Nu ni, mina vänner, får det räcka för den här gången. Man växer ur vissa saker och även om det är jobbigt att släppa taget så måste man för att kunna upptäcka något nytt. Jag prövade att fortsätta efter förra kapitlets epilog men det kändes inte bra. Jag måste gå vidare. Så nu lägger jag ned denna blogg på obestämd framtid. Tanken är att sidan ska kunna fungera som portfolio när examensarbete och praktik är avklarat om ett år. Då kan det hända att det byggs om lite. Men bloggen kommer ligga kvar.

Vidare kan man läsa eventuella texter här och alltid nå mig här. Jag slutar inte skriva helt.

Nu slår jag igen den här boken, och tackar för mig. Och för er.

Ni är jävligt underbara, hela bunten.

Hej då.

Nu flyttar jag alltså hit: http://manligtmedk.blogspot.com/

Jag vaknar och ger mig ett livs andetag. Våren har kämpat tappert till den punkt att jag ser ljuset färgat av horisonten falla genom mina persienner. Jag slänger på mig skinnjackan och skyndar mig till dit jag ska. Du är aldrig långt bort ifrån mig.

Det kommer stunder då jag kan känna mig nedtryckt. På det där sättet som ger mig en slitande och bristande whiplash tillbaka till ett gymnasium i brutalistisk funkis. Arkitekturstilen hette så. Tillrättalagt. Det kommer stunder då jag tittar på schemat och inte ser någon andningspaus. Då jag tvivlar på om det går. Men då är du aldrig långt bort ifrån mig.

Då minns jag att jag är kapabel. Kapabel till vad som helst. Jag är kapabel till att leva i nuet och vara starkare. Jag är kapabel till att vara mig själv. Jag är kapabel till att jobba som copywriter någon dag, kapabel till att räkna med stora mängder i diskret matematik. Jag är kapabel till att laga mat. Jag är kapabel till att tvätta. Jag är kapabel till att säga att jag älskar någon. Jag är kapabel till att säga förlåt.

När jag vaknar och ger mig ett livs andetag, minner jag en stad i ett juliminne.

Och vet att jag är kapabel till vad som helst.

Det är du också.

Så som vi dansat och rumlat i vind, för evigt förblir du min vän.

Sådana här ögonblick är jag säker. Här är jag trygg. Jag står i min balkongdörr och tittar ut över ett stilla campus. Främst en parkering över vilken ljuset från gula lampor dansar. Det är plogat och tomt på bilar. En parkering är helt klart vackrare på vintern tänker jag.

Det är kallt. Jag har ingen tröja på mig utan står i bara mina gråa mjukisbyxor och låter vintern fläkta mot mig, krypa på mig och knottra mig över magen. Trots att det är natt är det aldrig mörkt här. Precis som om jag bodde på någon aveny i någon stad stor nog att ha en aveny. Det har jag alltid velat. Men det är klart, det är inte säkert att parkeringarna är vackra på vintern där också. De kanske är lika risiga som på sommaren. Konstigt det där.

Jag vänder mig inåt och John Mayers stämma möter mig i mörkret. Persiennerna är fällda och släpper in små prickar och skuggor av det gula gatljuset. Det är lustigt. När jag var liten drömde jag alltid om det där gula gatljuset. Jag drömde om att bo i en storstad och ha min egna lägenhet där stadsljuset ständigt dansade över mina väggar. Helst skulle jag också röka cigarr och dricka en smutt whiskey, men man kan ju inte få allt här i livet.

Det blir ju inte riktigt som man tänkt sig. Men vem har sagt att det ens har blivit klart. Det har ju bara hunnit börja bli.

Jag går och lägger mig och drömmer.

Ett kapitel senare av mitt liv saknar jag dig fortfarande. Jag vet inte riktigt varför. Men du är fin. Ville bara säga det. Jag har bestämt mig för att säga saker jag kommer på. Särskilt om det är fina saker om en person. De förtjänar att höra det. Du gör det. Så nu säger jag bara det. Jag har spenderat ett år att försöka glömma men det har inte gått så bra. Det måste bero på att du är värd att komma ihåg.

