Monthly Archives: July 2009

Packar mina väskor och åker till henne igen.

Awesomeness.

The Dangerous Summer – Of Confidence

Har spenderat dagen med syster och utforskat campus och lite lägenheter. Jag ska inte flytta än vad det verkar. Men det närmar sig och det ska blir hur härligt som helst. Kommer ju innebära en och annan tvättkatastrof, men då är det åtminstone helt klart mitt fel.

No questions asked.

Ska sätta mig och titta på tv i källaren och tar på mig glasögonen. Det tar en liten stund in i Scrubs-avsnittet innan jag inser vad som är fel.

Hade tagit på mig solglasögonen.

Bra, Kalle.

Vaknade med huvudvärk idag och mått illa större delen av dagen. Går runt och städar och försöker tänka på annat än att må dåligt.

Så får man se det här och man blir alldeles varm i hjärtat.

Helt underbart.

Fantastiskt.

Via Jonas och Abbes Pappa. Låten finnes här.

Romansen är väldigt fin. Det är dessutom väldigt mycket 2009 över den.

Och intressant för läsarna kan jag lova.

Kanske berättar jag om det någon gång.

Coldplay – Yellow

gfx.color_management

Fan är det för skit?

Här ska inte ändras något av färger jag valt utan att säga till.

Och hör sen.

Rävskrälle.

Vad långt man kan komma med en riktigt bra idé.

All Time Low är för det mesta lika lättlyssnat som hela sin genre. Lättlyssnat men samtidigt lättglömt. Dock snurrar senaste singeln Weightless ganska bra just nu. Den är passande nog lätt och rak och precis så som man vill ha det ibland. Bandet i sig hymlar inte med sin enkelhet och låtsas inte vara något annat än vad de är. Sådant gillar jag.

Musikvideon är lika poppigt glättig som melodin. Men har en alldeles lysande grafisk idé som används på helt rätt sätt.

Jag älskar det.

Paramore – Ignorance

Fast jag kan inte med ens god vilja förstå varför modellen måste röka på en av bilderna. Lämnade vi inte detta hos Dean? Ja, vi vet att det ser coolt ut. Men en cool snubbe i kavaj med cigarrett i munnen är precis lika cool som snubben i kavaj utan cigarrett. Bara det att han får inte vara lika cool lika länge.

Det här, för övrigt fiskat från Cafés majnummer, är bara så jävla snyggt.

Har en grå bläck-kavaj hängandes. Tunn, smal och insydd. Det till uppknäppt välstruken vit skjorta, aningen slitna blåjeans och en smal svart slips slarvigt knuten. I like. Men då ska håret vara lite längre än vad det är nu också. Snagg passar inte till den slappa looken.

Får vänta på James Dean lite till.

Funderar på att köra lite mer mode i bloggen.

Kan vara kul.

Kan vi sluta tjata om hur coolt det är att stå på scen i gummistövlar?

Say what?

Vad värdelösa färgerna är på bloggen. Headern syns knappt. Tonen mot bakgrunden är värdelös. Jag har precis formaterat och städat färdigt min dator. Och nu ser bloggen inge vidare ut. Får ta tag i det när jag orkar. Nu njuter jag bara av en helt ren och snabb dator. Precis som dagen jag fick den för tre år sedan.

Elvis Costello & The Attractions – American Gangster Time

Fy farao vad jag har ont i min axel. Jag borde verkligen börja träna igen. Och nu kan jag göra det helt utan hyckleri.

Tidigare tränade jag för att må bra. Påstod jag. Men egentligen var det, som med alla manliga egon, bara en förevändning för självhatet som sipprar fram vid synen av min spegelbild. Måste. Ha. Mer. Muskler. För mer muskler innebär tjejer.

Jepp.

Så korkade är vi män.

Fortfarande.

Nu har jag ju dock mitt på det torra, kanske tillfälligt, but still. Så nu kan jag helt ärligt säga att jag ska träna för att må bra. För de stora musklerna behövdes uppenbarligen inte. De dög alldeles utmärkt som de var. Så jag ställer mig framför spegeln med min taniga, onda axel och känner hur självsäker jag är.

Jepp, nu ska jag träna igen.

Mina läppar formulerar tanken sådär tankspritt som de gör ibland:

“För mer muskler innebär att tjejen kanske stannar.”

Öh?

Doh.

