Monthly Archives: June 2010

Spenderade hela eftermiddagen på stan med en vän. Mycket trevligt. Fikade på enda stället i staden som är värt att kallas café, Millas. Jag beställde en kaffe och den mäktigaste och mest dekadenta kakan där, full av kakao och kolasås. Samtidigt som vännen duckade för varje fågel som flög förbi, sist han satt där hade han blivit bombad, pratade vi om det mesta som hänt oss det senaste. Eller. Mer har hänt honom än mig. Men vi kollade på folk och diskuterade tv-serier, musik och allt som inte ryms däremellan.

Politik brukar vi inte prata om. Inte ofta. Inte heller diskuterar vi större liknande frågor.

Vi är nämligen helt olika.

Han har vissa åsikter jag aldrig hade ställt mig bakom, och jag har synpunkter han kan vara helt frågande till. Men det vet vi redan. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Vi trivs bra ändå, utan att behöva krocka eller tvinga den enes åsikt på den andra. Vi bara umgås, trivs i varandras sällskap på samma sätt sedan barnsben då vi cyklade runt, runt kvarteret. Han hade en vit cykel med blå däck. Jag hade en svart cykel med lila detaljer. Vi spelade i samma fotbollslag. Han som högermittfältare och jag som högerback. Alltid på samma kant. Men på olika höjd. Men passningarna. De gick som ett snöre mellan oss.

Någon gång har jag blivit riktigt arg på honom, han säkert på mig. Men aldrig har vi riktigt bråkat. Vi är vänner utan krav. Vi vet precis var vi har varandra på högerkanten. Vid ett litet vitt bord av trädgårdsstil. Båda med kaffe. Men han med en Americano och jag med en Cappuchino. Samma dryck, olika sammansättning.

Men passningarna.

De sitter.

Fortfarande.

Jag laborerar runt lite med min design. Detta är dock inte vad jag menade med att göra en ny design. Jag ska göra om allt helt och hållet så småningom för att pröva mina webbdesignkunskaper ordentligt. Det jag gör nu är bara för att ändra lite i tristessen.

Fonten i inläggsrubrikerna är utbytt till en custom font. Jag vet att den inte är helt web-safe, men jag ville testa och research ska göra gällande att de flesta ändå har fonten installerad på sina datorer då den kommer med program av bland anndra Adobe och Microsoft. Så min fråga är helt enkelt, ser ni Rockwell där, eller något annat?

Jävligt bra.

> Oskar Linnros – Din mamma

Älskart.

robyn.com/killingme

Jag har snart huset för mig själv för dagen. Lyssnar på Håkan och surfar runt. Har inte så mycket att göra men är ganska nöjd för det. Annat kommer det bli i höst. Så det vore väl fan om jag inte kunde ta och slappna av nu. Ska duscha snart och skrubba, skrubba, skrubba bort min hud. Kanske blir det bättre då. Bara låta varmvattnet rinna och se tankarna försvinna ned i avloppet. Inga fantasier längre. Inga förhoppningar eller inbillningar. Bara smutsig saknad.

Skrubba, skrubba, skrubba…

This is awesome.

Awesome Sara, det är hennes fulla namn för övrigt, tipsar om en låt jag redan faktiskt hade hört någon vers av utan att lägga den på minnet. Nu gav jag den några snurr och älskar den. Såklart.

Det borde ni också.

psst: Daniel Adams-Ray – Dum av dig

Vad jag gör?

Njae, sitter så som jag har suttit de flesta kvällar denna sommar, framför datorn och surfar runt med fotbollen i bakgrunden. Just denna kväll är det en intressant match, men jag gjorde misstaget att gräva i gamla minnen och fastnade för ett tag. Låten nedan är en långsökt hint. Den är bra.

Nu ska jag gå ut och hålla pappa sällskap framför matchen på den stora TV:n.

Introt till denna, demoversionen av Taking Back Sundays Great Romances Of The 20th Century, är bra.

> Phoenix – If It’s Not With You

Fan vad jag skjuter upp saker. Inga viktiga saker alltså. Eller egentligt viktiga saker, that is. Men saker som serier. Jag menar, här har man upptäckt skönaste serien ever Party Down och jag bara sitter här och låter tiden gå. Varför fortsätter jag inte kolla på säsong två, eller för den delen ser andra avsnittet av True Blood, eller någon av de filmer jag sparat? Det är en slags episk lathet som inte ens berör mig. Jag tar inte tag i min ledighet. Men det kanske är bra på sitt sätt säkert.

Kanske.

Nä. Snacka om att vara en sniken jävel. Här har man all tid i världen och jag är så lat att jag inte ens sätter igång och är ledig.

Idiot.