Helt enkelt.

Inget mer.

Det var 2010. Jag tror inte att året kommer bli något mer än Året Efter. Jag ville gärna det. Men det gick inte. Det blev inte. Jag har gjort mitt bästa. Försökt skriva mig ut ur alla tankar. Försökt att inte skriva alls. Inget har fungerat vilket har resulterat i det stökigaste och mest osammanhängande kapitlet hittills. Så väldigt mycket har hänt som har varit bloggvänligt men som istället överskuggats av minnen. Det var helt enkelt så det blev. För jag kan inte glömma. Jag trodde det var så man gjorde. Men det visar sig att det inte är något jag aktivt gör. Hur mycket jag än försöker. Jag kan inte glömma. Så nog är du värd att komma ihåg. Hur mycket livet än sparkar dig i röven, så ska du veta det. Ta bara den här bloggen som exempel. Och låt ingen inbilla dig annat.

Jag kan inte komma ifrån att de två senaste av mina kapitel har handlat om dig. Ibland har jag velat låtsas som annat. Men vem som helst kan väl se det. Vem som helst med två ögon och ett hjärta. Jag har tänkt att jag framstår som en idiot. Som vek och svag. Många nära mig har nästan blivit arga på hur jag inte kunnat skaka av mig minnet av Göteborg. Det har fått mig att må dåligt. Det har fått mig att tvivla på mig själv varje dag. Men idag är du en väldigt god vän, och om inte annat hoppas jag att det förblir så. För man är ingenting utan människorna man omger sig med. Och riktigt bra sådana ska man hålla fast i. Även om det kräver lite arbete. Hur ska man annars veta att någonting är värt fajten?

Jag tänker sluta skriva. För nu. Vi får se hur det blir framöver. Jag har hela tiden tänkt att nästa inlägg, nästa text eller nästa kapitel ska vara början på något nytt. Något nytt utan ditt minne. Men den senaste tiden har jag gjort upp med mina tankar och kommit fram till och tvingats acceptera att du alltid kommer vara en del av det här. Du var den första. Du har lagt ribban, och den ligger faktiskt bra högt.

Det här är min epilog. Och den blir en hyllning till dig. För du är, vare sig jag vill det eller inte, den gemensamma nämnaren till det som varit. Och det står jag för. Tack för att jag fick vara en del av ditt liv. Det betydde mycket för mig. Jag såg aldrig något mer i framtiden än det vi var. Två stycken som tyckte om varandra. Men det du gjorde med mig, det var stort det du gav mig. En sådan kärlek som det blir böcker av.

Min blogg har tagit många former över tiden. Den har varit rolig, sorglig och tråkig. Den har haft många läsare och med tiden färre. Men den har alltid gett mig något. När den inte gör det bör jag ta ett steg tillbaka och fundera ett slag. Över om jag vill fortsätta. Just nu vet jag inte. Mitt liv är ordnat och jag mår i övrigt bra. Jag har en egen lägenhet och studierna flyter på. De har tagit överhanden för tillfället. Men jag kommer alltid vara en skribent med hjärtat i mina händer.

Jag hoppas innerligt att vi ses på andra sidan.

Tills dess, kika gärna in lite då och då. Ni kan alltid nå mig på adressen hello[at]bykalle.se här.

Tack för att ni läser, och sköt om er.

Slide on next to me,
I’m just a human being

> Pearl Jam – The End

I’d swim the ocean for you.

På söndag ska uppgift 3 in i webbprogrammering, en uppgift som innebär att man ska göra ett Quiz där man kan logga in som en unik användare, svara på quiz i olika kategorier, få feedback och se vad andra användare fått för resultat. Allt gentemot en databas, vilket således betyder att uppgiften omfattar PHP, MySQL och tillhörande ram med HTML och CSS samt JavaScript för att dynamiskt uppdatera sidorna. Det enda vi fick att utgå ifrån var en förpopulerad databas. Ingen grundläggande kod. Så man får lägga en massa tidsödande på att strukturera upp sidan innan man ens kommer till själva programmeringen.

