Något som jag tycker hör hit. Till detta. Jag skriver liksom till det för hand längst ned på bladet av kapitlet. För mig själv.

Jag ändrade på mig. Efteråt. Jag är medveten om det. Jag var en person när vi träffades som var genuin. Mig själv och ingen annan. Sedan tog det slut och jag ändrade på mig. Började agera på ett sätt jag inte skulle gjort och som jag inte tycker om. Ingen annan såg det. Kanske inte ens hon. Men jag gjorde det.

Varför gjorde jag så?

För att jag inte visste hur jag skulle göra annars. Jag hade ingen manual. Aldrig hade jag varit med om något sådant tidigare. Men med perspektiv ser jag att det är dumt. Jag vill inte vara någon annan. Alldeles särskilt inte den personen. Och nu när det har frusit ihjäl med vintern kan jag själv se och erkänna det.

Och gå vidare.

Bloggarna faller sönder runt omkring mig. De som läst mig kastar, om än temporärt, in handduken. Jag har själv inte varit särskilt spännande att läsa på sistone. Det beror på många olika saker. Väldigt hårda tentatider till exempel. Vissa tunga besked inom familjen. Som inte behöver basuneras ut. Men som finns. Som gör det svårt. Dessutom är det som jag sagt tidigare. Detta kapitel är såklart överspelat. Det har ingen större relevans för mig längre. Jag känner inte längre för det. Det valde att gå, och det är dags för mig att gå också.

Jag kommer inte sluta. Det känner jag inte för. Det finns mycket kvar att berätta om. Att skriva om. Men just nu gör jag inte bloggen rättvisa. Jag har alltid velat hålla någon form av nivå med mitt bloggande. Men jag känner inte att jag håller den just nu. Ni läsare är det viktigaste bloggen har, och ni förtjänar bättre.

Om Smålandsposten får ändan ur vagnen och hör av sig om varför bloggen där borta står stilla kommer jag fortsätta där. Jag har ett åtagande och sådant hedrar jag. Men här tar vi en paus till nästa kapitel i mitt liv.

Vi ses på andra sidan.

> Tomas Andersson Wij – Sena Tåg

Är så jävla trött på att älta saker som inte har någon som helst påverkan på varken dåtid eller framtiden. Det kommer inte ändra någonting. Jag står fortfarande där jag står och det finns inget jag kan göra åt det.

Men jag är dålig på att sluta bry mig.

Det är min sämsta och bästa egenskap.

Fint.

> The Haunt – Love Song

Vill se.

Kommer hem för dagen och är trött. Har lite tungt att andas och börjar hosta. Tack för mina fyra dagars ledighet några dagar framöver nu.

Denna är bra.

> Switchfoot – Twenty-four

Det känns som om jag har arbetat och arbetat med någon slags belöning i sikte. Bara för att inse att det på andra sidan inte finns någonting. Förutom mer arbete. Här är helt tomt. Fattigt på någon form av sitta-och-dingla-på-benen-känsla. Och visst. Så är det ju. Men jag är inte lika casual med livet som andra. Jag kan inte bara nöja mig med att det var roligt igår eller för några månader sedan. Jag måste göra saker just nu. Det är som att tomheten inte duger. Ens åt mig. Vem fan tror jag att jag är?

Det är det som driver en. Jag har träffat många nya människor de senaste åren och de har alla sagt samma sak. Du har en sådan ambition. Att jag är nästan för ambitiös. Men det är bara en ursäkt. Att ständigt göra något och vilja komma någonstans är för att slippa sitta i tomheten.

Men vad är det som är så hemskt med det?

Gosh, vad jag svamlar. Do i care?

Not so much.

Jag har ont i ögonen.

Jag är trött, mina ögon värker och jag sitter och läser gamla inlägg. Både här. Och på ett annat ställe.

Hur jävla dum är jag?

> Håkan Hellström – Aprilhimlen

Det är skönt med perspektiv.

Men nu kan jag andas.

Det har jag saknat.

> The 88 – You Belong To Me

Mitt nya kapitel är färdigt. På ett ungefär. Eller jag är åtminstone ganska nöjd. Det är inget omvälvande. Bara nytt. Och det är skönt. Ska bli skönt med en nystart då detta kapitel är avslutat för länge sedan.

Arbetsbördan de senaste dagarna har varit maximal.

Hade omtenta i företagsekonomi som jag bara var tvungen att klara. Den var sjukt jobbig. Men jag hoppas det gick bra. Hoppas, hoppas. Fram tills dess hade jag pluggat som en galning. Satt hela lördagen med det och tryckte på ladda upp fem i fyra. På söndagen var det dags igen. Examinationsuppgiften i marknadsföring hade blivit liggande på grund av sagda omtenta, och helt oförberedd. Jag hade fram till klockan tolv idag på mig. Skrev från nio till sju-åtta på kvällen och på förmiddagen idag. Skickade in uppsatsen med hjärtat i halsgropen och kniven mot strupen och någon mer klyscha mot någon annan kroppsdel klockan elva. På två dagar skrev jag en uppsats på 1,5 etcs. Man kan ju säga att innehållet föll därefter. Den är alldeles säkert det sämsta jag lämnat ifrån mig på länge. Men sju sidor var det ändå. Sju sidor dravel är en prestation det också.

