Monthly Archives: September 2009

Nu har jag gjort intervjun, kommit hem, renskrivit svaren lite snabbt och kommit fram till att jo. Det här blir nog himla bra det här. Känns skönt.

Men nu tog bensinen slut.

Behöver en klippning. Eller en häcksax.

Är nu officiellt dränkt i skolarbete. Sitter här med näsan i ekonomiboken och förbereder min intervju för i eftermiddag. Så att jag kanske har en liten hum om vad det är jag frågar om egentligen. Nu när jag precis lyckats få ordning och dragit igång detta arbete, då tro fan att man ska få en rapport till som ska skrivas.

Vi blev upplysta om detta igår på kursen i Akademiskt skrivande.

Två veckor.

Jomenvisst. Jag fick ställa in en fika på stan med en polare och det kändes ganska risigt. Men det är mest mitt egna fel som lät detta arbetet ligga i en vecka. Varför, kan man undra. Jag hade fått för mig att jag hade koll på läget och att jag prioriterade.

Ha!

Har ni hört, så dumt?

Jag har äntligen kommit hem från en hel dags föreläsningar, inklusive en lektion i akademiskt skrivande som får mig att grymta av självkritik och underlägsenhet, och bara pustar och stirrar rakt in i skärmen. Helt slut i huvudet är jag. Mer än vanligt.

Men så kommer jag på att det har kommit ut två nya avsnitt idag.

Och det känns lite bättre.

Ni vet den där tomma känslan man har efter fotbolls-VM.

Så känns det nu.

Har suttit hela dagen med min företagsanalys i ekonomin. Och dessutom lyckats boka möte på onsdag så att jag kan få stoff till min rapport. Yay. Tack vare min pappa.

Farsgubben är världsbäst.

Also: Lite tlött är man.

Belöning: Kaffe och äppelkaka med vaniljvisp.

Hemgjord såklart.

Återigen.

Farsgubben.

Världsbäst.

Betalar nu en mobilräkning för bland annat 72 sms.

Ännu fler månaden innan.

Det var den sommaren.

Förstår inte vad det var som var så svårt att begripa.

Du fattade aldrig.

Nåväl.

Ernie Halter – Pretty Girl

Jag har lyssnat på Sara Bareilles Love Song alldeles för många gånger om i rad för att vara okej för en kille på 21 år.

Fick en lagom dos huvudvärk mot eftermiddagen idag. Skrev min hemuppgift i akademiskt skrivande på en kvart redan på förmiddagen och hade tänkt börja med min andra uppgift i företagsekonomi. En uppgift jag låtit ligga i en vecka utan att ens kasta ett öga åt den. Kanske för att jag kände att jag ville släppa allt utan att stressa. Stressa gör jag ju så mycket i onödan annars. Men så tittar jag på den idag, två veckor innan den ska in, och inser att arbetet är beroende av lite fler faktorer än vad jag hade väntat mig. My stupid self strikes again. Måste intervjua en person om deras företag och utgå ifrån det företagets information för att sedan lösa de sex uppgifterna. Nu har jag en vecka på mig att hitta ett företag att analysera, och en vecka på mig att skriva en rapport på sju sidor.

Då fick jag huvudvärk.

Efter att ha sett det senaste avsnittet av Skavlan har jag nu officiellt en celeb-crush i den undersköna Melody Gardot. Hela programmet är som vanligt hur bra som helst, och Skavlan själv golvar de flesta i sin oerhört avslappnade intervjuteknik. Det hela leder till en riktigt bra samtal mellan både små och stora stjärnor. Där Gardot, som dyker upp först efter den överraskande intressanta intervjun med superstjärnan Jay-Z, visar sig vara riktigt skärpt och till slut sjunger så att mitt hjärta skavlar.

Och bredvid henne sitter Anna Anka.

Det är inte ens en sport.

Melody Gardot – Baby I’m A Fool

Nya sitcomen Community verkar riktigt lovande. Första avsnittet är helt okej, andra helt hysteriskt. Det är regissörerna bakom Arrested Development, som ju vunnit en och annan emmy, som har fingrar med i spelet, och det märks. Detta är första gången på mycket, mycket länge jag skrattat rakt ut åt något nytt. Det här var oväntat och riktigt, riktigt roligt. Speciellt andra avsnittet.

Slutet.

Pure awesomeness.

Trailern spolierar nästan hela pilotavsnittet så om ni vill undvika detta, ta mitt ord för det, skippa den och se serien direkt. Den gör dessutom inte humorn rättvisa.

Det finns så mycket roligt att säga om serien som bara precis kommit till avsnitt tre. Men ni kommer känna igen många i birollerna, Chevy Chase för att nämna en, Ken Jong för att nämna två. Det haglar redan av repliker att minnas. Se den. Detta kan vara början på något riktigt bra. Men brasklapp: Serien ser ganska nedläggningsbar ut. Så vi håller tummarna.

Am I sexually harassing? Why? That makes no sense to me, why would i harass somebody who turns me on?

Skrev nyss ett inlägg, publicerade och sedan raderade det.

Det är första gången jag har gjort det på den här bloggen. Jag brukar annars hålla mig till den etiska regeln i bloggsfären som säger att ett publicerat inlägg är publicerat. Håller man på och raderar inlägg när som man känner för det sviker man sin läsare och agerar allmänt oprofessionellt.

Men nu bröt jag alltså mot det för första gången någonsin.

Tycker det säger en hel del om hur jag mår.

Åh, så bra.

Efter första lyssningen kärade jag ned mig direkt i den här låten.

Och hur kan man inte älska den raden?

Ingrid Michaelson – You and I

Via Jonas.

