Monthly Archives: August 2009

Det här var rätt coolt.

Älskar den här.

Precis som jag gjorde.

Get Cape. Wear Cape. Fly – Moving Forward

Huvudet känns som en mixer just nu. Skolan drar igång imorgon på allvar och det första jag måste göra är att se om jag verkligen är registrerad på den ekonomikurs jag ska läsa. Det har mest handlat om kursers vara eller inte vara på sistone. Blandat med introduktioner och möten med folk. Som jag har mailat, sprungit och telefonerat runt för att får veta hur och var och när. Man får ingen vidare hjälp som sent anmäld. Och nu känns det som att jag får betala för att jag läste en kurs före alla andra i mitt program. Jag får sota för det.

Och i bakhuvudet gnager en massa varför och hur. Långt där bak. Men det är ingen mening att önska att saker ska bli som det var. Bara att se framåt och hoppas att det blir som det blir istället. Men jag avskyr att se någon jag tycker om lida. Det spelar ingen roll vad som är eller har varit. Jag kommer alltid önska att jag tilläts axla om så bara lite.

Men allt jag kan säga är att jag finns här och sedan vifta med en näsduk.

Om jag ens tillåts det.

Ungefär en gång om året. Lovade jag mig själv för länge sedan. Det blir lättare för läsare att just läsa då. Att relatera. Nu är jag några månader tidig men en efter-bild kan inte skada. Jag ska kämpa mig igenom en omstart. Kanske blir det lättare att glömma nu när hon åker. Det tror jag.

David Gray – This Years Love

Jag sneglade mot nödbromsen med tårar ned för kinderna.

Mitt tåg hade stannat för henne alla gånger.

Det är soligt. I väntan på spårvagnen satt jag och lekte med hennes hand som jag alltid gjorde. Hade vänsterarmen om henne. Jag sade ingenting. Hon vred på sig och rynkade på näsan. Hon ville verkligen inte att jag skulle åka. Hon gjorde allt för att jag skulle stanna. Retade mig. Tittade på mig med rådjursögon. Berättade vad vi kunde göra. Men jag hade bestämt mig. Biljetten var betald och skulle jag stanna skulle hon få för sig att betala den för bara några dagar till. Och det skulle bli lika jobbigt att åka då som nu. Det gjorde inget bättre. Bara henne lite fattigare, och jag tyckte jag hade kostat henne tillräckligt med min vistelse. Dessutom. Ju tidigare jag åkte. Desto närmare kom vi dagen då vi skulle ses igen.

Spårvagnen tog oss till centrum och hon ledde mig vant genom folkmassan. Pratade glatt som hon alltid gjorde men med samma klump i halsen som jag. Ingen av oss ville detta. Vi gick genom stationen och ut på perrongen. Det var en kvart kvar. Men min vana trogen ville jag vara i tid. Så det var vi. Det var hon. Vi hoppade upp och satte oss på en av de stora cementklossarna som agerade tågstopp för spåret. Ett stort rött bakljus lyste på oss från tågets sista vagn. Eller första om man så vill. Den jag skulle på. Vi var väldigt tysta. Jag försökte samla mig hela tiden och bara tänka på att vi skulle ses igen. Ju snarare jag åkte. Desto snarare skulle vi ses igen.

Vi började prata lite. Skratta lite. Det här var samma plats hon hade suttit på när jag kom. Med sin röda mans-skjorta och sin bok. Hon hade väntat så länge på att jag skulle komma att hon tillslut köpte en bok i väntan. Hon var så vacker. Jag hade gått på perrongen lika nervös som tidigare letandes efter henne med blicken. Och när jag väl såg henne spelade inget annat roll. Hur kunde någon som hon vänta på mig med en bok? Vara en halvtimme tidig och stå kvar? Det var förbluffande. För bra för att vara sant. Högtalarsystemet förkunnade plötsligt att tåget mot min stad snart skulle gå. Jag hoppade ned från cementblocket och ställde mig framför henne. Jag blev lite skakig. Kramade hennes händer och såg henne i ögonen.

“Vi ses snart igen.” sade jag. “Okej?”

Hon nickade och tittade ner. Jag kämpade med darret i halsen. Tittade upp lite snabbt och sedan på klockan. Nu var jag tvungen att gå. Det var lika bra. Inget skulle bli bättre nu. Det är lika bra att dela på oss. Ju snarare jag åkte, desto snarare skulle vi ses igen.

Jag gav henne en lång och hård kram. Vi kysstes. Hon bet sig i läppen och jag gick mot tåget, hoppade upp på avsatsen, höll i räcket i dörren och vände mig om. Jag gav henne en slängkyss. Hon fångade den och vände sig om och gick.

Jag sjönk ned i mitt säte och tårarna rann när jag skickade ett sms.

