Monthly Archives: March 2010

Jag är så ofattbart nöjd med mina converse.

Och jag har inte ens haft dem på mig än.

> Kris Allen – Live Like You’re Dying

Ytterligare ett genialiskt reklamkoncept. Den här gången är det för Heineken med sloganen Are you still with us?

Se.

Detta är smart på så många nivåer att man baxnar.

> Owl City – The Technicolor Phase

Det här kommer hamna på en nästan existentiell nivå. Jag har i hela mitt liv varit hörselskadad. Jag föddes efter mycket komplikationer och led en kort tid av syrebrist i kuvösen vilket i sin tur ledde till en hörselskada. Vilket i sig är kanske den mildaste effekten där man i normalfallet som nyfödd får cerebral pares vid syrebrist till hjärnan.

Jag har alltså i hela mitt liv haft en ljudbild. Det jag hör är vad jag alltid har hört. Jag vet inte när jag inte hör någonting. Även om man går i skolan eller till audionomer och lär sig hur saker och ting är så kommer det alltid vara ur min ljudbild. Från mitt perspektiv. Det jag tycker låter som en ko som råmar, tycker du också låter som en ko. Men det kanske inte alls är samma ljud. Men då ingen av oss kan höra varandras kor kan man inte heller säga att någon av korna är fel.

Så långt, så bra. Men här kommer det intressanta problemet. Min ljudbild är på låtsas. Den är alltså fejkad. Det jag tycker låter som en ko skulle jag ju förvisso, som tolkning, kunna använda ändå i vilket sammanhang det än är. Men när man kommer ned till terminologin och i läroböcker läser om hur kon råmar, då krockar världarna. Det jag läser tycker jag till första anblicken verkar stämma. Ja, så låter det i hagen. Men det är för att min ljudbild alltid var varit densamma. Och jag har alltid levt strävandes efter att överkomma mitt handikapp. Jag vill alltså resa mig över det och aldrig se det som ett hinder. Så min hjärna tolkar bokens beskrivning av ljudet av en ko som råmar som sanning och som något som stämmer överens med det jag hör. När jag, om jag faktiskt stod i hagen på riktigt, sannolikt inte ens skulle höra kon, eller om jag gjorde det, inte skulle höra den på samma sätt.

Min ljudbild är driven med stödhjul. Ljudet hjälps upp, knuffas upp, ett antal decibel och balanseras dessutom upp i bas och diskant för att korrigera min hörselskada. Detta sker genom att jag får lyssna på ett antal förprogrammerade ljudeffekter och liknande. Dessa körs genom min hörapparat och anpassas till en volym jag tycker verkar bra. Sedan matchas dessa i datorn till min virtuella ljudkurva och mitt ljud ”planas” ut och lyfts upp till normal samtalston. Lite som att man fyller i hålen i vägen. Ungefär så skulle jag i alla fall beskriva det. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har någon aning om det verkligen är så här det fungerar i detalj, men på ett ungefär så här tolkar jag det. I vilket fall som helst.

Efter som min ljudbild bara är datorgenererad är alltså det ljud jag hör inte korrekt. Ljudet som skapas runt mig och som är min verklighet är bara en skalad anpassning. Det är precis som man beskriver en ljudkurva i boken. Visst, du kan korrigera kurvan, ändra dess värde och bearbeta det. Men då får du heller aldrig tillbaka originalvärdet. Så fort ljudet processas har dess råmaterial minskats ytterligare ett steg. Mitt ljud är omkastat och korrigerat och förstärkt för att skapa illusionen av att jag hör. Det är det som är det viktiga att komma ihåg och det lättaste för mig att glömma bort. Det är så lätt att tro att jag hör bra. För att min hörapparat ger mig upplevelsen att jag gör det. Men egentligen är det bara en hörsel på stödhjul.

Som ett bra exempel på detta kan vi ta en kväll här hemma nyligen. Jag bor fortfarande hemma, jag flyttar till campus i sommar, och var en kväll i köket för att hämta ett glas vatten. Lamporna var tända inne i badrummet bredvid köket och jag såg på ett ungefär var jag var, även om inget ljus föll på själva köksbänken eller kranen. Jag ställde mig och tappade upp mitt vatten när min mor gick ut ur badrummet bakom mig och släckte. Hon började prata med mig. Jag vände mig om och det första hon sade hörde jag. Sedan slocknade badrumsljuset och det blev kolsvart i hela huset. Min mor fortsatte prata med mig men nu hörde jag helt plötsligt ingenting. Hennes röst dog ut fullständigt.

