Monthly Archives: November 2009

Om ni undrar vad fanken det är för skumma inlägg som dyker upp då och då och försvinner kan jag meddela att jag bara testar ett särskilt plugin. Än så länge verkar det fungera lovande.

Yay!

> Switchfoot – Dare You To Move

Detta är mig ganska sällsynt. Att vilja synas på bild.

Men jag har en ny frisyr. Jag gillar den.

Då och då måste man ju också visa sig, har jag förstått. Som för att förklara. Nej, det är inget robot som skriver.

Jag har bara lite skrot i örat.

Och kolla till höger! Visst är det likt!?

I got mad photoshop-skills.

Jag är trött. Har varit i universitetsbiblioteket större delen av dagen. Det har diskuterats projektplan och letats stoff till arbetet. Kom hem för en stund sedan, satte på kaffe, hämtade kex och pepparkaka och satte mig med en föreläsning i marknadsföring. Börjar anteckna och ska rita en pil.

Det blev en stjärna.

En kantig.

Not what i was going for.

Sitter och velar mellan att gå och lägga mig och fortsätta läsa i boken, eller sitta kvar och se ett till Arrested Development-avsnitt.

Feeling the faliure of my generation.

Älskar.

> Train – Marry Me

Satt och läste hur bloggen såg ut för ett år sedan. Oj, oj, oj. Tänk om jag visste vad som skulle hända mig detta år. Jösses. Tänk om jag hade kunnat gå fram till mig själv för ett år sedan och berätta vad jag skulle göra, och vart jag skulle åka.

Jag hade klippt till den där lögnaren från framtiden direkt.

Han måste ljuga, hade jag tänkt.

Inte kan livet bli så fantastiskt.

Läskigt ögonblick: När man tittar in i en vägg utan att först inse att det är en spegel.

“OMG, new dimensions! No… wait…”

Igår såg jag The Bridges of Madison County och darrade lite på hakan.

Omanligt?

Clintan var ju med för fan.

Då är det okej att gråta en skvätt.

Har pillat lite med det nya kapitlet och nu börjar det fasen likna något. Kommer vara mitt mest annorlunda tema hittills. Men jag har fortfarande inte fått några bilder från tidningen som jag blev lovad vilket suger. Tycker jag. Nu har jag faktiskt väntat ganska länge.

Den som är riktigt nyfiken kan se färgerna jag valt här.

Men jag tvivlar på att det finns någon läsare som så nördig (som jag) att den finner det intressant.

> Locksley – She Does

Fick tillbaka min ekonomitenta och fick reda på att den var underkänd. Kommer få göra omtenta, ovanpå allt annat som ska göras över julen. Ett stort arbete ska lämnas in i januari, inklusive redovisning och opponering i medieteknik, och två examinationer samt tenta i marknadsföring.

Plus omtenta i företagsekonomi. Och jag fattar nada.

Ganska deppigt.

Fy fan.

De som känner mig väl vet hur jag kan bete mig ibland gällande min egen förmåga. Jag kan bli självkritisk. Vi talar inte om lite, utan om mördande självanalysering och sågning. Alla som varit nära mig vet att jag sysslar med detta i perioder. Och nu är jag där igen. Jag ogillar kvaliteten på mitt skrivande. Det är onödigt invecklat och surrigt. Jag tänker på poängen först och vill hinna fram till den så fort som möjligt att vägen, som faktiskt är den som är mödan värd, blir lidande. Det ogillar jag.

Om man tittar tillbaka så ser man vad som är problemet. Jag har nästan helt slutat läsa. Böcker. Det som jag älskade så. Jag brukade inte läsa särskilt creddiga böcker alls. Bara sådant jag råkade gilla just då, som Michael Connelly eller någon annan kioskvältare. Jag läste i princip vad som helst. Men sedan kom tiden på folkhögskolan. Då skulle vi läsa bara de största och tyngsta. James Joyce, Bertolt Brecht eller någon poet med märkligt uttryck.