“Vi ses snart igen.”

Det gjorde vi inte och tåget lämnade min första kärlek på perrongen.

Mitt tåg hade stannat för henne alla gånger tänkte jag.

Och sneglade genom tårar mot nödbromsen.

Och så är jag tillbaka på ruta jävla ett igen. Står och stampar med mina känslor i handen. Står och skruvar och vrider på mig som pojken som väntar på att bli hämtad från fotbollsträningen. Sträcker på mig och ser efter.

Men hon kommer inte vända sig om.

Där fanns inte tillräckligt.

Den här filmen verkar så bra att jag inte vet vad jag ska göra. Den verkar helt fantastisk helt enkelt. Let’s just leave it at that. Även om det inte verkar som att SF köper in den så måste den ses. Oavsett. Och soundtracket är, som alltid i alldeles särledes bra filmer, oslagbart.

Daryl Hall & John Oates – You Make My Dreams

The Temper Trap – Sweet Disposition

Någon gång i Mars eller April började min blogg gå utför. Eller nej. Varför skriver jag så. Jag vet ju precis när det började. Den 1:e mars. Men då började det, skrivandet, i alla fall gå utför. Och jag vet precis varför. Något hände och något drog igång som var fantastiskt och väldigt överraskande. Jag gjorde saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Och tempot sjönk. Man slutar ordna och rada upp saker. Man slutar vända och vrida på detaljerna och formuleringarna blir svagare. För energin läggs på annat. Det är då ironiskt att det i viss mån var just läggandet av energi som gjorde att bloggen nu slutligen börjar trampa igång igen. Och den formuleringen får ni gärna fundera på ett tag. Inte för att den är alldeles särskilt bra på något vis, utan att den tål lite fundering. Lite vändande och vridande. Igen.

Just det: Imorse mådde jag illa. Riktigt illa-illa. Var på väg upp. Så har det inte känts på mycket, mycket länge. Det är väldigt sällan jag får den känslan. Men imorse fick jag den. Och jag vet väl egentligen precis varför. Även om orsakerna på pappret kan vara många finns det bara en förklaring.

Och inte fan är jag gravid.

Huvudvärk modell bred. Nej. Jag var inte med på festligheterna. Inte allt anyway. Det har aldrig varit min grej med nollning. Speciellt inte med den mindre migränattack jag fick. Men jag antar att det går hand i hand med allt annat just nu. Jag har ingen aning om någonting. Vet inte hur det blir.

Är mest irriterad. Tycker att allt kan skötas snyggare.

Screening är ju så nittiotal.

Då har jag radat upp allt. Förberett allt. Imorgon börjar skolan igen på allvar. Inklusive nollning. Vet inte hur mycket rajraj det blir men en stor del av mig vill bli komplett dygnrak så jag slipper den här klumpen i magen.

Scouting For Girls – Heartbeat

Raderar allt. Mobilens inkorg. Musiken. Allt.

Och hoppar på cykeln för ännu ett möte på universitetet.

Imorgon börjar det.

…och jag tycker ni ska läsa honom. Det. Haket alltså.

Det fläktar en aning. En sval bris sveper om mig. Jag minns att jag önskade att tiden kunde stanna där.

Bara för ett litet slag.

Balkongräcket känns kallt mot mina underarmar där jag står lutad och tittar ut. Jag står i bara kalsonger. Men på sjunde eller åttonde våningen ser ingen det ändå. Det är natt. Men sommaren avslöjar sig själv ändå svagt på de få molnens olika rosa färger och nyanser. Men mest ser jag stjärnor. Det är helt tyst. Där nere skramlar en spårvagn försiktigt förbi och stannar med sitt snorgula sken mot marken. Och jag känner mig trygg. Känslan jag jagat så länge visar sig finnas ståendes i bara kalsonger en sommarnatt i Göteborg. Jag känner hur jag är lycklig.

Jag vänder mig inåt. Rummet lyses upp enbart av datorskärmen och jag ser på henne. Hon plockar upp min favorit-t-shirt och provar den. Den faller ned lätt och är tight på precis rätt ställen. Hon står och snurrar ett tag. Vänder sig om och kollar svanken. Sedan tittar hon på mig och ler. Stirrar på mig stint, och så där djupt och med en glädje som bara hon kan ha. Hon går fram till mig och ställer sig framför mig. Tröjan som det står “Miller Jazz Club” på åker in längs midjan när jag lägger händerna om henne. Jag kysser henne och vi står och håller om varandra länge.

Vi går in för att det börjar bli kallt av att det fläktar en aning.

Och tiden envisas med att lämna mig när spårvagnen åker från stationen.

Howie Day – She Says

Cyklandes i en av de många backar på vägen hem fick jag näsblod samtidigt som jag lyssnade på denna.

