Monthly Archives: September 2010

Ibland undrar jag allvarligt om det finns något mer att ge i den här bloggen.

För även när jag ger så känns det inte som att det är till någon längre.

Har gjort stan med mina föräldrar.

Fan vad gangsta.

Men nu är jag en kaffebryggare rikare vilket gör livet lite mer värt att leva.

Det är knepigt det där med kärlek. Oavsett vilken sida av strecket man hamnar på tror jag att det alltid finns någon form av känslor kvar. Det är som att singla slant efter en match istället för innan avspark. Om man ska avsluta med solen i ögonen eller inte.

Jag bryr mig. Det är egentligen ett problem. Det vore lättare om man inte brydde sig. Jag har alltid sagt att jag önskar att jag vore mer av en skitstövel. Det hade blivit lättare att hantera allt då. Man kan bara vända ryggen till och gå utan att någon blir särskilt överraskad. “Vadå? Nej, men det är ju Kalle. Han är en skitstövel” hade någon sagt och ingen ifrågasätter dig, eller det du gjorde.

Jag vet ju att jag inte är sådan egentligen.

Men ibland säger jag det bara för att jag tycker att jag kan. Som att jag förtjänar lite gott ur det elände som följde. Då skäms jag.

“Mitt ex. kom sjua i Miss Thailand.”

Det känns inte som att det stämmer. Det låter mer som en pojkfantasi som han kokar ihop i sin hjärna innan han går till skolan. Men det är sant. Det händer att jag nämner det i samtal med nya vänner om kärlekar och historier. Jag har liksom inte särskilt många andra erfarenheter att komma med så den dyker upp vare sig jag vill eller inte. Och varje gång orden lämnar min mun känns det som en lögn. Som hittepå och framförallt skryt från den där pojken i gymnasiet som gjorde vad som helst för att hänga på tugget mellan skåpen. Jag tycker inte om mig själv då. Jag skäms. För det är ett orättvist sätt att beskriva någon.

Men det är en genväg. Då slipper jag gå igenom de minnen som verkligen definierar henne i min hjärna och det klarar jag inte av på daglig basis. Så jag skyddar mig själv med skrytet. För det ber jag om ursäkt. Det är fel. Som vanligt vill ju inte pojken låta omvärlden se vem han är. Den där pojken som finns inom mig. Som står på planen och fortsätter singla slant, desperat för att någon gång få rätt sida upp.

Missförstå mig inte. Det fungerade inte. Vi hade inte en chans. Denna text handlar om något annat. Om en fantastisk vän och det hon förtjänar. Om att ha solen i ögonen.

Den handlar om att det känns jobbigt att devalvera ett minne. Till en fras. Till en titel. För faktum är att hon var allt annat än just en skönhetsmiss. Och jag hoppas innerligt att hennes nuvarande och framtida respektive ser det. Ser vem hon är, den hon är när man blundar. För det kan vara så svårt. Man måste anstränga sig. Man måste arbeta för det. Det kommer inte av sig själv.

Jag kisar mot andra sidan planen.

Det är knepigt det där med kärlek. Jag skäms när jag nämner henne som Miss Thailand. Då är jag en hycklare. Men det är klart. Det gör ju detsamma nu. Men jag hoppas att hon blir sedd.

Genom slutna ögon.

Det förtjänar hon.

Det förtjänar alla.

Så killen från hyresbostäder var här en sväng och lyssnade på min lägenhet. Han konstaterade direkt att det inte var något onormalt. Jag är tydligen inte den enda som har klagat på ventilationssystemet dock. Det är dåligt i det här huset och låter mer än vad det borde. Men det fanns inget att göra. Jag får leva med ljudet.

Han ringde tjugo i nio. Och väckte mig. Jag svarade med en hes röst som påminde om den jag tydligen har efter… hur ska vi säga, nära umgänge. Nu var ju fallet inte sådant och fallet har inte varit sådant heller på bra länge. Dessutom tror jag inte att han tänkte på det. Men hes och nyvaken var jag. Så det var att svänga ihop frukosten snabbt och göra iordning innan han kom.

När jag väl fått reda på att det inte fanns något att få reda på och därmed göra åt skiten gick han. Jag satte på kaffe, tittade på idol och låtsades kunna sjunga hest.

Ingen hör ju över fläkten ändå.