Jag gillar hur hudvårdsreklamen känner sig manad att påpeka att grafiken med alla pluttar, linjer och blåa LSD-fält är illustrationer och inget annat. Faktum är att om man nu faktiskt skulle känna igen sig på bilderna och tänka: “Ja, min hud ser faktiskt ut som ett diagram.” så behöver man nog den där hudkrämen.

Och en terapeut som frågar om din mamma.

Because you’re worth it.

Jag planerar en renovering av sidan framöver. Jag vill lyfta den ordentligt designmässigt för att visa åtminstone lite webbkunskaper och eftersom WordPress 3.0 trillade ned häromdagen är det också läge att utnyttja verktygets funktioner på riktigt. Sidan ska dessutom fungera lite som en portfolio och CV vilket medför krav på intrycket. Just nu är den blek och säger inte så mycket. Så jag ska pröva. Trots att jag är, ni vet, jag. Vi får väl se hur det går.

…tallyho.

Oj, vad risig jag har varit de senaste dagarna. Det kliar, nej, brinner i ögonen från minut ett och nu har delar av luftmuskulaturen svullnat upp. Men tabletterna hjälper och nu har jag knarkat i mig nässpray av varierande sorter och dimman lättar lite.

Att kunna andas är jävligt underskattat.

Liksom.

Trevlig och behaglig midsommar. Spenderades med syster. Jag känner att jag vill vara så mycket som möjligt med familjen nu. Snart flyttar jag och det kommer bli obeskrivligt ensamt och melankoliskt. Så jag umgås så mycket jag kan. Ensamheten och melankolin kommer komma oavsett vad jag gör.

Men man ska ta vara på det man har.

Innan det försvinner.

För det är klart att jag inte kan undgå att minnas hur midsommar var för ett år sedan.

Har varit ofantligt nyttig idag. Torkat golv här hemma med såpa och Friends, TV-serien inte Bert Karlsson och Kicki Danielssons kärleksbarn, i örat. Sedan klippt gräset och slutligen cyklat ut till campus och hjälpt en hemkommen vän att bära väskor så att hon slapp kånka över campus två gånger. Jag bistod även med att hänga upp en taklampa vilket fick mig att känna mig mer man än vanligt. Hon fick också en privat visning av min så smått inredda lägenhet. Vi stod i den franska balkongen och jag tänkte att här kan jag nog trivas ändå. Detta trots att min utsikt är 70% parkering.

Men den är 10% fontän.

Det räcker.

I min jakt på lite statistik för bloggen upptäckte jag att detta inlägg borde hamna under Populära inlägg då det var topp 20 av alla inlägg någonsin, en bra bit över flera andra på listan. Det inlägget har alltså fått väldigt många besök. Det går inte att veta om det är många olika eller flera besök av en och samma person. Det måste inte nödvändigtvis vara det sista. Men tanken är väl fin.

Inlägget som sådant är ändå bra tycker jag, när jag läser det i efterhand. Jag har inte samma känslor idag som då det skrevs och det är intressant att läsa texter som blivit lite dammiga och vikta med tiden. Andra känslor mellan raderna dyker upp som jag då kanske inte visste att jag hade.

Det är fint tycker jag.

Det också.

Ni får förresten väldigt gärna säga till själva om det finns något inlägg ni saknar i den listan, eller något som ni tycker ska tas bort. För sannolikheten är stor att om jag någon gång väljer att föreviga det här systematiska självutlämnandet på något sätt, så står de inläggen först i kön.

Det har blivit några egoinlägg nu, men det är ju min blogg, så watcha’ gonna do.

Peace out.

Och det där.

…för min 2000:e kommentar här på bloggen. Och ett stort gigantiskt tack till er alla som läser och ger mig feedback.

Vidare kan jag berätta att det är fördelat på 1059 inlägg under ett år och tio månader. Under samma tid har jag haft 43780 besök.

Ni betyder massor. Varenda en av er.

Tack.

Jag skulle bara ned och handla. Egentligen var jag bara uttråkad och allmänt seg av att ha gått hemma så jag promenerade ut en sväng i solen. Övervägde för en stund att ta cykeln då det ändå är en bit att gå. Men jag behövde röra på mig. Jag gick helt utan att lyssna på musik och lät mina tankar ta över. Det var skönt, långt att gå, men skönt. Tillslut kom jag fram till affären och jag tog av mig mina halvskuggade solglas.

Inne i affären stod jag säkert i tio minuter innan jag bestämde mig att ta en påse ostbågar som vanligt, suckade över bristen på intressanta val i mitt liv och plockade upp sylt. Väl framme vid kassan valde jag ut den kö som såg kortast ut och skulle precis ställa mig när jag märkte det. Jag kände efter i fickan och letade vidare över kroppen som om jag på något magiskt vis kunde förvara min plånbok under min tunna tshirt i höjd med min bröstkorg.

