Monthly Archives: July 2009

Ny design på bloggen. Den förra kändes snabbt ganska trist. Men mest behövde jag något att göra. Skrivandet har inte helt oväntat uteblivit den senaste tiden. Sommartorkan är total. Det blir intressantare till höst när skolan börjar igen ordentligt, för första gången sedan gymnasiet ska jag plugga på allvar. Då kommer det hagla förvirrade intryck från universitetsvärlden.

Jag hoppas att någon där ute finns med mig även då. Även om jag mer och mer släpper taget om mitt behov av statistik. Siffrorna kollar jag inte på längre. Det känns som en bra sak. Nummer ska inte ha något värde.

Bara ord bör stå och falla med sin skribent.

Hockey – Learn to Lose

Japp. Hajpen har legat på ett tag om Hockey som ska bli en del av de stora inderockarnas exklusiva skara. De spås göra sådana som The Strokes och framförallt The Killers sällskap. Jag är villig att hålla med. Än så länge.

Nog är nya singeln lite studsig allt.

Jag åkte till stora stan. Jag tog ett djupt andetag, klev på tåget och åkte dit för att ta reda på vad hon är.

Morgonen kryper sakta in längs väggar och tak. Persiennerna skapar ett skuggspel av ljusstrålar ovanför mig. Jag andas tungt. Det är varmt i rummet. Jag sänker blicken och studerar henne där hon ligger på sidan vänd mot mig. Jag lägger min hand och låter den följa hennes sida som en vas. Som en vas ligger hon med gyllene beslag och sover. Och jag tänker att detta, detta är vackert.

När jag gick i skolan fanns det alltid en tjej jag tänkte på. Då och då dök hon upp och jag fantiserade om hur det skulle vara, hur det kunde vara eller vad som kunde bli. Om jag bara vågade. En gång för länge sedan, långt innan tankarna, fick jag en röd lapp av henne. Ett litet alla hjärtans-dag-vykort. I den stod en kärleksdikt på franska. Jag sparade undan den i ett skrin tveksam vad jag kände inför en kärleksdikt på franska.

Åren gick.

Den blev en symbol för allt jag ville ha. Skrinet innehöll min stora tveksamhet. Min rädsla instängd i ett skrin med gyllene beslag. Jag gömde undan den.

Allt som hände andra tycktes inte hända mig. Att vara liten, pojke och hörselskadad gjorde en så osäker. Så osäker. Man höll hårt i fotboll, datorspel och svenska språket. Saker som man kände till. Saker som man kunde. Saker som man inte riskerade att förlora i. Saker man inte riskerade att inte höra. Att inte förstå.

Fegheten.

Den var som en kedja kring mina fötter. Tvingade ned mig på marken. Så jag stannade där och skrev fina berättelser istället om hur det kunde vara. Det var lättare att sitta i skolbänken och fantisera för i fantasin var allt oförstört och i fantasin kunde ingen komma och snärta en med en blöt handduk eller klippa till en för att man inte tog bara en öl till.

I slöjden gjorde jag en liten kista. Ett litet skrin av ett vackert slags honungsbetsat björkträd. Med förgyllda beslag. I den lade jag viktiga saker. I flera år låg där bara en sak. En röd lapp med en kärleksdikt på franska som jag inte visste vad jag kände inför. Min stora tveksamhet.

Min rädsla.

Idag bytte jag ut den mot en använd tågbiljett till stora stan.

Och slängde den röda lappen.

Gavin DeGraw – Crush (Stripped)