> PlayRadioPlay! – I’m Afraid There’s A Hole In My Brain

Sitter i soffan med benen utsträckta och med datorn i knät. Spotify spelar Kents 747 i bakgrunden och utanför, ja, där regnar det. Precis som Berg sjunger. Jag har pluggat inför tentan i videoproduktion. Fick lite panik i morse när jag tittade på schemat och fick se att den är redan om två veckor. Mindre än det till och med. Jag hade inte läst något. Inte ens öppnat boken. Så idag började jag. Det är ungefär två veckor senare än vad jag brukar inför en tenta. Men lyckligtvis visade sig boken vara högst överkomlig och inga problem alls att ta sig igenom. Den är rentav intressant. Så redan idag har jag betat av två kapitel av tolv med anteckningar. Jag hade tänkt att läsa ett tredje men har liksom fastnat i någon sorts limbo. En kombination av någon sorts posttraumatisk stress efter gårdagens valresultat där SD ålade sig in i riksdagen med finkostymen på och ett konstant regnväder.

Nä.

Nu byter jag låt.

Jag är tung i huvudet. Först hade jag det tyst större delen av dagen men det gick inte till slut. Fläkten envisas med att borra sig ned i nacken. Molar. Maler. Ljudet försvinner inte. Så tillslut drog jag igång Spotify. Men nu är det inte tyst heller. Det är ju musik. Jag behöver tystnad. Jag har felanmält men det skulle dröja till slutet av veckan innan någon kommer och när de väl kommer hit blir det upp till mig att övertyga dem om att detta faktiskt är ett problem. Visst, det kanske är lite skit i fläkten som gör att det låter, men den kommer fortfarande vara där. Och jag far väldigt illa av ljudet, trasig eller ej. Så jag hoppas att de förstår och verkligen gör något åt det på riktigt. Även om chansen är liten.

I wish we all could freeze and explode.

Casettes Wont Listen spelas. Fantastiskt namn, ja. Men jag tycker inte om låten. Den är bra egentligen men jag tycker inte om den. Den har en historia. Ett baggage. Jag vet inte vad jag skriver just nu. Bara låter det bli.

Jag har tappat många läsare det senaste året. Det beror säkert på flera saker. Bloggen har inte varit rolig. Man är inte intresserad av att vara intressant efter en låt som Freeze and explode. Så det blir en massa bearbetning som blir alldeles för publik. Som sätter mig i dåliga positioner. Som får mig att känna mig underlägsen. Men det har behövts. Jag tänker inte säga att jag ämnar att återgå till de populära bloggare jag var en gång i tiden, att jag vill dit, att jag saknar det. Det gör jag inte. Jag vill inte vara den jag var då.

Oj, vad långt och osammanhängande det här blev. Jag skriver sällan så här. Men det kan ju vara bra ibland det också. För den enstaka där ute som fortfarande läser varje perfektionistiskt ord.

Det kan ju vara bra ibland att bara bli.

Det lärde jag mig för en sommar sedan.

Alla som ser det här, läs. Stäng inte sidan, ring inte ett samtal. Läs. Det är viktigt. 1965 höll Olof Palme ett tal. Att det är lika aktuellt idag är viktigt att förstå. Dess vältalighet och djup likaså. Läs. Och skicka vidare.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vi-och-utlanningarna-1.728086

Dags att putsa sina finaste adidas och ta på sig sina mest slinta jeans för att gå och rösta. De som känner mig allra bäst, och de är ganska få, vet nog på ett ungefär vad jag ska rösta. Men jag är inte helt säker. Jag har gjort mitt val. Men jag är inte helt säker.

Vad jag dock är helt säker på är vad alla andra röstar. De runt omkring mig. Jag tycks omge mig med röda människor. Vissa ilsket röda och vissa mindre så. De jag verkligen tycker om tycks vara röda. Det är intressant.

Jag har räknat ut att jag faller för de som tycker olika. Jag gillar den tjej som jag kan diskutera med. För jag gillar att diskutera. Jag brukar ta upp ämnen bara för att se vart det leder. Hur väl hon står på sig. Jag gillar sådana tjejer.

Så, om ni vill få mig att falla pladask, var gärna väldigt feminin, men inte utan att envist hävda din åsikt (det kanske låter självklart, men det har visat sig att det inte alltid är det). Syna mig på allt du kan. Ge mig aldrig rätt. Förstå att vi är olika. Älska det.

Och brygg en sjuhelvetes god kopp kaffe.

Nu ska jag rösta.

Vi får se vad det blir.

Det är fredagkväll. Det öser ned ute. Även om det är mörkt ser jag det från tredje våningen om jag tittar på gatlampan. Runt den lyses regnet upp som en stor orange boll. Jag slår mig ned framför TVn och Idol med spaghetti och köttfärssås. Maten jag hade med mig från föräldrarna förra helgen står fortfarande i kylen. Bortglömd. Ikväll igen. Jag är ensam.

Jag har umgåtts konstant denna veckan fram tills idag, och tyckte att jag behövde lite tid för mig själv.

Jag hade fel.

