Monthly Archives: September 2009

Har inte föreläsning förrän klockan 13:15 imorgon.

Distansutbildning rockar.

Och nu skäms jag för att jag använde uttrycket rockar. Vem har sagt så sedan Björn Skifs i Strul?

Hade jag en iPhone hade jag twittrat. Helt klart. Jag är ofta så kortfattad (korkad) i mina tankar att det hade gjort sig bra som en samling enradsdikter. Och sådant dyker upp när man minst anar det, ofta när man (jag) inte har tillgång till en dator, på bussen eller på tåget. Då hade det varit perfekt med en iPhone. Så.

Anyone?

Pretty please?

Matt Nathanson har dykt upp på Spotify. Inte en dag för sent.

Matt Nathanson – Angel

Via Eff.

Har varit på stan med polare och fikat, pratat vettigheter, druckit kaffe och ätit mjukglass.

Min hade tuttifruttiströssel.

Fint.

Och alldeles förjävligt.

Joshua Radin – Everything’ll Be Alright (Will’s Lullaby)

Nu har det börjat igen. Jag vaknar på morgonen och det slår mot mig som om det vore ett godståg på redbull. Huvudvärken. Jag har slutat försöka förstå den. Det går i perioder. Att jag blir överbelastad. Min första reaktion när detta händer är irritation. Varför klarar jag inte det som andra klarar av? Varför är jag sämre?

Jo.

Det är för att du faktiskt är det. Eller rättare sagt, du är faktiskt hörselskadad, Kalle. Glöm inte det. Det är ganska så satans otroligt att du kommit så långt som du har kommit ändå.

Så är det.

Då och då får jag näsblod. Bara sådär helt plötslans.

Och det får mig att minnas.

Jag vaknar bredvid henne. Ljuset faller in på en ny morgon i något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag rullar runt lite, ovan att sova bredvid någon. Men så lägger hon sig i mina armar och jag nosar henne i nacken. Jag blundar och bara är. Bara andas djupt. Aldrig hade jag känt mig så fri. Så lycklig. Så tillfreds med allt. All stress var kvarlämnad på en perrong i Växjö. Här var jag i hennes värme och skulle inte gå någonstans.

Då känner jag plötsligt hur det känns blött. Jag nosar lite.

Näsan blöder.

Rakt ned på hennes nacke.

Och jag känner sakta hur huvudet är tungt när jag lyfter på det. Hon märker det och hoppar upp för att hämta papper. Hon säger ingenting. Bara ler. Förstår. Jag sätter mig upp, drar upp benen med papper i truten och känner mig bortgjord. Men jag visste hur det var, hon visste hur det var. Hur långt jag än åker, hur vackert livet än blir, är jag alltid hörselskadad.

Och lever med konsekvenserna.

Det gäller bara att komma ihåg det.

Och ja, jag tycker filosoferi är ett ord. Precis som med filosofil. Jag tror jag är en filosofil. Eller det vore i alla fall fint om jag vore.

Eff bidrar med dagens filosoferi.

Mycket musik på sistone.

Tycker mycket om David Grays senaste.

David Gray – Fugitive

Nyss hemkommen. Lektionerna på sistone har varit ganska tråkiga. Ironiskt nog just för att de ska vara skojiga. Det ska jagas ledtrådar och lösas mysterier och jag bara glider med totalt ointresserad. Jag vill verkligen bry mig men känner inte att jag kan ta det på allvar. Jag vill istället bara hem där det är tyst och lugnt. Slappna av och sätta mig med en bok. Boken må kanske vara sexhundra sidor företagsekonomi och lika intressant som en gråsten, men det är i alla fall i mina händer. Inte någon annans. I ett tyst rum.

Ibland känner man sig verkligen extra hörselskadad.

Fantastisk. Hoppig. En typisk Kalle-låt.

Repeat.

Weezer – (If Youre Wondering If I Want You To) I Want You To

Man vet att man är nybliven singel när man sitter och på fullt allvar tittar på The Bachelorette.

Och blir bitter.

Tragiskt.

För övrigt är det snart dags att vända blad och skriva ett nytt kapitel.

Det känns avslutat nu.

Jag skrev för dig, men nu är det färdigt.

Det har hänt en sådan himlans massa saker. Eller ja, egentligen bara tre, fyra olika saker. Men de påverkar mig allihop väldigt mycket. En del dåligt och en del bra. Det pendlar mycket upp och ned. Många läser som jag önskar inte läste alls och egentligen bryr jag mig inte nämnvärt. Medan jag säkerligen tappat många läsare jag önskar stannat kvar. Helt förståeligt. Jag har en längre tid försökt skriva något sammanhängande om det här. Om sommaren eller om den ganska tuffa starten på hösten. Men det blir inget bra. Det är svårt.

Allt det här gör en ganska ointressant blogg. Som det blir ibland. Och det är inget att göra åt det.

Men det verkar som något positivt kan vara på gång för mitt skrivande och det ska bli mycket roligt att ta tag i. Jag känner mig ganska peppad. Hoppas jag får chansen för jag är säker på att jag skulle göra det bra. Jag är faktiskt ganska jävla bra.

