltid längtar någon annanstans tyckte att vinden var fin. I det ögonblicket på en cykel på gator genom minnen som Plura nästan skrev. Vännen var full som en dunk motorolja men glad för det och hojtade i varje kurva att han tog mig i kurvan. Och jag tänker på andra kurvor att ta. Fast det sade jag inte.

Jackan fladdrade i vinden. Det var mörkt. Det enda som egentligen hördes var däcken mot gammal grusad asfalt. Snart är vi tillbaka i kvarteret där jag har vuxit upp. Där fotbollsplanen vi spelade på blivit parkering. Och jag känner att detta är den första midsommar jag är lycklig. Detta är den första midsommar jag går och lägger mig glad över att sen är nu. Att skägget kommit och att hon sitter framför mig och säger att det är så här det känns.

Det är så här det känns att säga hej då till mammas gata, hej då till vår älskade fotbollsplan. Hej då till då. Det har jag skrivit. På cykeln visste jag hur sen kändes.

Som en sommarvind i natten ungefär.

Snart är jag ett ägg.

Men först ska jag vika tvätt.

Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?

Förresten.

Mina första riktiga högskolepoäng.

Woho.

“We have to celebrate… how do you celebrate without cocaine?”

“Uh. With cake, mostly.”

“Okay, then. Let’s score some cake.”

Nu är allt färdigt. Jag fick min sista uppgift i webbdesignen godkänd och skolan är över. Trevligt är att jag kommer kunna tillgodoräkna mig de poängen i min utbildning till hösten. Jobb i sommar är att glömma. Det finns inget. Det har jag accepterat nu. Och det är lättare när ingen annan har jobb heller. Så det blir en lugn, soft och ledig sommar.

Men å andra sidan är den redan nu min första.

Marc Broussard – The Beauty Of Who You Are

Jag trycker på play och kastas tillbaka.

Tillbaka till plastdukar. Till kycklingklubbor och pommes. Till skolmatsalar pimpade med ballonger och små par på dansgolvet som små öar i ett osäkert hav och resten klistrade utmed väggarna. Förutom när Fives jättetuffa låt We Will Rock You drog igång och alla skulle genast hoppa och sparka på ballonger och göra skottkärran. På två händer bakom ryggen.

Linda, Karro, Hanna, Maria. Namnen var så många. Jag var så liten, men ett väloljat proffs bland brudarna. Jepp. Jag var en såndäringa tjejtjusare. Jag visste inte riktigt vad det innebar då men jag hade mycket snabbare än andra insett att tjejer inte var något konstigt, och med tanke på vilken streetcredd jag fick när jag trotsade könsbarriärerna under basketkorgen så var det värt all möda tyckte jag. Kolla Kalle. Med tjejen.

Man dansade tryckare.

Det var lättast. Man behövde liksom inte utöva någon större koordination. Det var alltid flera som ville dansa med mig. Jag flyttade runt och ibland fick man dansa med någons lillasyster också. Om jag vågade.

För sedan dog det ut.

Om jag var tidig med att förstå hur lika vi alla var varandra. Så var jag också tidig med att inse hur högt fallet kunde vara. Hon kom fram och frågade om jag ville dansa med hennes syster. Och jag fegade ur. För det var ju henne jag ville dansa med istället. Fler ryckte i mig och en annan kille som också gjorde skottkärran ville dansa och imponera på tjejerna. Jag såg mig stressat omkring och vände plötsligt på klacken och gick. Sedan sprang jag. Och grät. Jag stod där uppe och tittade ned och konstaterade att det var högt. Högt som fan. Och jag ville inte falla ned. Så jag fegade ur.

Tills idag.

När jag trycker på play. Och minns plastdukar och ballonger och finbyxor och finskjortor och sanning och konsekvens. Och jag känner att cirkeln sluts. Jag minns senaste gången jag vågade strunta i fallhöjden och dansade en tryckare med flickan.