Är busig och skippar lektionen idag. Med tanke på att uppgiften redan är klar kändes den överflödig. Så jag viker tvätt istället tittar ut på den mulna himlen. Ska nog inte plugga något heller utan städa ordentligt för första gången sedan jag flyttade in. Tvätten gick oväntat bra igår. Dock verkar torkskåp vara mig tekniskt övermäktigt.

Inte en torr kalsong någonstans.

Sitter och tittar på partidebatten i TV4 och börjar för första gången känna åt vilket håll jag lutar. Men det har tagit tid. Den senaste tiden har vi blivit så bombarderade med undersökningar och diskussioner att man tröttnat. Därmed inte sagt att man inte ska ta ställning. Det är självklart och om man inte tycker att något av de etablerade partierna passar eller inte orkar engagera sig eller ännu värre tänker “proteströsta” är man enligt mig mer än välkommen att flytta till ett land med diktatur för att se om detta möjligen kan passa vederbörande bättre.

Jag vet att det heter Sorgfyllt förresten. Eller det känns som att det heter det.

Men jag tyckte liksom om ordet Sorgfullt mer.

Surret planterar sig i mig. Rotar sig så som ljud gör. Men denna gången är jag inte i min lägenhet tänker jag och sätter foten på tvättvagnen. Jag sitter i ett av fönstrena i tvättstugan och tittar in i tvättmaskinen.

Rummet går i ljusblått. Rör kryper längs väggarna och taken. Starka lysrör slåss mot höstmörkret. Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Det låter inte som en strand. Jag har inte så god fantasi, god, men inte så god. Nej. Visst låter det som en tvättmaskin. Precis så som en tvättmaskin ska låta. Och rummet ser ut som en tvättstuga och inget annat.

Men hon hade rätt. Det är rogivande att tvätta. Jag kryper upp i fönstret och lägger huvudet mot fönsterkarmen.

You are everything i ever wanted

Cary Brothers gör mig plötsligt sällskap. Det snabba och lågmälda riffet i Ride tycks hålla takten precis lagom med maskinerna. Runt, runt spelar den.

Idag lagade jag mat. Nu tvättar jag. Sedan ska jag gå tillbaka till min lägenhet. Ikväll ska jag städa. När hände allt detta? När blev jag min egen? När blev jag vuxen?

Tvättmaskinen hostar till plötsligt. Jag hajar till redo att försvara mig mot en syndaflod från en exploderande och obalanserad tvättmaskin men inget händer. Den återgår till surret.

Jag drar upp knäna mot bröstkorgen. Blir liten. Jag vet att jag aldrig var särskilt bra på att vara tonåring. Det passade mig liksom inte. Jag antar att jag aldrig var sorglös. Så där som man skulle vara när inget ännu blivit på riktigt. Nu sitter jag i ett himla riktigt fönster i en himla riktig byggnad och känner mig mer fast i mina spår än någonsin i tonåren.

Maskinen piper till och jag hoppar ned, öppnar luckan och börjar hänga upp plagg. Så nu är jag här. Där jag hoppades att jag skulle vara. Nu har jag haft någon. Nu har jag vågat. Hoppat. Älskat. Tvättat.

Varför är jag ändå så ensam?

Jag brukade alltid titta frågande på människor som jagade någon annan. Någon att känna, att älska. Jag klarade ju mig så bra utan det där. Jag förstod inte hur man inte kunde leva med sig själv. Varför man var tvungen att ha någon mer där för att känna sig bekräftad?

Nu förstår jag och önskar att jag kunde vända tillbaka till oskulden. För svårare än så här har det aldrig känts. Sorgfullt.

Visst har hon rätt. Det är rogivande att tvätta.

Men så stänger jag luckan och går.

Fetaostbiffar, klyftpotatis och gräddsås.

Yes.

I am that good.

One at a time, ladies.

Eftersom att jag var ledig idag bestämde jag mig för att gå och lägga mig utan att ställa väckarklockan. Så jag vaknade halv elva. Det är nog rekord i sovmorgon så här långt. Nu ska jag kolla på The Office och äta gröt. Mys.

Sitter i labbsalen och blev precis klar för idag. Är helt slut i huvudet och ögonen efter en föreläsning i JavaScript och framförallt databashantering med AJAX. Märk väl här hur jag vill låta duktig och intelligent som droppar dessa ord. Men det intressanta är att jag idag lyckades med min första övningsuppgift i JS för terminen! I kick ass.

Sedan att det är typ tre uppgifter efter behöver vi inte tala högt om.

Mitt ego hör lite dåligt han också.

When autumn comes
It doesn’t ask
It just walks in where it left you last
You never know when it starts
Until there is fog inside the glass around
Your summer heart

> John Mayer – Something’s Missing

Men det där med ambition, alltså.

