Är snart färdig med designen. Men jag nyttjar denna tid till att pausa och ta det lugnt. Funderar. Filosoferar. Jag vet inte hur lång tid det kan komma att ta. Egentligen börjar det nya kapitlet inte ordentligt förrän i slutet av maj. Men så länge kan jag inte vänta.

Tills dess kan ni ju läsa detta.

Han är för jävla bra den där.

Jag anar ett nytt kapitel vid horizonten. Jag har dessutom tröttnat rejält på denna färgskala och design. En reboot. Det är vad jag behöver. Och vad som kommer.

Håll ut.

Om någon känner för det, alltså.

Man vet att man är nörd när man blir alldeles till sig av ett javascript som dynamiskt animerar collapsed div-taggar. Sitter och trycker på togglen som en crazy person.

Lite som att upptäcka eld.

På LSD.

“Woooow…. duuuuuude.”

Helvetessatansjävlaskit.

Hur kan <h2> bara gå och gömma sig?

Vart fick den ben ifrån?

Banksy.

When I was a kid I used to pray every night for a new bicycle.
Then I realised God doesn’t work that way, so I stole
one and prayed for forgiveness.

Emo Philips

Vad som fick mig att börja fundera igen?

Howlin’ Pelle som sjunger Unchained Melody i Filip&Fredriks Söndagsparty.

Jag menar.

Större humor får man leta efter.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag har väntat i en vecka nu. Men det går fortfarande inte. Det finns inget. Jag ogillar det. Känslan av att inte kunna. Men mest av allt har jag för lätt att ogilla mig själv. Att sitta där med sin blogg och tycka att man är viktig. Tro att man kan något. Nej. Så kan det inte vara. Och direkt går händerna i lås. Totalt. Och jag tänker inte skriva utan att ha något att röra mina händer för. Utan att ha en tanke eller idé.

Jag antar att det är så svårt på grund av henne. Det är för abstrakt. Jag vet inte än hur något blir. Och då kan jag inte samla mig eller formulera mig. Jag har inget att säga som får plats i en bloggpost. Bara stora skälvande känslor som hade runnit av pappret och ned från perrongen. Kanske är det tankar man är rädd för att hålla i. För jag vet inte om de kan gå sönder. Förmodligen gör de inte det. Men jag kan inte vara säker.

Så istället vårdar jag dem, livrädd för att någon ska se mig.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det tog mig en kvart att räkna ut att klockan var upp och ned.

Tror jag.

Dags att raka av fältbiologen i ansiktet.

Helvete. Satt uppe till klockan halv fyra igår och det var inte det mest genomtänkta valet. Speciellt inte med tanke på att vi ska fortsätta riva idag och jag måste hjälpa pappa. Men jag har ju givetvis också planerat värdelöst så att jag nu ligger skapligt risigt till med mitt skolarbete. Har en uppgift jag inte förstår ett jota av tills på söndag och enligt schema ska den redan vara gjord. Denna veckan skulle alltså bara vara en extra vecka att slappa på för att vi “borde ha löst uppgiften redan”. Fuck you.

Har huvudvärk och börjar sakta men säkert reagera på all pollen.

Våren har kommit, Murphy.

Kvide-fucking-vitt.

The Fray’s nya. Rätt bra ändå. Inte alls lika direkt som deras debut men fortfarande riktigt bra. Dessutom diggar jag omslaget. Så satans snyggt.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Hela dagen har det borrats slitit och rivits. Hela verandan ska ned och allt är nu borta. Om man bortser från brädgrunden som ska rivas imorrn. Men alla glasfönster och multna träbeslag och taket är borta. Som vanligt kläckte jag ur mig en och annan groda.

“Sågar du den då Kalle?”

“Aa, men du sitter ju på fel håll.” svarar jag min far.

“Men jag är dubbelfattad, så jag kan såga med båda. Vilken hand sågar du med då?”

“Öh… Jag minns inte. Det var ett tag sedan.”

Score.

Dessutom flyttade mina spikar på sig. Hela tiden.

Och en sak är säker. Har man använt kofot har man varit manlig nog för minst ett par solvarv framöver.

Nu är jag trött.

Och fortfarande inte det minsta kreativ.