Dessa titlar tror jag totalt dödade min glädje för att läsa. Det är bra litteratur, men inte direkt nöjesläsning, och något i alla fall jag mest tvingade mig igenom för att ha något att säga om dem. Just då. Idag minns jag ingenting av dem. Alls. Jo, de olika stilarna i Odysseus. Thats about it. Denna tid tog död på min upplevelse i att sitta med en bok. Glädjen försvann och ersattes med att läsa sidorna, och inte texten.

Igår kom jag på detta. Jag satte mig upp i sängen mitt i natten och kände mig lite sorgsen. Jag saknar verkligen glädjen i att läsa. I att läsa vad fan som helst för att jag gillar just den texten och inget annat.

Så jag rotade i min bokhylla, som dammade massor, och hittade Cirkusdirektörens dotter. Den hade jag aldrig läst. Jag satte mig i upp i sängen och tände lampan.

Och jag minns att jag faktiskt gillar vägen.

Mödan.

Läste ett inlägg som sågade mig ganska ordentligt vid fotknölarna. Alltså, inte mig personligen, men den typ av person jag är. Jag kände mig väldigt träffad och dum och fånig. Men samtidigt var det ju lite rätt. Faktiskt. Känns väl bra att man kan se det också. Eller att man försöker.

Popkille är jag. Så det förslår.

Jag är ganska nöjd där.

Jag…

> sträcklyssnar Save Me, San Fransisco och älskart.

> är galet avundsjuk på Jonas Cramby och på att han är så jävla mycket bättre än mig på att skriva att allt jag försöker mig på blir arrogant soppa i jämförelse.

> saknar lite ibland, och särskilt idag av någon märklig anledning.

> har ätit 2 hekto godis värt sextio spänn.

> är trött på att bo under marken, det var trevligt med balkong.

> har väldigt svårt att bestämma mig för vilken karaktär i Arrested Development som är roligast, men det lutar åt Tobias. Eller Buster. Eller Michael. Typ.

> Train – Hey, Soul Sister

“Självförställning tyder på att människors egodelar bidrar till och speglar deras identitet.”

Även om min föreläsare i marknadsföring verkar vara av franskt ursprung och bryter ganska kraftigt, och kanske har råkat missa stavningen av ägodelar, så kan jag inte undgå att tycka om ordet egodelar alldeles särskilt mycket.

I intervjun i tidningen kom diskussionen upp om vad som är bra bloggande och inte. Intervjuaren i fråga var ett stort fan av Blondinbella och jag kunde såklart inte låta bli att hugga lite, och diskussionen var igång. Vad är bra bloggar? Vad är rätt och vad är fel?

Jag känner att jag har ett antal väldigt olika typer av förebilder i bloggvärlden. Å ena sidan rent skriftliga, där stil, uttryck och val av innehåll har färgat mig. Men också rent moraliska förebilder i bloggare jag anser gör internet till en bättre plats. Som utnyttjar sin position och massans kraft till att göra större skillnad än på unga flickors köpevanor.

De är dessutom bra exempel på vad som är positivt med internetdemokratin, som annars får mycket skit. Många menar att massan i tex. Wikipedia, Facebook och bloggosfären släpper fram dårfinkarna. Ja, det är förvisso sant. Men dårfinkarna är inte fler här än på busshållplatser, i tidningskolumner eller i korvkön en vanlig sketen tisdag. Det råkar bara vara de som ibland skriker högst. Tekniken är till för alla och är lika demokratisk som ketchup. Låt ingen lura i er annat.

