Monthly Archives: August 2010

Ursäkta.

Jag ska bara gå och dö en smula till följd av krampaktiga skrattattacker.

Det finns något väldigt befriande för mig att vara där jag är nu. Jag vet inte vad det är. Men jag vet att jag är bra. Jag är en ganska okej person. Efter det första stora språnget i mitt liv känner jag mig som en stadigare person. Jag vantrivs inte längre lika mycket bland människor. Den där typen av större samling personer som förr allt för mycket påminde om tiden med de där Sort Guld-doftande festerna. De var så fyllda av krav. Press som tyngde mig och som dag ut och dag in påminde mig om allt jag inte var. Självsäker. Hörande. Kysst.

Jag spenderade en tid brottandes med någon sorts verkighetsklyvning. Jag kan inte säga att jag antar att det var det. Det skulle insinuera att jag har varit med om det förr. Att jag antar att det är så livet är eftersom det verkar hända om och om igen. Men jag har bara blivit dumpad en gång. Aldrig förr. Och tiden efter kan jag bara beskriva som en slags verklighetsklyvning. Jag antar inte det. Jag breskriver det som det. En tid då jag helt plötsligt var lika ensam som alldeles nyss. Och jag visste inte hur jag skulle skilja på då och nu. Särskilt inte i en tid med facebook, twitter och blogg som är nästlat och konstruerat att ge information om livets tillstånd varje minut utan någon som helst hänsyn till hjärtan som flytt eller nytvättade minnen.

Men det är befriande att kunna sitta och se tillbaka på det. För det måste betyda att jag inte är där längre. Jag kan slänga iväg en tanke för att visa att jag bryr mig. Det gör jag. Sådan är jag och kommer alltid vara. Jag kommer alltid vara halva mitt hjärta. För jag är en bra och ganska okej person.

Det glömde jag bort för ett slag.

Men jag antar att det är lätt hänt.

Jag har en hel del inlägg jag önskar att jag tagit bort. Som jag gärna inte hade sett att någon (kanske alla, kanske någon särskild) läste idag, eller kanske ens när de skrevs. De är rätt många de där inläggen egentligen. Kanske vart femte text. Men de symboliserar en känsla just då, i inläggets ögonblick. Sällan stämmer de längre än i några dagar. Sedan är de inte sanna längre. Så att se tillbaka på dem blir ett sätt att se att man kommit någon vart. Att se att jag inte är där idag. Att jag inte känner så idag.

Så därför tar jag inte bort dem. Inte gamla bloggar. Inte gamla texter. De står kvar och pushar mig. Hejar på mig.

Hejar på den jag är idag.

Det bästa med att nynna på en låt utan text är att man aldrig behöver sjunga fel. Inte för att sjunga rätt är min starka sida heller.

Min viktiga-saker-pärm är osedvanligt osorterad.

Wow.

Jag håller på att förändras.

Skönt.

Kanske kan jag någon dag framöver låta disken ligga en eftermiddag. Eller låta räkningarna ligga en dag eller så efter att jag fått dem.

Men nu ska vi inte ta oss vatten över huvudet.

Jag stegade in i fikarummet med bestämda steg. Äntligen. Äntligen skulle jag få riktigt kaffe. Pappa hade sms:at mig på morgonen och bett mig kila över för att hämta lite post som fortfarande kom hem till mina föräldrar. Så självklart tog jag tillfället i akt för att ta en kopp, då jag själv ännu inte har en kaffekokare. Och lets face it, pulver i varmt vatten just dosent cut it för en långvarig kaffenarkoman som mig. Nöjd med att ens ha hittat till kaffeautomaten stoppar jag in kortet medan två stycken städare torkar golvet precis bakom mig. Jag nickade och log.

Jag tittade en stund och ställde sedan koppen under den närmaste kranen och tryckte på knappen. Inget hände. Jag tryckte igen, fortfarande inget. Den kanske är trasig tänkte jag och tittade runt maskinen. Städarna stannade upp och tittade på mig, jag nickade och log igen.

Igen.

Inget hände. Meh. Jag som var så kaffesugen. Sedan ser jag det. Bredvid koppen strålar en strid ström kaffe. Som det hade gjort helatiden. Jag tittar på min kran. “Vatten.”

Jahaaa, sade jag högt utan att tänka på det, tog mitt kaffe och gick.

Städarna stod kvar och flinade.

Light up, light up
As if you have a choice
Even if you cannot hear my voice
I’ll be right beside you dear

> Snow Patrol – Run – Revised Album Version

Jag ska bara titta lite på The Office först.

Oh, Tim.

Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt. Idag ska jag lägga mig tidigt.

Lovar.

Jag ser hur mörkret faller
och jag vet jag kommer ge mig utan strid
Jag är där nu släpp mig fri
det är sista sommarn på speed

> Tomas Andersson Wij – Sommar på speed

Jag tycker det är pinsamt att jag är kvar här ibland. Att tanken ibland kikar in igen. Jag skäms väldigt mycket för det, det ska du veta. Är det inget att skämmas för säger du?

Det hjälper inte.

Sade den döve.

Jag känner mig som sista versen i låten. Refrängen har dalat och sinat sedan länge. Inga bryggor eller stöttepelare. Bara en pojke kvar längst bak i bussen. Han sitter och dinglar med benen. Speglar och fönsterrutor passerar och visar någon mycket äldre och starkare. Men längst bak i bussen, längst bak i låten, på sista versen sjunger jag. Refrängen fattas mig. Jag sjunger inte på den längre. Jag låter det bero. Och ute spricker natten upp.

Ser fram emot det nya albumet som kommer i september.

> Get Cape. Wear Cape. Fly – Morning Light

Den här oerhört märkliga och alienerande recensionen tillhör den sorts kulturelitism som jag inte riktigt begriper. Missförstå mig inte, jag vet vad det handlar om och jag har själv gått på folkhögskola och befunnit mig mitt i den röda kulturfloden, inget jag avskyr alls på något sätt. Men det är nästan så att jag undrar hur man som skribent kan tillåtas publicera något så luddigt och högtravande. Jag vet att det finns de som tycker att sådant här är fantastiskt och som tittar på mig med nedlåtande blick och suckar högt och dramatiskt.

Då håller jag upp en spegel.

Tycker den här idén är ganska klockren. Musiken kan vi bortse ifrån tycker jag. Och visst innehåll. Men idén är en såndär man önskar man fått själv och genomfört.

Vad jag gör?

Jag trivs i min lägenhet. Njuter av ensamheten och självstyret.

Och gör varma mackor.

De senaste två dagarna har jag mått dåligt. Jag vet inte vad det är. Det känns alldeles för förutsägbart att skylla på det faktum att jag nu bor helt ensam i min egna lägenhet. Jag vill på något sätt inte bekräfta allas fördomar. Jag är trött på det. Kanske är det någon slags reaktion på den nya miljö jag befinner mig i. Men jag har snorat och så sent som igår hostat konstant. Idag har det blivit lite bättre, men förkylningen har ersatts av en obönhörlig smärta i nacken. Jag har inte riktigt lärt mig sitta i min nya soffa som en riktig man. Antar jag.

Mår risigt rent allmänt. Men jag trivs verkligen i min alldeles egna lägenhet. Det är fantastiskt.

Idag ska familjen plocka blåbär och jag har blivit tillfrågad att följa med. Jag vill det men min kropp håller inte riktigt med. Den är väl upptagen med alla fördomar antar jag.

Jag borde verkligen ta igen på Jake And Amirs Girlfriend-följetong. Den kan ju inte vara annat än bra. Har inte tittat på ett tag. Men en kväll så.

Nu ska jag laga mat.

*går och tar ut pappas köttfärssås ur kylen*

För ett ögonblick hade jag ingen aning om var jag var när jag vaknade. Eller, jo. Jag visste ju precis. Egentligen. Jag befann mig i min egna lägenhet. Men det känns som om det hade varit ett finare och mer dramatiskt sätt att inleda texten. Men jag visste precis var jag befann mig.

Det var en fin känsla. Jag har äntligen gått vidare. Nu sitter jag med Regina Spektor i högtalarna och ser mig om.

Och nu då?

Ah, just det. En sak bara. Dom kallas rasister, dokumentären av den utomordentliga journalisten Lena Sundström, som gick på TV4 ikväll var riktigt bra. Hennes vänliga och så väldigt gedigna grepp är välkommet och snyggt. Hon låter intervjuerna och innehållet tala för sig själv på ett avskalat, sakligt och mycket effektivt sätt. Vilket fungerar utmärkt i detta fallet. Jag gillar henne mycket. Hon är riktigt vass. Om ni missade den tycker jag att ni bör se dokumentären om Sverigedemokraterna och dess väljare på TV4play.

Mitt liv är packat i lådor på golvet. Imorgon flyttar jag. Nästa gång vi ses är befinner jag mig i min alldeles egna lägenhet på 27 kvadratmeter.

Jag får skriva mer då.

Godnatt.

Fick fundera längre än vad jag borde erkänna över hur jag skulle vika flyttlådorna.