Jag har alltså skapat mig en bild av vad hon säger. Detta eftersom jag i ljuset från badrummet ser hennes ansikte till en början och kan läsa mig till vad hon säger. Detta i kombination med ett liv levt med mamma som tillsammans med mina erfarenheter av hur hon talar och vad hon brukar säga samt min hörapparats tekniska stödhjul gör att jag ges illusionen av att jag ”hör” vad hon säger. Men sedan slocknar ljuset och helt plötsligt hör jag ingenting. Eftersom jag inte ser henne. Detta behöver inte gälla enbart ljus och förmågan att läsa på läppar. Detta kan gälla precis allt. Allt från störande bakgrundsljud till nya människor som jag inte ”lärt” mig än.

Det är så här jag får min ljudbild. Därför blir det en totalkrock för mig när jag försöker läsa i en bok om hur ljudet ska vara, tolkar det i min ljudbild, tittar på ljudkurvan och konstaterar att inget av det verkar stämma. Jag har ingen erfarenhet av det här ljudet. Jag kan inte läsa på ljudkällans läppar. Och jag kan inte heller avgöra vad som är bas eller diskant, skilja på toner eller förklara varför vissa passager i kurvan låter som de gör. Jag försöker vrida upp volymen men jag hör ändå ingen skillnad. Min kurva ligger där den ligger och kan inte urskilja någonting. Det blir bara en massa siffror framför mig som försöker förklara hur det borde låta. Men jag kan inte relatera till det. Eftersom min verklighet låter fel. Min hörselskada ligger i diskanten. Det är väldigt ovanligt då man normalt sett har sin hörselskada i basen. Min ljudkurva har alltså anpassats och planats ut. Vilket gör att den diskant och bas jag ”hör” är någon helt annan i verkligheten. Så jag vet inte vad som är vad. Jag kan egentligen inte skilja på de två, inte i praktiken och framförallt inte i teorin. Jag förstår inte det. Eftersom jag egentligen aldrig har hört det.

Även om jag, tillsammans med min hörapparat, gärna låtsas som det.

Så vilket är korrekt? Det som står i teorin, eller det jag hör? Är ljud beständigt? Är det en sanning? Eller är det något jag skapar själv ögonblicket det når min trumhinna? Har jag ens hört ljudet alls?

Snacka om existentiellt.

Har inlämning och någon form av examination varje vecka fram till sommaren.

Skoj.

Mindre stolt över en del inlägg men vad gör man inte för att må bättre.

Idag blev det väldigt uppenbart för mig att jag blivit äldre. Inte vuxen, inte en man.

Utan en stor pojke.

Det börjar någonstans med fantasier om att flytta hemifrån. Innan dess är man inte ens intresserad av något sådant som i praktiken bara krånglar till ens liv. Men för varje månad som går känner man ett behov av att bli sin egen. Av att diska sin egen disk, laga sin egen mat och tvätta sina egna kläder. Det börjar också någonstans i första mötet med någon annan. Innan dess är man inte intresserad av något sådant som i praktiken bara krånglar till ens liv. Men för varje dag som går får man mer och mer ett behov av att hålla någons hand lite extra hårt. Av att lägga handen i nedre ryggen ovanför svanken för att visa, inte för andra, utan enbart för henne att man vill finnas där.

Man vill se någon.

Och bli sedd.

För mig tog det lång tid att hitta en lägenhet. Det tog lång tid att komma till punkten där jag ville få mitt eget utrymme och städa upp mina egna misstag. Men så kom känslan av att vilja bryta sig loss och jag kände mig redo. Redo att göra mig fri från vad andra säger. För mig tog det också lång tid innan jag blev sedd. Det tog lång tid innan jag ville lämna ut mig och alla mina osäkerheter. Men så kom hon och en stor börda lättade från mina axlar. Jag kunde äntligen vara mig själv utan att vara rädd för vad andra tycker. Det dög ju. Jag dög ju. Faktiskt.