På måndag ska uppgift 1 in i 3D-modellering där vi fått i uppgift att modellera en träningsbänk på tre veckor helt utan kunskap om hur man ens navigerar i 3D Studio Max. Uppgiften är extremt överdimensionerad för tiden vi får på oss. Det finns inga som helst krav på förkunskap i modellering inför kursen men ändå förväntas vi uppfylla kravet “fotorealism” i uppgiftsbeskrivningen. På tre veckor. I 3D Studio Max. För er som inte är bekanta med programmet kan jag berätta att bara att lära sig att navigera i programmet korrekt skulle kunna ta en termin. Men att den kursansvarige inte har någon som helst koll är ju ingen nyhet.

Jag har tills på onsdag i nästa vecka på mig att gå igenom 400 sidor seminariebok som jag lånat. Jag har hunnit läsa och sammanfatta ett kapitel av 13 på grund av ovanstående.

Och nu ska jag snart åka hem och fira min älskade pappas födelsedag vilket ju självklart ska bli roligt och inte är något jag alls någonsin skulle klaga över. Men aningen pressat blir det denna helgen.

Safe to say.

Life sucks.

Nu säger de som inte har ordning på skolan att jag ju i alla fall verkar jobba hårt, det blir bra sen. Det är ju för framtiden du gör allt detta. Visst, låter ju bra och så. Men jag är trött och sliten sedan veckor tillbaka och inga jävla MySQL-queries i världen kan ge mig någon att krama.

Jag är inte bitter.

SELECT girlfriend FROM life WHERE life_id = girlfriend_id

Det gör ont i kroppen när jag vaknar. Ytterligare en dag. Dag för dag är jag trött men anstränger mig ändå. Ibland gör jag ingenting. Men sitter och tänker att jag borde göra någoting och blir trött ändå. Jag är sämst på att vila. Helt värdelös. Någon borde slå mig tänker jag när jag tittar upp i mitt tak. Ironiskt eftersom jag omger mig med människor som har en mer avslappnad inställning till allt. Men det fungerar inte.

Det snöar horisontellt ute och vore det inte för att jag visste att jag var tvungen att pallra mig till och pulsa mig till skolan hade jag tyckt att det var mysigt. Men jag vänder på mig och somnar om för 20 minuter till. Tillslut är jag tvungen att gå upp. Hasar mig in i duschen och känner mig trött i bröstet. Kastar en blick mot sängen bakom mig och fantiserar en kort sekund om att jag lämnar någon där som får somna om. Som jag kan väcka när jag kommer tillbaka. Någon som håller sängen varm. Men den är kall. Jag kommer ut ur duschen och inser att jag är sen.

Nöjd med att jag i alla fall handlade igår plockar jag snabbt ihop lite havregrynsgröt. Rör ned äppelmos och kollar lite på ett avsnitt av The Big Bang Theory. Som för att känna mig bekant med något. Det känns lite hemma och gör mig avslappnad. Kommer ihåg sist jag använde mig av den tekniken och skrattar lite åt mig själv. Vad nervös jag var.

Plötsligt är klockan (nåväl, kanske bara fem minuter senare men plötsligt ändock) nästan nio och jag måste skynda mig iväg. Plockar ihop mig själv och bestämmer mig för att ha skjorta på mig för värmens skull. Ser lite väl proper ut men det kan väl inte skada tänker jag när jag för tolfte gången kollar så att spisen är avstängd. Jag tittar snabbt i min telefon, konstaterar vilka salar jag ska till och störtar ut genom ytterdörren.

