Monthly Archives: October 2009

John Mayer – I’m Gonna Find Another You

Smörjde in mina händer med HTH nyss.

Aj.

Bloggen har varit otroligt seg att ladda på sistone. Jag vet inte om ni stammisläsare har märkt av något men ibland är det stört omöjligt. Detta är mest irriterande när man ska posta ett inlägg. Men nu har jag gjort lite ändringar prestandamässigt. Och tagit bort min statistikräknare till höger. Som jag vet tar kräm när siffrorna skenar iväg.

Vi får se om det blir bättre.

Hojta annars.

Med capslock.

Tre strikes.

Jösses. Så bra i en fysisk sport har det väl inte gått sedan jag gjorde självmål i fotboll för nio år sedan. Okej, riktigt så illa är det väl kanske inte. Jag har faktiskt gjort mål i rätt mål också. En gång. Men tre strikes är ändå tre fler än vad man väntar sig av en nördig skribent på skakiga otränade ben. För att inte tala om min stackars axel. Men det var helt klart värt äran över att inte komma sist.

Jag har inte varit i bowlinghallen på evigheter. När jag fick frågan gissade jag på att det var cirka sex år sedan sist. Det är märkligt. Det känns som en väldigt sofistikerad aktivitet. Här har man gått i gymnasiet och supit sig plakat bara för att alla andra verkade göra det och hö-hö:at mest för att det verkade förväntas av en. Satt i en lägenhet och drack, satt på en krog och drack eller gick möjligtvis på bio och åt. Och drack. Det var fritiden. Det var det roligaste man pysslade med. När man istället kan boka två banor, komma näst sist och känna sig hur nöjd som helst. Helt nykter.

Rolig kväll.

Så här genuint trevligt har jag väl inte haft sedan i somras.

Det är förresten märkligt att tre strikes och en cheesburgare kan vara sofistikerat.

Jag var tvungen att googla på “cykeldäck” för att komma på att det heter ekrar.

Howie Day – No Longer What You Require

Har sedan dagens föreläsning tog slut ätit:

Tre rostade mackor med ost.
En bränd rostad macka utan ost.
Fyra kex.
En banan.
Två cocktailtomater.
En fluga.

Flugan åts ofrivilligt på cykel.

Mind you.

Hade idag en föreläsning i kommunikation och pedagogik i huset jag en gång jobbade i. Jag praktiserade som copywriter en tid och hade ganska roligt. Men framförallt drack jag kaffe. Jag befann mig nämligen i huset som till största delen tillhörde SVT. Och kaffet där är klockrent, trots att de verkar ha samma typ av tunnliknande kaffemaskin som alla andra på campus. Två gånger om dagen hämtade jag en kopp med lock, såklart, och bälgade i mig. Varje gång pratade jag lite med den kvinnliga personalen på cafét. Hon var alltid lika trevlig. Detta är ungefär ett år sedan. Idag tog jag chansen på en tiominutersrast och stack in huvudet på samma servering och visst var hon kvar fortfarande. Hon kom fortfarande ihåg mig.

Det är lite fint tycker jag. Och kaffet var såklart lika gott som alltid.

Jag vet inte, men jag vill gärna tro att det är sådana här saker som gör världen lite vackrare.

Med en ballong är man aldrig nere.

Christoph Niemann.

I love him. Precis som Eff är jag lite av en informationsnörd och är gay för snyggt visualiserad sådan. Uppenbarligen illustrerar Niemann också i The New York Times.

Tro jag det.

Har haft näsan i rapportskrivande hela dagen då jag måste komplettera i företagsekonomi. Men andra positiva saker har skett, som att jag äntligen är registrerad för nästa kurs i marknadsföring. Vilket innebär att min hösttermin nu tillslut är fulltecknad. Lite svajigt har det varit men det löste ju sig tillslut. Nu ska jag bara plugga till två tentor.

Bara.

Idag tycker vi lite om Hassle och håret.

Erik Hassle – The Thanks I Get

I hemlighet tycker jag väldigt mycket om den här låten.

Men berätta inte det för någon.

Tummis?

Man ville så himla gärna vara häftig som liten. Man ville vinna flickhjärtan. Men det fanns ett strikt begränsat antal sätt att lyckas med detta på. Och alla innefattade någon form av talang. Det fanns idrott som till exempel fotboll, vilket jag var bra på ända tills jag insåg att man var tvungen att ha bollsinne. Det fanns dans som, med undantaget för tvåhandskrabban, inte var den hörselskadades bästa gren.

Och så fanns det musik.

Jag tror att alla som lyssnar på akustisk musik, svåra män/kvinnor med gitarr, gör det av samma anledning som jag. Man fantiserar om att man själv var den som spelade och sjöng. För på något märkligt vis är det fortfarande höjden av talang. Spela och sjunga.

Trots att man vuxit upp och fantiserat fram både två och tre drömjobb sitter man fortfarande där och stirrar storögt på killen i klassen med gitarren. Jävlar vad ass den killen lär få tänkte man. När man var elva år. Och undrade vad det innebar att få ass. Uppenbarligen var det ju eftersträvansvärt så man fantiserade om hur det hade låtit om man själv kunde spela så. Eller sjunga så. Eller till och med göra båda sakerna samtidigt.

Men när mitt stora ögonblick kom i slutprovet i musik så dog drömmen. Jag hade som mest lärt mig refrängen av Stand By Me på pianot och ett ackord på ukulele. Efter att ha tvingat halva min klass och vår stackars musiklärare genomlida en sprucken och högst hörselskadad pekfinger-version av Drunken Sailor suckade läraren tillslut försiktigt och sade att jag fick godkänt, men att jag kanske inte skulle sikta på musik.