Och jag känner att jag inte är rädd längre.

Aldrig mer.

Savage Garden – Truly Madly Deeply

Del Amitri – Tell Her This

Sheldonism.

Håll tillgodo med dagens låtjävel istället.

Och nu har jag gett upp. Fy fan vad destruktivt det är att försöka skriva när man inte kan. Inne i huvudet sitter Janne Josefsson och hojtar:

“I knew it!”

Tanken var idag att jag skulle skriva en krönika till lokala tidningen. Ämnet och formen var ganska perfekt. Men det går inte. Jag kan inte skriva. Jag har egentligen försökt i en månad men inget bra blir till. Det händer inget och när jag försöker känns det bara pressat och dåligt formulerat, som inlägget två steg ned. Det går verkligen inte. Jag hatar det.

Den här hemsidan är ren kreativ webbdesignporr.

Fruktansvärt cool.

När jag läste det här blev jag så fruktansvärt arg. Jag är själv handikappad. Jag har nedsatt hörsel på vänster öra och är helt döv på mitt högra. Jag har gått kommunal skola i hela mitt liv och efter mellanstadiet helt utan stöd.

Som med allt annat i livet finns det dalar och toppar.

Men värst blev det i gymnasiet där man trots löften och handskakningar började flytta runt mig i klassrum, och neka mig den enda specialundervisning jag bad om i ett (1) enda ämne. Tanken var att jag skulle ta av de för mitt handikapp avsatta pengarna till att på något sätt betala eller finansiera den lärare som skulle undervisa mig i ett ämne, vilket skulle innebära att jag hade 2-3 timmar i veckan jag kunde sitta hemma och läsa. Något som skulle underlätta enormt sista terminen i gymnasiet, då pressen var kopiös på en som får jobba 150% extra för det ljud andra får gratis. Men rektorn vägrade först. Viftade bort mig. Och såg ned på mig när jag kom i korridoren för en pratstund. Något jag gjorde helt själv, utan människor som backade upp mig. Det skulle krävas två andra lärare, min far och ett antal möten innan man ens kunde överväga det hela. Rektorn såg det som ett påhopp på henne när jag frågade hur man så enkelt kunde skjuta ned mig när jag ber om en enda sak. Och hon började skälla på mig. Och där satt jag och kände att det var jag som hade gjort fel. Hon lade skulden på mig. Jag som satt hemma och grät för att jag kanske inte skulle klara av matteprovet nästa dag.

I fallet Fredrik verkar det vara tydligt vad som sker. Skolan slår sig själv på ryggen för att de hjälper en elev. Och det räcker för dem med att budgetera lite med några siffror för att rektorn Ann-Katrin Averstedt ska uttala sig så här fantastiskt snyggt om det hela:

- Det tänker jag inte svara på. Men vi skiljer inte ut våra elever, om de är röda, svarta eller vita, säger rektor Ann-Katrin Averstedt.

Men åh, gud vad duktig du är.

Här kommer en nyhet Ann-Katrin: Det handlar inte om vad ni gör. Detta är inget ni klarar ut så att ni faller in i kvoten eller framstår som en bra skola. Det här handlar om ett liv. Sju år av en liten killes skolgång. Hade ni förstått det, på allvar, då hade ni haft vett att inte flytta runt honom över föräldrarnas huvuden. Det är sorgligt tydligt hur ni verkar se till skolans bästa istället för elevens.

Utan medveten behandling, du vet en sådan där behandling där man motiverar och undersöker innan man tar ett beslut, så kommer han inte klara sig. Nu råkar det vara så här att den här pojken, just den här. Han är både svart, vit röd och orange. Han är alla färger på en gång. Han är inte som andra. Ni gör honom ingen tjänst att sålla in honom i mängden och slå er för ryggen. Han är en särskild pojke med särskilda behov. En regnbåge av färger.

Inte en färg att blandas i med andra.

Trots dina röda jävla siffror.