Med hjärtat?
Vore jag överdrivet dramatisk om jag sade att någon har krossat mitt hjärta? Kanske. Men så var det. Är det. Trots att det var så kort. Jag vill ändå på något sätt försöka vara pojke nog att erkänna det. Eller. Jag kanske inte krossades så mycket som skars lite, eller knuffades lite. Mixades runt lite med glass och bananer.
Det känns ibland som att jag gått igenom en skillsmässa där hon fick kreativiteten och självsäkerheten att våga vara pretentiös som så ironiskt nog inte ens fanns från början. Så ni får ursäkta mig medan mitt ego lär sig gå igen.
Jag är fortfarande ledsen ibland. Mest arg över att jag fortfarande tänker på henne då och då. Det frustrerar mig.
Så, där har ni det. Mitt hjärta på ett fat.
Eat up, my darlings.
Pingback: Ut i ett stort svidande ingenting