Hur skulle jag få ass nu?

Det var ju musik som gällde.

Istället började jag uppgivet att skriva. Nedstämd över faktumet att jag inte skulle bli någon superstjärna med hes röst och slinta jeans fortsatte jag genom gymnasiet. Skriva var ju inte alls lika coolt och det lät bara krystat och pretentiöst. Men så plötsligt blev man över tjugo år och orden som lät så krystade och pretentiösa en gång i tiden faller lättsamt och enkelt. Händerna dansar utan pekfingrar över tangentbordet. Och det visar sig att en av mina talanger ligger i orden.

Så jag får lust att åka tillbaka till den där elvaåringen, lägga en hand på hans axel och säga att han inte behöver oroa sig. Han behöver inte kunna spela, sjunga eller dansa. För det löser sig ändå. I did get some ass till slut, något av en fotomodell faktiskt.

Och fann att jag hade fler grenar jag var bra på.

Stand By Me can suck it.

Eff har en förmåga att gång på gång påminna mig om vad det är jag gillar med bloggar.

Bra bloggar.

Några av de låtar jag lyssnar mest på just nu.

Ryan Adams – This Is It
Coldplay – Shiver
The Temper Trap – Sweet Disposition
Teddy Geiger – Air Dry
Dashboard Confessional – Rooftops and Invitations
Howie Day – She Says
Death Cab for Cutie – Cath…
Amos Lee – Keep It Loose, Keep It Tight
Five For Fighting – Chances
Goo Goo Dolls – Iris – Demo
Daniel Powter – Love You Lately
Joshua Radin – Everything’ll Be Alright (Will’s Lullaby)
Lars Winnerbäck – Köpenhamn och överallt

Känner mig trött. Lite känslomässigt sliten som det var. Vad ska jag säga? Grattis kanske.

Jag vet inte längre.

Namnet på nästa kapitel som var så klart tidigare är nu ryckt ur händerna.

Det har hänt helt andra saker också. Som inte har med det att göra. Saker som kan vara positivt för mitt bloggande, eller negativt, det vet man inte. I vilket fall sker det snart och det är kul när saker händer. Det gör det lite roligare att skriva. Man blir lite mer motiverad. Läsarantalet kommer stiga så man får se till att kamma sig. Bäst av allt är väl att jag inte kommer behöva göra något annorlunda, bara fortsätta precis som tidigare. Ni får vara snälla mot de nytillkomna, när de kommer. Om de kommer.

Inte trängas.

Det finns nog med heartbreak här till alla.

En demonstration av hypade Google Wave. Awesomeness.

Det här tyckte jag var väldigt bra också.

Jag tycker väldigt mycket om den här låten.

Och omslaget till singeln.

Det är fint.

The Fray – Look After You

Det har kanske inte varit så himla spännande här på bloggen på senaste. Men jag har i princip inte gjort annat än skrivit. På rapporter. Den andra rapporten på två veckor lämnas in för tillfället. Det är i och för sig ganska roligt att skriva, oavsett om det handlar om strumpor, mobile learning eller de fem konkurrenskrafterna. Det blir inte så mycket annat läst än tentaplugg eller tidningar. Jag saknar att läsa böcker. Vanliga böcker utan krav. Det är ganska trevligt, men jag har varit dålig på det på sistone.

Det är väldigt viktigt att läsa om man skriver. Andra författare. Andra sätt att uttrycka sig bygger på och sållar den egna stilen. Du är aldrig din egen, utan stöpt av dina erfarenheter.

Det gäller ju bara att skaffa sig dem.

Oj, vad sammanhängande det blev.

Det kanske ska snöa idag.

Har jag hört.

Det är märkligt.

Jag känner att jag är kall om fötterna. Så jag går över det iskalla stengolvet i mitt rum till garderoben. Igår var jag äntligen nere på stan och handlade bland annat strumpor. Så att de elva paren tygkatastrofer jag haft kan börjas fasas ut ur sortimentet. Men den nya paketet strumpor är inte öppnat än. Så jag får gå och hämta en sax i köket. Jag klipper upp dem och pratar med min kära mor som sitter där och läser sin andra omgång morgontidning. Hon ser att jag går och slänger pappersbitarna från strumpaketet och frågar snällt och rart om jag kunde gå ut med soporna. Jag tittar ut genom det frostbetäckta köksfönstret och går motvilligt med. Så jag tar soporna, kavlar upp benen på mjukisbyxorna, och går barfota mot ytterdörren. Ståendes på yttertrappan suckar jag i stora frostiga moln och drar åt min tshirt. Vad hände?

Jag skulle ju bara ta på mig ett par strumpor.

Five For Fighting – Chances

Sitter och plirar på fotbollen i bakgrunden medan jag gör… ingenting. Jag gör annars mest ingenting.

Kind of bored.

Har lite goda nyheter, kanske. Men låter det vänta innan jag vet något.

Annars: “I swear to cow!”

Roligt.

This is how good i feel. Dipped in honey.

Paul Carrack – Satisfy My Soul

Som vi alla vet är annonser nuförtiden utrustade med anpassningssystem. Sidan scannas efter nyckelord och annonser presenteras som anses vara relevanta för just den sidan.

På min facebooksida har jag bara annonser för kondomer.

Undrar om det betyder något.