Nope.

Inga pengar.

Så jag backade tillbaka och såg ut som om jag hade glömt att handla. Men det hade jag inte. Jag vände tillbaka i affären, lade tillbaka sylten och påsen och stegade ut ur affären. Ganska särskilt nöjd med att ha glömt pengar när jag skulle gå och handla.

För det innebar ju bara att jag fortfarande var jag.

Det har jag inte glömt.

Jag log för mig själv, tog på mig solglasögonen igen och gick sakta hemåt.

Att lyssna på musik i högtalare är en upplevelse. För mig. I alla fall. Av hörseltekniska orsaker har jag aldrig använt mina högtalare utan bara använt min “hörlur”. Som är en slags trådlös hotlink till min hörapparat. Coolt och bra så. Men musik blir liksom större i högtalare. Låter mer äkta. Det är basen som gör det har jag hört.

*

Nej, jag har inte flyttat än. Eftersom jag inte har något jobb i sommar tar jag det lugnt med flytten. Låter det ta sin tid. Sakta men säkert bygger jag bo. Det är fint.

*

Så då har man suttit och väntat och längtat och hajpat och tillslut installerat iOS 4 till sin iPhone 3GS och organiserat allt i mappar och bytt wallpaper. Och nu då?

*

Har sett första avsnittet av True Blood. Tillslut. Det verkade lovande. Inget överväldigande. Och blonda servitrisens glugg mellan tänderna irriterar mig. Visslar much? Förresten, hittade de inte fler snygga människor till en och samma serie? Minutiös casting fast liksom inte alls. Om ni fattar. Men Skarsgård. Yay, Sverige! osv.

Det gäller att börja dagen bra.

> Barry White – You’re The First, The Last, My Everything

Jag läser inlägget två inlägg ned och blir generad. Jag känner hur värmen stiger längs mina kinder.

Vilken sak att säga.

Att man blivit hjärtekrossad. Ååå, vad han överdriver kanske någon tänker. Jo. Jag med. Det tänkte jag i ett halvår, att det var en överdrift. Jag intalade mig precis som alla andra att jag inte alls var så illa däran. Det gör man. Det är inget konstigt. Det spelar ingen roll om man är kär i en vecka eller i ett år. Man mår lika dåligt ändå när man står där och ser någon gå och alla ens vackraste och största och mest privata känslor rinner ned på en perrong och ut i ett stort svidande ingenting. Det är hur man visar det för omvärlden som skiljer sig från person till person. Och nu menar jag kär på riktigt. Jag sysslar inte med några jävla halvmesyrer. Den var hennes att förlora.

Jag är en väldigt öppen person och det är jag stolt över. Men jag har inte bearbetat detta öppet utan motarbetat mig själv en lång tid. Inte velat vara den där som blir hjärtekrossad. Det är först nu när jag den senaste tiden erkänt detta för mig själv som jag kan gå vidare.

Anledningen till att det ibland är tyst långa stunder på denna blogg, och att det lilla som skrivs har varit torftigt, beror helt enkelt på att jag ogillar den sortens inlägg. Jag tycker de är fulla av klyschor. Men jag behöver lämna vissa av dessa nojjor bakom mig och bara skriva ändå. För egentligen betyder det inget.

Bara att jag är mänsklig.

Och lite äldre.

> Jamie Cullum – You And Me Are Gone

Jag har förresten en egen lägenhet. Med fransk balkong och allt.

Det känns surrealistiskt.

Idag har jag blivit en soffa rikare. Det har varit det stora problemet med min nya lägenhet, jag hade ingen soffa, och hade gett upp tanken på att få tag på en. Saken är ju att inte mycket soffa får plats i en etta på 28 kvadrat. Men jag har insett vidden av att ha någon annanstans att spendera sina dagar än i sängen eller datorstolen. Att köpa en ny för minst 2000 kronor är det inte tal om för en student. Fram tills igår hade jag efter idogt ringande och letande gett upp tanken men så ringer en ängel till släkting och tipsar om en soffa som är påväg in i secondhand-butiken som hon jobbar på. Hon hade självklart ingen förtur, men tipset ledde till att jag kunde vara där i folkhopen (ja, en hel hop folk) tidigt i morse innan dörrarna öppnade.

Jag stegade rakt in och smet före en och annan pryltant och högg tag i en försäljare, två reserverade soffor senare hade jag fyndat en klockren ny tvåsitsig soffa för 900 kronor.

Underbart.

Nu har jag en plats till att somna på.