Min första bloggförebild, och egentligen den största, är Silverfisken. Jag läste hans blogg parallellt som jag skrev min allra första för sex-sju år sedan. Jag minns att jag till och med mailade honom och ställde ett antal försynta frågor. Som jag faktiskt fick svar på. Hans väldigt personliga och självironiska stil är den som ligger till grund för min egen. Det går kanske inte att se nu, hans blogg har förändrats kraftigt de senaste åren som med alla liv, men hoppar man tillbaka till hans gamla och börjar läsa i arkivet ser man det direkt. Det är nästan skamligt hur likt jag skriver ibland. Det är en typ av bloggande som är väldigt stiliserad. Den har en struktur och en vilja att underhålla på bloggarens egen bekostnad. Man berättar om vardagen på ett sätt som förgyller en annans. Man bidrar till ett skratt eller en tår bara genom att vara sig själv. Det tycker jag är det bästa av bloggandet och ganska långt ifrån medias ytliga syn på det.

Exempel: Down with the hoes in finance, Man in the mirror, Ett rent helvete

En annan förebild är Prankmonkey som alldeles nyligen skrev om Kommunen Vellinge. Detta är ett klockrent exempel på det positiva man kan hitta i bloggosfären. Han hoppar inte bara på drevet mot den lilla byn som tydligen klarar sig bra utan omvärlden och dess livsfarliga flyktingbarn på gatorna, han startar också en Facebook-grupp med orden “Ingen frågade oss om vi vill ha Vellinge här?”. Brilljant. Han har också en egen Unicef-insamling på bloggen som motpol till mailen han får från diverse företag om erbjudanden och länkar. De som hyllar Kensas, Kissies eller Blondinbellas “kvinnliga företagsamhet” får gärna ta sig en titt. Kanske lär de sig något om The Wisdom of Crowds.

Eff har jag alltid tyckt om. Jag tror säkert att det är han som påverkat mig mest på sistone. Hans korta och koncisa sätt är hejdlöst roligt och intelligent på en och samma gång. Han har dessutom en språklig kreativitet som fler borde ta del av. Han skriver precis så som han tänker. Det finns inget överflödigt, inga utsvävningar. Han har skrivit flera av de mest briljanta inlägg jag vet, som till exempel: “Idag cyklade jag i en herrans fart förbi två emo-människor samtidigt som jag visslade högt på “Gud har öppnat pärleporten”. Nöjsamt. Nu: pasta och Keith Jarrett.” Genialiskt.

Jag skulle förstås kunna hålla på i all evighet. Men här får jag sätta punkt. Detta är bara några som format mitt bloggande. Det finns långt fler. Även utan för bloggosfären. Har ni inte läst dessa så vet ni ju nu vad ni ska göra nästa gång ni inte kan sova.

Det är bara att börja träna scrollfingret redan nu.

Ted: “Hey, Miguel! Heres my girlfriend, and she is real!”

Ah.

Igenkänningshumor.

Att upptäcka musik är bland det bästa jag vet. Spotify gör detta mycket enkelt. Man glider runt och surfar bland titlar, band och livsstilar. Allt har något kopplat till sig. En livshistoria. En attityd eller ett klädesplagg. Det är på något vis essensen i musiknördens universum. Och det har fått ett uppsving igen. När piratkopieringen blev ost och skinka med hela folket försvann cd-skivor och mixtapes. Känslan av en cd-skiva och njutningen att lägga den till sin samling, av att rada upp den bredvid ett annat band man gillar, gick förlorad. Att diskutera kring det nya albumet med vännen och argumentera varför det och det spåret är bäst. Att välja ut särskilda låtar och göra listor för att beskriva någon, eller vad man känner. Det är att uppleva helheten av musik. Av vad det har att erbjuda. Och efter den opersonliga mp3-eran har nu mixtapes gjort storstilad återkomst i streamat format.

Jag tycker det är fint.

Och jävligt värt att betala för.

Om man har pengar.

Vacker upptäckt. Jag gillar sådana.

> Train – This Ain’t Goodbye

Jag jobbar väldigt hårt på att inte låtsas om att jag egentligen vet vilken gigantisk modekatastrof mina bruna skinnhandskar är till min svarta vinterjacka.

Like, all day.

Fantstiskhet.

> Damien Rice – Cannonball

Jamie Cullums nya äger så där fett och låter sådär studsigt som bara jag verkar gilla utan att vara ironisk.

> Jamie Cullum – All Over It