Men idag insåg jag att oavsett hur många möbler jag än flyttar, hur mycket disk jag än diskar eller hur många elavtal jag än skriver under, så kommer känslan i magen inte att försvinna. Det blev uppenbart idag.

Att när jag äntligen sätter nyckeln i den där dörren och vrider om kommer inget maskera faktumet att jag bara är en stor pojke.

Med ett brustet hjärta.

visslar med (trots att jag egentligen inte kan): Wakey!Wakey! – Twenty Two

Jag älskar eff.

No homo.

Aaah! Statistiknörden i mig jublar. Jag älskar sådant här. Min lyssnarhistorik sedan årsskiftet visualiserad.

Awesome.

Via Kath.

Har nu sett lägenheten. It was awesome. Har helgen på mig att fundera.

Då ska jag alltså äntligen gå och kika på en etta, på 28,7 kvadratiska meter. Ganska bra läge, precis det jag ville ha, på campus. Dessutom högst upp vilket också är skönt. Jag är såklart lite av ett vrak. Det är nervöst och spännande och roligt. Jag har ingen som helst aning om någonting. Men jag vet i alla fall vad jag ska fråga om. Det är ju inte alls säkert att jag får den. Men nu börjar det i vilket fall som helst. Utflyttningen.

Då har jag ungefär tre månader på mig att lära mig tvätta.

Igår skrev Maria fina saker om mig, och jag blev glad.

Update: Mia citerar mig också, såg jag idag. Tack, tack. Hörni tjejer, nu får ni sluta innan jag blir alldeles generad och omanlig.

Och så kan vi ju inte ha det.

Idag gillar vi Danger Mouse och The Shins sångare James Mercers samarbete i Broken Bells. Gillar dem inte särskilt mycket separat (har aldrig fattat grejen med Danger Mouse och The Shins har för mig bara haft ett par enstaka riktigt bra spår) men här sitter jag och flyttar mitt huvud lite rytmiskt och hummar. Ganska bra skit.

> Broken Bells – The High Road
> Broken Bells – The Ghost Inside

> A Fine Frenzy – Almost Lover

Jag lutar huvudet mot rutan och blundar. Solen är varm och jag känner hur stadens nakna träd dansar förbi. Någonstans där ute känner jag ingenting. Jag längtar dit. Man får betala mycket för att vara den man är. Som i mitt fall. Jag är väldigt allvarlig, seriös och känslomässigt engagerad. Det är så jag lever och tar del av allt. Saker och ting är viktigt för mig. För viktigt? Ja. Men det kan inte hjälpas. Nu är man som man är och man tycker som man tycker och då mina barn, ibland, blir det väldigt jobbigt att sitta i solen och minnas sommaren.

Även om det bara är på en skitig buss.

Idag blandade jag två olika hårvax och fick min frisyr precis dit jag ville. Det gjorde min dag. Men, nä, jag är inte så ytlig.

Jag bara låtsades att jag var i en musikvideo.

För en liten stund.

Han tassar fram till mig och hälsar när jag kommer hem och mitt är den ende vars knä han kryper upp i. Katten tycker om mig. Det är fint. Om vi nu bortser från ironin i detta namnmässigt så är det det. Fint.

Det pendlar, från dag till dag. Å ena sidan. Å andra sidan. Topparna kommer allt mer sällan nu. Fler och fler dalar. Men vad skönt det hade varit att vakna upp imorgon och inte känna någonting.

Men det funkar ju sällan så.

Och det gör mig förbannad, varje dag.

Varje.

Fucking.

Jävla.

Dag.

Nu när jag har börjat spendera mycket tid med musik i öronen i lugn och ro, dvs inte cyklar tio kilometer varje dag, har jag insett att jag omedvetet börjat använda mig av ett nytt mätningssystem. Jag kollar inte på klockan särskilt mycket längre. Istället tar jag upp min iPhone och konstaterar att det är ungefär ett album och två singlar tills jag är hemma.

nanana: A Rocket To The Moon – Where Did You Go?

Man kan ju i alla fall inte anklaga mig för att ha smal musiksmak.

hoppsa: Ne-Yo – Closer
hoppsa: Swingfly – Touch And Go
hoppsa: Lil Wayne – Lollipop