Väl inne i skolan knäpper jag upp allt och tar av mig så att jag slipper stöka när jag kommer in i klassrummet. Jag är redan sen och behöver inte dra för mycket uppmärksamhet till mig. Det gör ont av tröttheten när jag öppnar dörren till institutionen. Som om jag öppnar dörren med mina ögonlock. Jag tittar in genom fönstret till klassrummet och tycker det ser mörkt ut. Jag blir ställd. Det är ingen där. Jag öppnar och bekräftar min oerhörda deduktion. Tomt. Jag tittar igen i min telefon. Nej. Det ska faktiskt vara rätt. Jag kollar i labbsalen och där är det lika tomt. Jaha?

Plötsligt slår det mig. Han som skulle ha labben idag kunde inte komma till Växjö, just på grund av det väder jag så ogärna ville gå ut i. Jag börjar inte förrän klockan ett. Lika bra tänker jag och går och köper en kaffe på vägen hem. Det är inte som att jag har någon jag lämnat bakom mig. Jag är en alldeles för bra pojke för det. Men jag har ändå ont i kroppen. Fortfarande.

Just som jag tänker tanken skvätter kaffet över på min hand och bränner mig. Jag skrattar rakt ut.

En freudiansk mugg kaffe.

Det var något nytt.

> A Rocket To The Moon – Like We Used To – Feat. Larkin Poe

Jag är egentligen ganska enkel av mig. Jag vill inte ha något särskilt. Inte en framtid av något särskilt slag. De få dagar jag tänker klart och utan stress känner jag faktiskt att det inte är intressant just nu hur det blir sen. Jag vill inte ha något särskilt åtagande av något slag. Det är inte så viktigt att säga saker. Då är det viktigare vad du gör. Jag vill inte ha stora avslöjanden eller små hjärtan på facebook. Eller, ja. Jag tackar ju inte nej till det. Men det är inte vad jag är ute efter. Jag vill inte skicka för många sms och vara för mycket. Eller ja, jag menar ju inte det. Jag vill inte skriva för många ord och vara överväldigande. Men det blir liksom så när man vill mycket som man ju egentligen inte vill.

Jag är egentligen ganska enkel. Det bara trasslar till sig när jag ska säga det. När jag ska säga vad jag menar så gillar jag tydligen att packa ihop det i lite för många rosetter. Men det är inte meningen egentligen och de har ingen särskilt poäng.

Jag skulle bara vilja hålla din hand i vimlet.

Det är väl allt.

Egentligen.

Hörselundersökning: betala 300 spänn för att konstatera att jag fortfarande är hörselskadad. Thx for the update, doc.

Jag vet att vissa inte hade någon där. När man skulle bli hämtad från fotbollsträningen. Eller när man fått punktering på cykeln och skulle ta sig hem från skolan. När man längtade hem från vinterträningen i den blöta höstskogen blev det lite lättare för att han hade sagt att hemma väntade en hemlagad ostburgare på mig bara jag var duktig och såg till att göra mitt bästa. Jag var nästan alltid först av alla runt sjukilometersslingan.

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det fars dag. Min alldeles egna pappa. Han är bäst. Jag är glad att han alltid har funnits där för mig. Eller glad räcker nog inte. Jag är häpen. Hänförd. Över hur bra en person kan faktiskt vara. Alla ville växa upp till att bli polis eller rymdcowboy. Jag är glad om jag blir hälften av det min far är.

Eller ja, det och rymdcowboy då.

Pappa är säkert båda.

Jag ägnar mig åt mycket rymd på sistone. Först började jag äntligen läsa Liftarens guide till galaxen och nu tittar jag på sci-fi-western Firefly. Och så tvättar jag.

Vilket i sig är alldeles särskilt spejsat.

Klockan är tre på natten. Bara det är ovanligt. Inte att klockan är tre. Det är den ju ganska ofta. Två gånger om dagen, till och med. Nu när jag tänker efter. Men nu är klockan tre på natten och jag är vaken för att se det. Jag har precis sett det episkt långa första avsnittet av Firefly. Jag ville se vad alla pratade om. Och visst är det totally awesome. Just det. På engelska. Klockan tre på natten. Det är då man vet att något eller någon är alldeles särskilt bra.

