Trots allt

Breven jag skrivit i huvudet och på papper brinner upp. Minnet har suddat ut det mer och mer. Jag går upp för den där kullen, med rötterna och stenarna. Vadar genom det höga gräset och snubblar lite. Du flämtar bakom mig. Solen står lågt och värmer i nacken. Väl uppe stannar jag och känner hur hjärtat bultar. Det är väl inte det att jag är blödig. Men jag kommer alltid vara där mitt hjärta slår. Jag tar ett djupt andetag och knäpper upp min jacka. Luften känns ändå klar. Jag tittar ut. Först är jag bländad, men väntar jag lite kryper silhuetten av Göteborg fram. Alla hustaken vandrar längs horisonten och jag tänker att det faktiskt är bra mycket vackrare än mitt Växjö. Jag bestämmer mig för att säga det till dig och vänder mig om. Men du finns inte kvar. Jag ser dig inte längre. Jag håller ingenting i händerna och känner ingen värme i nacken. Jag tittar upp igen och känner hur hjärtat fortfarande slår. Stenarna känns kalla när jag slår mig ned och knäpper händerna. Jag kommer alltid vara där mitt hjärta slår. Även om det inte är för dig längre. Jag saknar det inte. Du var nog bara en solkatt trots allt.