Busted.

Lars Winnerbäck är för övrigt en av mina katalysatorer. Precis som med hösten och regnet och rusket och det ljussgula gatljuset. Jag bara lyssnar på honom då och då och känner hur jag börjar formulera mig. Men jag har aldrig varit på en konsert.

Med Winnerbäck då.

Lasse kommer med nytt i höst. Det ska bli riktigt spännande. Albumet som trillar ned 21 september bär den underbara titeln Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen. Singeln Jag får liksom ingen ordning hörs en månad tidigare.

Hans senaste var så himla mörk att man trillade av stolen, det tog väldigt lång tid att ta de spåren till sig. Men det gick. Han hade en härligt driv i ett antal nummer och duetten med Miss Li är såklart underbar. Men i övrigt är skivan sådär. Tycker jag.

Det är för att glädjen inte riktigt finns där. Den som jag gillar så mycket. Den bredbenta och för många fejkade arenarock-glädjen. Den älskar jag. Och jag håller tummarna för att han snuddar vid den i höst igen.

Men jag ber inte.

Jag håller bara tummarna.

Lars Winnerbäck – Kom

Fuck.

Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.

Att det ska vara

så här.

Fan ska man bli kär

för?

Man mår ju bara skit,

skit, skit, skit, skit, skit.

Åt helvete är det.

Allt förstör.

Här sitter man och sulkar som en snorig fjärdeklassare

som blev vald sist,

sist, sist, sist, sist, sist, sist.

Varenda gång,

nästan.

Kläderna var inte riktigt rätt

märke.

Skolan var lite för mycket

press.

Inte lätt.

Inget stärkte.

Har svimmat på toaletter av den.

Men aldrig en enda

tår.

Har tagit bort hud från kroppen med flytande

jävla kväve.

Ingenting.

Men så sitter jag här och

hon någonstans där och

jag inser att det är någonstans

mellan raderna

det är

värt

det

att vara kär.

Fuck.

Jag vill alltid

må så här

dåligt.

Fint väder i småland innebär varmare regn.

Daniel Powters “nya”. Jettebra. Om man bortser från albumomslagets överanvända font. Nästan som Bleeding Cowboys. Jag menar. Kom igen. AD’s all over the world klöks och ingen annan förstår. För det är äckligt pretentiöst att påpeka sådant. Jag menar vem bryr sig egentligen, det är ju bara text. Men vi ser. Nördarna och grafikerna. Det är som strumpor och sandaler. Och jeans.

Gtfo.

Men låten.

Den är fin.

Daniel Powter – Best Of Me

Filmkväll igår. Vi tog en titt på Memento och Knowing.

Den första var ganska ointressant. Jag brukar ta mig själv för en som gillar den mer manusdrivna ploten före blockbusters med Nicholas Cage. Men på senare tid verkar det som om jag har blivit dummare. Jag hänger helt enkelt inte med om det inte blir mig serverat. Detta är oerhört sorgligt. På gränsen till tragiskt. Och framförallt hemligt. Detta får ingen veta.

Att jag hellre ser Cage studsa runt med självklarheter.

Oh.

The horror.

Jag älskar den här låten så jävla ovillkorligt.

Sådant kan jag nu.

Det tycker jag är fint.

Train – Give Myself To You

Jag kom in.

Jag har varit säker på att jag skulle komma in, men det känns ändå skönt att få det på papper. Treårigt kandidatprogram i Interaktiva digitala medier. Det ska bli sjukt roligt att pyssla med saker som är en hobby. Att inte behöva oroa sig för framtid eller yrke utan bara ta det som det kommer.

Det ska dessutom bli skönt på ett sätt att ta bort pressen från mitt skrivande. Jag tror det kommer bli bättre då. Orden kommer bli lite friare. Inget mer skrivande för framtiden.

Bara just nu.

För mig.

Och för dig.

Jag vet fortfarande inte vad jag känner inför reklambranschen. Men det är fortfarande spännande. Anledningen är en bok som en viss Silverfisk personligen tipsade mig om en gång i tiden. “Reklown” är precis som Jonas säger ett måste för alla som har funderingar kring att jobba med reklam. Boken är helt fantastiskt bra. Den beskriver skapadet av ett yrke och en karriär. En osannolik framgånssaga som i tisdags tog slut.

Sov gott, Jan.

Tack för inspirationen.