> Petter, Veronica Maggio – Längesen

Jag förstår inte varför jag inte bara kan släppa saker.

Låta saker vara.

Gå hem, stänga av och koppla ned.

Men allt går på högvarv.

Hela tiden.

Och jag har ändå på nära håll sett vad det gör med människor.

Men jag landar aldrig.

> Matt Nathanson – Little Victories

När jag vägrade äta allt ifrån grönsaker till fisk
Klassdisco med nån brud som frågade lov om en dans
Rodnade ibland och stamma när hon frågade chans

Nu har jag som ni ser gjort lite förändringar på bloggen. Eftersom jag inte riktigt längre tillhör någon specifik bloggsfär utan mer publicerar när jag kan och vill fanns det en del saker på sidan som var överflödiga. Bloggandet bygger på länkar. Därför var jag förr tydlig med vilka jag läste och att jag länkade till dem. Lika så om någon kommenterade, då dök deras namn och länk upp till höger. Detta eftersom det är det som driver bloggosfären. Man bloggar själv, får träffar och länkar till andra man vill också ska få träffar. Så även med listan Populära inlägg. Allt bygger på att man ska klicka sig vidare. Men jag har under en längre tid känt hur jag omedvetet drivit från den kulturen. Inget ont om den, den gav mig många fina saker. Men jag känner inte längre att jag är den sortens bloggare. Jag trivdes tillslut inte med det. Jag kände en stress av att behöva uppdatera varje dag och det i kombination med annat ledde till färre och färre inlägg. Idag har jag en mer ledig inställning till min blogg. Den handlar numer bara om de inlägg jag skriver då och då. Inget större eller vackrare. Bara text. Därför innehåller min framsida nu mer bara text. Det som läsarna kommer hit för. Resten kan man finna där uppe i menyn. Som förresten nu uppdaterats med en sida som heter Hela bloggen. Där länkas alla inlägg som  jag någonsin skrivit. För den som faktiskt vill läsa mina inlägg ett och ett. Precis som den bok jag alltid önskat att det skulle bli. Jag hoppas ni tycker om den. Mer ändringar av framsidan för att skala ned allt kommer inom kort.

Och hörni, tack för att ni finns. Ni är underbara.

Hej igen, bloggen. Mår du bra? Har du sovit ordentligt? Kurerat din bakfylla? För mig har de senaste veckorna varit väldigt tuffa. Allt kulminerade med två inlämningar i söndags. En utredande uppsats i kompression och en uppgift i programmering. Safe to say så var programmeringen värst. Lite semipanik över helgen. Men jag hade dock planerat det mesta väl och allt gick enligt den planen. Ändå hade man andan i halsen. Så igår var jag trött. Väldigt trött. Passande nog hade vi vår första heldag för terminen i och med kursstart i 3D modelering. Så den precis avslutade kursen i och med uppsatsen han knappt försvinna från schemat innan det var dags igen. Med heldag. Väl hemma gick jag och lade mig och sov i en timme och vaknade med huvudvärk. På kvällen kom vänner över och vi tittade på och skrattade åt Kick-Ass för en andra gång. En tredjedel av besöket somnade under filmen. Hon var lika trött som jag. Men det var trevligt. Idag har jag fortfarande huvudvärk, är fortfarande trött men kurerar åtminstone inte en baksmälla. Idag har jag en laboration inför nästa steg i webbprogrammeringen men det lutar åt att jag struntar i att ta det steget idag. Jag sätter mig med mitt kaffe istället, virar in mig i min filt och fortsätter läsa i Liftarens Guide Till Galaxen. Det enda jag riktigt tycker om just nu. Men det är inte så lite ändå. Ute blåser det förbi löv. Det är mysigt. Hej då, bloggen.

Har skrattat länge och väl åt den här rubriken.

Den är rolig på alla bra sätt.

“Hi, do you wanna wrestle with our special bathing suit places?”