Det var ett hektiskt möte. Min hjärna irrade iväg direkt. Stressat men ändå fokuserat. Fick gå runt och titta på salar. Uppenbarligen hade hon sett till så att det skulle finnas hörselslinga (på förhand riggad teknik så att hörselskadade kan använda ett internt ljud via hörapparaten) i de salar jag skulle vara i och det var ju snällt. Men jag är säker på att min egna utrustning fungerar bättre än den som finns. Det gör den alltid. Ni vet, när ni ser en sådan där grönvit skylt utanför en lokal som säger att den har Tele-slinga, och tänker att det är ju bra. Då har ni fel. Det är inte alls bra. Det är sällan det är något bra alls.

På filmstaden här i stan är slingan helt värdelös eftersom lokalen är större än vad tekniken tillåter. Men beslutsfattare tjänar politiska poäng och ryggdunk på att bara sätta upp skylten, om det fungerar eller inte verkar vara sekundärt. Utrustningen som används är allt som oftast mer än fem år gammal. Hur mycket har hänt med tekniken på fem år? Med webben? Precis.

Därför är jag glad att jag har mina egna grejjer. Som jag själv har ansvar för.

Fungerar utmärkt.

Kanske ska man sätta upp en egen skylt på ryggen:

“Riktig tele-slinga, fuckers.”

Jag går på sparlåga just nu. Vem som läser det här och varför skiter jag i. Jag har gått så länge utan att skriva något av värde, och nu när jag faktiskt behöver rinna ned på ett papper tänker jag inte låta något hindra mig. Jag mår riktigt jävla dåligt.

Men nu ska jag snart pallra mig till ett möte med skolans handikappsansvarige.

Prata om hur handikappad jag är och vad som kan göras för att underlätta det hela.

Undrar om hon har en pistol.

Han sitter och päser. Läser en massa gamla inlägg och försöker hitta ett perspektiv. Men det enda han hittar är texter som påminner honom om den sommar då han började leva. Det är väldigt, väldigt märkligt att uppleva något man fantiserat om eller bara trott var speciella människor förunnat. Att uppleva vad man längtat efter så länge. Kärlek. Han lärde sig sakta och försiktigt medan det pågick, hade en utmärkt lärarinna. Men lika plötsligt som det klickade med några få rader på msn, lika plötsligt rycktes det bort och pojken som blev man undrar hur han ska hitta tillbaka genom andetagen. De där tunga andetagen som minner om nätter som han ville aldrig skulle ta slut. Han försöker se i gamla inlägg hur han gjorde när han bara var en pojke innan texterna. Kan han hitta tillbaks dit? För då var han ganska lycklig. Ganska tillfreds med allt. Sedan kom sommaren och med den blev han man och älskade med all energi han besatte och ganska var plötsligt ett svårstavat ord. Sedan rann det ut. Orden sades aldrig. Och kvar sitter mannen och dinglar med benen på en stol han önskade var större.

Ganska så mycket större.

Fuckfuckfuckfuckfuck.

Fuck.

Vad fallet var högt.

Kanske är det för att jag är en sådan stor nörd själv. För att jag också ibland tänker så här, utan att riktigt märka att det är det jag tänker. Kanske är det det därför jag älskade det här så mycket. En show med mer eftertanke och filosofi än humor.

The unexamined life is not worth living, man.

Men sedan gillar jag ju hans förhållande till notepads också.

Så roligt. Jag dör.

Det var allt om det.

Vidare: Äntligen har jag hittat precis det plugin jag letat efter. Tuggar en del minne, men inte mer än hela läsare. Väldigt nöjsamt att hitta precis det man letar efter. Äntligen kan jag dyka ner lite mer och oftare i mina favoriter. Goodness.

Har också hittat ett nytt theme-tester-plugin för bloggen. Så att jag återigen kan sätta ihop ett nytt utseende. Nytt kapitel stundar äntligen. Kanske inte drastiskt annorlunda. Men ändock något nytt. Känns bra.

I övrigt så sov jag inte särskilt mycket inatt. Satt mest och stirrade in i väggen.

Som ett litet sidospår från allt som känns nu kan jag meddela att Winnerbäcks nya singel Jag får liksom ingen ordning släpptes idag. Ni kan lyssna på den här, läsa texten här och läsa om den här.

Vad ska man säga? Precis som AB, radion kommer älska den. Men den låter inte riktigt som Winnerbäck. Den är annorlunda. Synthig och rivig på ett sätt som var ganska oväntat, om än välkommet. Men oj, oj, vad mycket Coldplay det låter. Nästan så att man reagerar. Nästan. Om det inte vore för Lasses klassiskt mörka text.

Men visst är den bra.

Plötsligt blev det lite spännande att vänta på albumet.