Sådeså.

Johan Croneman skrev en bra artikel om Skavlan i DN idag.

Men vad som stannade hos mig var detta:

Min spanske kompis Manuel hade för några veckor sedan en intressant teori om män och vackra kvinnor. Han sade: ”Vackra kvinnor vill inte nödvändigtvis vara tillsammans med vackra män, utan med män som har varit ihop med vackra kvinnor”.

Man får väl dra slutsatsen att mina aktier har stärkts en hel del.

Jag börjar mer och mer, motvilligt, närma mig tanken att häva min twitter-bojkott. För oftast är mina tankar inte längre eller roligare än så här:

Såg en snubbe på Idol med exakt samma t-shirt som mig. Life = over.

Vilket får mig att avsky twitter ännu mer. Inget är värre för ett ego än att bli motbevisad och utknuffad i ljuset som en hycklare. Något som hänt mig ett flertal gånger på sistone. Man har en åsikt man argumenterar vitt och brett om, möter en en trevlig människa som har ett annat synsätt som man ju självklart råkar hålla med, och vips så står man där med byxorna nere.

Eller sitter i trädet och kvittrar.

Zlatan gör 1-0 mot Getafe och det ser så himla roligt ut när Xavi och Iniesta, två fantastiska men väldigt korta spelare, måste ta riktiga jätteskutt för att hoppa upp och gratulera.

“So please, a little respect. For i am Costanza, Lord of the Idiots.”

Ah, just det. Böckerna har kommit. Allihop.

Universitets-litteratur är ingen kul historia för studenter nu för tiden. Man kan inte direkt lita till biblioteket eftersom sådana böcker som är obligatoriska allt som oftast är kurslitteratur i fler kurser än just din. Vilket leder till att böckerna är konstant utlånade och har i snitt fem reservationer på sig. Och nu talar vi bara om de fåtalet oumbärliga. Detta såklart just därför. Att de är oumbärliga. Så då tycker man att det är lika bra att köpa dem. Men om man ändå är igång så kan man ju ta de där tunna småböckerna på femtio-talet sidor också.

Och prislappen landar tillslut på ungefär tre gånger mer än vad man tänkt. Det är inte direkt så att en student har mycket mer att hushålla med inklusive hyra och de där extra hundralapparna för knäckebröd och en påse chips. Och plötsligt får böckerna en helt annan innebörd.

Jag är hundra procentigt säker på att en 600-sidors ekonomibok kan klassas som mordvapen i vissa länder.

Fuglesang har landat.

Ap-dräkt anyone?

Jag har nyst i snitt tre gånger var femte minut bara under förmiddagen. Först är man snorig, då snyter man sig, det kittlar i näsan, man nyser och man är tillbaka till ruta ett.

Snacka om vardagsfrustration.

Håller tummarna för att det är något tillfälligt.

Just nu: Daniel Powters första på repeat och ekonomi-examination.

i hope you find
whatever you’ve been lookin’ for
but just remember where you’re from
and who you are

’cause there’s a thousand lights
that’ll make you feel brand new
but if you ever loose your way
i’ll be right here for you

Daniel Powter – Love You Lately

Ska gå ut och kolla posten. Rotar fram nyckeln till brevlådan och kliver ut genom ytterdörren. Vi har en stor och ganska hög stentrappa upp till vår dörr. På den ser man grannskapet ganska bra, och framförallt ser grannskapet dig. Jag tar några steg ned och då hör jag det plötsligt.

Ett surrande och susande ljud.

Gud vad irriterande tänker jag och funderar.

Jag stannar mitt på trappan och fipplar med de få knappar en hörapparat har. Nej, verkar inte vara någon elektrisk mojäng som spökar med min hörapparats ljudfält. Ett tele-slinga-läge som ibland fångar upp allt från elskåp till mikrovågsugnar. Men detta är lätt fixat genom att slå av det och ha hörapparaten i normalläge.

Men ljudet försvann inte.

Det fortsatte att surra.

Då slog det mig att det såklart är ett reaplan till insektsfanskap som bråkar med mig. Och jag börjar veva en massa med armarna kring mig för att jaga iväg det. Där ståendes mitt på trappan står jag alltså och vevar allt vad jag har och grannskapet börjar kika nyfiket på mig.

Då tittar jag upp.

Och ser hur grannen mittemot går med en grästrimmer.

Jaha.

Att jag inte tänkte på det.

Jag känner att jag borde gå och lägga mig. Men jag kommer få svårt att somna. Jag vet att jag inte har varit så rolig på sistone på bloggen. Men det har hänt så mycket och jag vet inte riktigt var jag har mig själv just nu. Det går inte att formulera något. Jag är bara trött, så trött på att känna så här. Texter jag skriver just nu blir bara väldigt dravliga. Är det ett ord? Point made.

Värst av allt är att veta att den här känslan inte kommer försvinna på ett tag.

Den kommer ligga här och mala.

En saknad som puttrar under ytan.