Dåligt med bloggande nu men det är klarblå himmel och en veranda ska rivas.

Idag gillar jag:

Ordet möla.

Coldplay.

Mina nya vita Adidas Superstar II.

Öl-reklam.

Kaffe med för lite mjölk i.

Chuck.

Att jag saknar.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag och vännen skulle gått och fikat och gjort stan igår. Men ingen av oss hann. Så under en promenad kring barndomsskolorna bestämde vi oss för att skjuta upp det till idag istället.

Så långt tänker vi.

Enligt den här mycket pålitliga sajten är min blogg värd tiotusen pix.

Any takers?

Det slår mig också för övrigt att nedanstående inlägg är ett utomordentligt exempel på sin egen poäng.

Jag vet. Jag är inte så hemskt spännande just nu. Bloggen är tråkig. Men det är okej. För jag är tråkig just nu. Det hade varit värre om jag var hur kreativ som helst men bloggen sög ändå. Då hade man fått fundera. Men nu slipper jag ju det. Fundera alltså.

Phew.

Jag har sökt lite jobb. Okej. Två. Men ändå. Det är ju inte det lättaste att få tag på något just nu. Med tanke på hur svårt det är annars så är det otroligt att man ens har någon att kontakta. Annars sitter jag mest och läser JavaScript utan att riktigt praktisera det än. Korkat i know, men jag hoppas det kommer. Dessutom ska det ju sökas till hösten med deadlines och allt vad det innebär.

Och så är det ju den andra saken. Men det skriver jag om vad det lider. Om det blir något. Om det är något. Jag vet inte än. Men ni får veta på ett sätt eller annat. Tids nog.

Men jag tänker inte bloggpausa eller byta kapitel. Inte än. Men lite lugnare kommer jag ta det. Och jag hoppas ni hänger kvar.

Jag bara skriver inte så bra. Inte just nu. Och det ska alla få veta också. Jag har skrivit en del texter som till och med jag är nöjd med. Som är riktigt, riktigt bra. Faktiskt. Men ibland går det inte alls. Det finns inget att berätta och då blir det dåligt, slarvigt och krystat. Och så är det för alla. Mig också. Det är vad ni läser nu.

Hoppas jag.

Hang tight.

Nu har jag i den varma vårkvällen arbetat med kofot och kånkat på sextiotre stenar. Och efteråt kändes det bara behagligt. Det kändes nästan som en uppvärmning. Det var länge sedan jag var i sådan här form. Inte för att det behöver betyda någon nämnvärd kroppsstyrka. Men ändå. Jag känner mig rätt stark.

Det känns bra.

Att hitta självsäkerhet är så knepigt. Det är aldrig något självskrivet och utan någon att förhålla sig till är det lätt att man bara faller och famlar efter något att hålla sig i. En hjälpande hand som man bara önskar ska sticka ut. Man tittar upp och solen sticker och river i ögonen när man ser rakt in i den och man hoppas att någon ska ge en spiskrok i farten mot ingenting. Eller en kofot.

Solen föll längre och längre ned och jag tog av mig plagg för plagg. Med ens kändes man ganska stor. Äldre. Kanske lite visare. Men framförallt starkare. Det är annat än när jag var liten och skulle klippa gräset och armarna bara vek sig under en molnig himmel. Då grät jag har jag för mig. För att jag inte orkade. Jag har en sån vilja att lyckas med det jag företar mig att när det inte går då viker armarna bara sig.

Ikväll kysste solen mig sakta och stenhögen blev större och större. Allt har sin tid.

Min är nu tänkte jag och slängde kofoten.

“Alltså, varenda gång! Du måste ju skölja av skeden ordentligt när du äter den där filen och har de där nötterna i eller vad fan det är.”

Mamma ler, ignorerar mig och pratar vidare i telefonen.

“Det fastnar!” fortsätter jag vid disken.

“Va? Nej det är bara Kalle, han försöker skälla på mig.”

Jag stannar upp med munnen öppen och en sked i högsta hugg och tittar på henne.

“Ja. Han är så söt så.”

Hon går fram och stryker mig på hakan som är helt luden.

“Ska inte du raka dig?”

Sedan går hon.

Ingen raderar ens pondus så som mamma.

Så himla bra.