Det är ju ganska värdelöst om man inte har någon att bry sig om. Jag får känslan av att det är vad jag är. Som om jag offrat lättheten för en tvåsamhet till förmån för tanken på mig själv. Nä, det där med ambition alltså.

Det går inte att vakna bredvid.

Jag gillar tanken på att bo innuti en John Mayer-låt.

Kanske en vers.

Jag tror att jag är en vers.

Jag har varit alldeles ovanligt social på senaste tiden. Det är faktiskt, hur tragiskt det än må låta, ovanligt för mig. I helgen var jag hemma en sväng och umgicks med familjen och åt god, god mat. Som alltid med min familj. Det är alltid trevligt och lite avkopplande för mig att besöka föräldrarna nu när jag har flyttat. Men jag har inte längre känslan av att jag är hemma hos dem. Jag är på besök. Hemma är min lägenhet. Jag trodde inte jag skulle känna det så starkt som jag gör. Men det gör jag och jag är glad att jag vill åka hem till min lägenhet efter en natt hos föräldrarna. Det är så det ska vara. Livet känns rätt så.

På lördagen samlades vi ett gäng och dominerade tre banor i bowlinghallen. Min vana trogen rullade jag klot sämre än Bert Karlsson på crystal meth första serien, men andra. 150 poäng, thank you. Elvis has left the bulding.

Idag har jag fortsatt på inslagen väg, inte strike:at käglor, utan socialiserat. Kvällen har tillsammans med vänner vigts åt Ridley Scotts Robin Hood (helt okej även om jag kände mig sedvanligt superpantad som tydligen inte riktigt hängde med i den ack så komplicerade storyn om han som tar från de rika och ger till de fattiga och… där inte så mycket mer händer egentligen) och ett antal komediavsnitt på det med lika delar Friends och Joey.

Imorgon har jag en ledig förmiddag som jag inbillar mig att jag ska viga åt att ögna igenom veckans och mer specifikt eftermiddagens föreläsningsmaterial, men vi kan ju alla vara överens om att det inte kommer hända, eller hur?

Right on.

Det slår mig förresten att boken jag pratar om i inlägget nedan är i .pdf.

Lätt att kasta i sjön och så.

Sitter och gör mitt bästa för att läsa igenom förra veckans sista kapitel i boken. En vecka har gått och jag är redan lite efter. Det hade irriterat mig om det inte vore så ofantligt drygt och tråkigt och alldeles, alldeles…

Ointressant.

Hej. Har ni saknat mig? Nä. Nä det tror jag inte. Förr kunde jag inte tänka tanken ens att låta dagar gå utan att publicera något. Det är nästan lite av ett kardinalfel att inte uppdatera minst en gång om dagen. Och jag ska försöka hålla mig till regeln i fortsättningen. Börja skriva lite mer om allt. Istället för specifika saker. Okej? Okej.

Igår var en alldeles förjävlig dag. En sådan där dag man tycker om att se tillbaka på i efterhand så att man kan peka och skratta åt ens egen miserabelhet. Så dem är väl nyttiga dem också. Larmet gick mitt under videoproduktionsföreläsningen (now thats a word!) och strömmen likaså. Jag vet inte om ni tänkt på det men digital videoproduktion är ganska beroende av el för att hålla sig upp to date. Annars blir det aningen analogt. Roligare var att vi (läraren) gick ut ur salen för att invänta en lösning. När han sedan bestämt sig för att ändå köra på med whiteboard, penna och andra antikviteter och skulle gå tillbaka in i salen stod det ju klart att det är aningen svårt att komma in i en sal med kortlås utan elektricitet. Efter att hela företaget nu misslyckats två gånger på en kafferast och läraren var redo att ge upp vår högre utbildning kom så elen tillbaka mitt i en mening om ledighet för resten av dagen.

Missad kafferast samt tjuvlarm i huvudet ledde snabbt till huvudvärk vid lunch. Jag försökte mig på att laga mat men denna gången gick det komplett åt skogen, det som gått så bra hittills. Allt tycktes fastna och diskningen tog evigheter. Vid det laget hade jag bara en timme kvar innan jag skulle sällskapa med min syster hem till föräldrarna. Så jag hann inte vila något heller. Dessutom tycks min kyl bestämd att överrösta jetmotorer vilket gör att det aldrig är tyst i min annars så fina lägenhet. Något jag är ganska beroende av. Jag börjar få lite panik av att det alltid ska surra någonstans. Så när jag väl satt på bussen hem hade jag en massiv och dunkande huvudvärk. Dessutom var jag kissenödig till brisningsgränsen. Bara för att, liksom.

Det var väl säkert Murphy som körde bussjäveln också.

Jag tycker det är roligt att hon själv kommenterade på det första inlägget som handlade om henne. Hon hade ingen aning.

Det är lite fint nu när jag tänker tillbaka på det.