Introduktion till kursen akademiskt skrivande idag och Kalle var såklart i sjunde himlen.

Han räckte upp handen, svarade på alla frågor och var allmänt odräglig.

Day = Perfection.

Jag har hoppat av cykeln vid bron. Istället går jag lugnt och försiktigt över. Inte för att det känns ostadigt, det var länge sedan. Nej, bara för att det blåser kallt. Tittar jag upp ser jag teleborgs slott höja upp sig bland träden. Bakom det ligger universitetet. Och mitt nya liv. Hösten har kommit.

Efter den här sommaren har jag fått en helt annan attityd. Jag har sänkt mitt eget tempo. Den där tankekarusellen som ständigt far runt. Den kan jag kontrollera bättre nu, efter några tågbiljetter för en handfull kärlek. Mycket ska göras. Man ska läsa en bok man glömt till en lektion som börjar fyra timmar senare. Man ska fixa en ny ekonomikurs och fylla ut sin kursplan så att pengarna går runt. Vinden rycker i min skinnjacka och munkjackan under följer med. Ett löv fladdrar förbi. Men jag känner mig lugn och sansad. Inget tycks jaga upp mig längre, inte på samma sätt. Kanske för att man lärt sig vad som är värt att jaga upp sig för. Det är väl det som kallas livserfarenhet. Och låg puls.

Sjön som bron går över ser väldigt lugn ut. Överallt annars, i träden och på himlen syns tecken på storm. Böcker, flytt och tentor far förbi mig i huvudet. Salsnummer och husbeteckningar byter plats i grumligt ljud. Märkligt hur fruktansvärt stökigt allt kan te sig tänker jag, hur mulen himlen kan vara, och ändå ligger sjön blick stilla.

Man ska mitt i allt nytt och surrigt och stökigt som är svårt för en hörselskadad att höra, knyta nya vänskapsband, starta nya kontakter och blicka mot framtiden och göra allt, allt, allt för att de där drömmarna ska gå i lås. Man ska varje gång lektionen börjar kliva fram inför fyrtio pers med en mikrofon och en metaforisk hatt i handen och försynt räcka över den till läraren. Man ska försöka fråga någon, rycka lite i deras jacka, ta reda på vad som händer när helt plötsligt en hel klass reser sig upp för att något sades som du inte riktigt hörde. Allt detta ska göras. Allt detta måste genomlevas, uthärdas, njutas av och tas tag i. Men efter att ha vågat en enda sommar.

Så känns det som att jag orkar hela livet.

Jag hoppar upp på cykeln och trampar vidare.

Över en spegelblank sjö.

Modos tränare heter Horava.

Gud så tokigt.

Alla Scrubs-avsnitt med Tara Reid.

Som jag knarkar denna låt just nu.

Fantastisk är den.

Matt Nathanson – I Saw

Jag är en sån himla sucker för hösten. Jag vet inte riktigt vad det är. Nu när kvällarna äntligen blivit mörkare så känner jag mig gladare till skillnad från alla andra. Helt tvärtemot de stora höstdepressionsrubrikerna på löpsedlarna. Men jag är ju lite bakvänd. Jag rabblar ofta siffror baklänges. (“Vi ses vid två-ett-tiden.”) Och hittar heller inte så fort jag gått två gator bort från det kvarter jag nyss var i.

Så här i mörka skandinavien känns det som att presentera sig på ett AA-möte när man berättar att man trivs med mörkret. Man hälsar, säger sitt namn, sparkar lite i gruset och lyssnar på kören som upprepar. Solen är ju så himla sällsynt här att man ska njuta av den. Påstås det.

Men jag blir istället helt till mig när jag kan ta en kopp kaffe, en filt och en oläst Café och krypa upp i soffan mot fönstret och känna att ute är det kallt och ruskigt men här inne är det varmt och gott. För mig är det trevligare att se något positivt när det är svårt, än att bara kliva ut genom dörren och ta allt för givet. Jag är ju en njutare. Och att njuta när alla andra njuter bara för att det råkar vara soligt känns poänglöst. Så istället sitter jag under min filt och skrockar för mig själv av mysighet. Allt blir ju vad man gör det till. Och det är trevligare att få bestämma själv när mörkret faller.

Sådär vid sex-fem-tiden.

Jag har en förmåga att helt plötsligt sitta och säga “Va?” rakt ut i luften, under en lektion eller en fika.

För att fånga upp något jag kanske missat. Liksom.

Klasskamraterna är hemskt avundsjuka på att jag får kila hem från skolan redan vid lunch varenda gång. Men sedan har jag företagsekonomi att ta tag i, en examinationsuppgift som jag har en månad på mig att göra denna gång. Det känns som att det säger något om arbetet jag förväntas utföra. Obra. Men innan hemgång hann vi idag sitta och klämma någon macka och jag en kopp kaffe innan vi skildes åt. Det var trevligt. Och ganska bra.

Och de vet ju ännu inte hur mycket jag behöver den där lediga tiden hemma.

Underbart roligt avsnitt av The Big Bang Theory. How I Met Your Mother var bra det också, även om den serien tappar mycket charm utan womanizern Barney. Men TBBT känns riktigt bra nu och har en sjukt rolig komplikation att spela vidare på efter slutet av avsnittet. Avsnittet är precis så bra som det var i slutet av andra säsongen och de har ett tempo nu som drar in en. Ser redan fram emot nästa.

Pepp, pepp!

Det känns för övrigt som att växa upp, det är att inse att kärlek är den enda känslan som är större när den inte ens finns. Inte veta, utan inse. Jag vill inte vara en eskapist. Jag vill inte fly undan insikten. För oavsett hur jävla ont det gör, så är det det härligaste som finns.