Två timmar senare, klockan ett, satt jag i föreläsningssalen för en genomgång i retorik. Hur kul som helst. Ämnet äger såklart. Men har man också en lärare som verkligen kan och som verkligen är bra och rolig att lyssna på, då blir det riktigt kul. Så även om jag var dödstrött och slut och kaffetankad var det ändå två roliga timmar. Och så fick jag dessutom reda på av denna lärare som jag respekterar så mycket att min uppsats jag skrev för länge sedan hade resulterat i VG. Fucking score. Så jävla bra.

Nu är jag trött. Och konstaterar att mitt kapitel nästan är färdigt.

Men jag vilar nu tror jag.

Bara ett litet slag.

Hälsokur? Wait for it…

> The Haunt – Run Run Run

Knasigt hur många gånger jag försöker ta på mig mina gamla glasögon för att inse att jag redan har mina nya på mig.

Har så alltså äntligen skrivit klart min omtenta i ekonomi. Och nu är jag helt slut. Jag har ingen aning om hur det gick. Vet bara att det var svårt. Möjligen blev det lite bättre denna gången.

Reward: God mat, gott sällskap och halvbra tv.

Godnatt.

Jag ska hämta mina nya glasögon idag.

Elvis Costello ftw.

Det är så svårt att begripa. Så svårt att ens chockas. Man bara står där. När beskedet kommer. Och stirrar ut tomt.

Vill inte acceptera.

Allt annat blir suddig periferi.

Ta min hand, jag lovar jag ska hjälpa dig. Jag lovar att jag ska vara stark.

Det är du och jag. Du vet som Emil och Alfred i Lönneberga, som vi brukar säga.

Jag älskar dig.

Jag låter filmen stå på. Reser mig upp ur soffan och den varma filten. Jag har som den mjukis jag är såklart sett “You’ve got mail” one too many times. Men jag behövde se något menlöst och trevligt. Något oviktigt. Det är så kallt här. Jag strosar ut i hallen bakom mitt rum och drar på mig min huvtröjja. Nu för tiden knäpper jag huvtröjjor hela vägen upp. Inte just för att det är kallt. Tankarna vandrar runt. Jag har tappat det fria och ocensurerade. Det känns som en oskuld ungefär. Man står på andra sidan erfarenheter, kall och reserverad. Stora saker händer runt mig och jag känner mig som en belastning. Jag måste härifrån. Lämna hemmet innan jag kostar för mycket. Men jag vet inte hur jag ska göra.

Och mitt i allt, mitt i all planering för att klara av och hinna med och ta tag så kommer jag på mig själv med att fantisera om att stå utanför ett alldeles särskilt Espresso House på Vasagatan med stora snöflingor dalandes runt mig. Men jag vet inte om jag vill gå in längre, inte på samma sätt som förr. Men ändå står jag kvar.

Kvar i likgiltig snö.

Och tittar in.

Med eftertexterna rullandes går jag och kokar mitt eget kaffe.

> Thåström – Men bara om min älskade väntar

Vill gärna ägna denna blogg mer tid. Men jag är så trött, så trött. Seminarie idag, som i och för sig gick förhappandevis galant, sedan hem för att plugga till omtentan i ekonomi på lördag. Imorgon tillbaka till skolan för att jobba på rapporten med partnern. Det fungerar i och för sig bra det med och är riktigt roligt. Men det är mycket. Och jag är trött. Och någonstans här mellan himmel, fågel och vatten ska jag få in nulägesanalysen i marknadsföring på måndag och den har jag inte satt i bläck än. Inte på långa vägar.

Nu: Kaffe, Thåström och huvudvärk.

Bara lite.

> The White Tie Affair – Candle (Sick And Tired)

Varför är jag så jävla velig?

Jag har inte mått bra de senaste dagarna alls på grund av vaccineringen. Lägg till stress och ordineringen blir således vila. Från allt. Men idag står jag i köket och ska planera maten med familjen och är vresig som sju svåra år. Inte har det med maten att göra. Jag är stressad. Tänker på skolarbetet. Tycker att jag inte har gjort någonting. Att jag har slappat och slöat. När jag hade bestämt mig för att ta det lugnt. När det var en inplanerad vila för att jag skulle orka med.

Varför kan jag inte då bara låta det vara?

Så jävla dum är jag.

> Tom Waits – I Hope That I Don’t Fall In Love With You

Såg för övrigt, med feber och huvudvärk i biostolen, världen gå under år 2012 men inte ens John Cusack såg ut att bry sig.

Allvarligt, blev sjukt chockad. Nästan alla rätt? Det har ju liksom aldrig hänt, inte på universitetet, bara kanske på nationella proven i engelska eller svenska en gång i tiden.

Fick i förrgår tillbaka resultatet på den feta tentan vi hade i pedagogik och medieteknik för ett tag sedan. Jag var sjukt nervös och hoppades verkligen att jag skulle bli godkänd. Jag hade ju redan en omtenta, i ekonomi, och ville inte direkt öka på arbetsbördan. Öppnar upp min mail och ser resultatet, 36,5.

VG.

En och en halv poäng från max.

Hoppsan.