Kristin Scott Thomas fullständigt dominerar i scenen som nyligen släppts från Only God Forgives.

Och då har jag ändå ringt till riksdagen.

Men jag är i alla fall stolt över att jag vågade ringa och vara mig själv. Nu har jag förhoppningsvis lite underlag tills slutet på nästa vecka. Det innebär att jag kan koppla av en aning nu.

Det är nu man för första gången lyfter blicken på några dygn och ser hur lägenheten ser ut.

Det ser inte riktigt ut som att en second hand-klädbutik har spytt all over min lägenhet.

Men nästan.

Det fanns en tid då det hade varit en bra sak.

Den tiden kan man ju sakna en aning nu.

Godnatt bloggen, så ses vi kanske snart igen.

Det är sent och jag tänker inte skriva en längre utläggning om det här, men The Perks of Being a Wallflower var en total överraskning för mig. Gripande, ärlig, rolig och några bra adjektiv till. Kort sagt: Jag älskade den. Berättelsen tar avstamp i tidigt 90-tal och levererar av bara farten ett så in i helvete bra soundtrack. Ungdomsfilmen som genre har inte riktigt gjorts några förtjänster på senare år med filmer som bara handlar om vilka som har sex, ”helt galna upptåg” som att typ kasta toapapper på rektorns favoritbuske eller om vem som får skolans snyggaste tjej på någon sorts homecoming-bal som tydligen bara hålls i södra USA. The Perks of Being a Wallflower innehåller förvisso också en sådan bal. Men låt inte det avskräcka er. Varje karaktär är utarbetad och tonåringars liv skildras precis så som det var. Inte som ett enda långt drama utan som ett löpande antal dagar av total lycka blandat med total upprivenhet. Skriven och regisserad av författaren till boken med samma titel är filmen den sortens tonårsdrama man inte trodde gjordes längre. I rollerna dominerar bland andra Emma Watson och Logan Lerman. ”We accept the love we think we deserve” säger Charlie och bidrar till ytterligare ett citat att skriva i ett kladdigt anteckningsblock någonstans i väntan på nästa håltimme och nästa rus.

Till vänster om mig pratar bästa vännen på och jag fokuserar så gott jag kan för att höra allt. Det går förvånansvärt bra i den här baren. Jag navigerar igenom en lång utläggning om hur hamburgare borde och inte borde vara. Vi är överens. Det är vi om det mesta. Men särskilt hamburgare och för oss är det ett så gott betyg för en vänskap som något. Jag kan inte fatta att detta bara är min andra öl. För en student måste det ju på något vis vara ett underbetyg att redan nu förlora greppet om nykterheten.

Nu överröstar Härenstam oss igen. Shit, vad han pratar högt alltså. TV-apparaterna är var man än tittar i sportbaren och alla verka visa samma straffdrama. Men vi bryr oss inte särskilt mycket om varken Djurgården eller Norrköping, eller om det var Trelleborg. Den andra ölen är nu sedan ett tag uppdrucken ur ett, till mitt försvar, väldigt stort glas. Vi känner att det är dags att börja röra på oss. Det är sen kväll en vardag i Växjö och vi (han) ska jobba imorgon. Vi försöker febrilt vifta fram någon sorts uppmärksamhet från servitrisen men utan lycka. Vi fortsätter vara överens om hamburgare, mackor, TV-serier och kommande filmer innan vi tillslut ges äran att betala.

Servitrisen strosar fram till vårt bord med den trådlösa kortläsaren och sätter den under min näsa. Hon säger något som Härenstam inte tycker att jag ska höra och visar mig sedan displayen.

”Summa”.

Aha, jag ska slå in summan själv. Okay. Det här fixar du Kalle. Siffrorna dansar en aning under fingret. Hala rackare. Men jag trycker sakta och metodiskt och ser tillslut att jag slagit in rätt och genomför betalningen. Härenstam jublar i bakgrunden över att det blir mål.

”Ha! Jag lyckades!” förkunnar jag stolt för servitrisen. Hon tittar lite surt på mig.

Kompisen slår in sin summa, drar kortet och vi är, efter ett depåstopp på toaletten ute och på väg vidare.

”Jag förstår inte varför hon inte tyckte det skämtet var kul” säger jag slirigt.

”Kalle, du fattar att det var meningen att du skulle ge henne dricks, va?”

”…jag förstår varför hon inte tyckte skämtet var kul.”

Jag har alltid varit ett fan av Quentin Tarantino. Jag gillar när man ger sig hän till saker utan att skämmas. När man tydligt sätter scenen och håller sig till den. När man säger ”den här filmen kommer vara så här” och sedan gör precis det man har sagt. Jag har då väldigt svårt att tycka helt illa om något som så tydligt tillkännager sina intentioner. För ingen kan väl gå och se en film av Tarantino och vänta sig något annat än hans originella och specifika stil.

Tarantino har alltid haft en fäbless för tradition. Faktum är att att hela hans berättargrepp bygger på att det var bättre förr. Aldrig någonsin har han varit ute efter att innovera. Det överlåter han till folk som kan, som Christopher Nolan. Tarantino jobbade en gång i tiden i videobutik. För barn födda på fel sida millennieskiftet: detta var som en torrentsida fast analog. Och laglig. Han stod där dagarna i ända och bläddrade bland VHS-kasetter med pastelltitlar och taglines som ”Crime is the disease. Meet the Cure.” eller ”If you’re looking for trouble – he’s JOE KIDD”. Pulp Fiction var en hyllning till detta. En hyllning till skräplitteraturen. En hyllning till överdrivna slit-och-släng-karaktärer som kan lite för mycket, dödar lite för många och är lite för underhållande.

När man fick reda på att han skulle göra en spaghetti-western vid namn Django Unchained med Will Smith i rollen som slaven Django i den amerikanska södern visste man redan då återigen precis vad man skulle få. Och vi fick det. Nästan. Will Smith tackade nej till rollen som skrevs för honom och ersattes av Jamie Foxx. Utöver detta kryllar det dessutom av biroller som skulle ha varit men som inte blev. Bland andra Joseph Gordon-Levitt och Sacha Baron Cohen fick hoppa av på grund av schemakrock.

Filmen berättar storyn om Django. Han är en slav som precis sålts av en plantage på grund av att han försökte fly tillsammans med sin älskade fru Broomhilda (hon heter verkligen så, spelad av Kerry Washington). De säljs separat och Django är förkrossad. Djangos nya ägare ska föra sina nyinhandlade slavar till sin nya arbetsplats men stöter någonstans i Texas på Dr Schultz, elegant spelad av Christoph Waltz. Han förkunnar att han är intresserad av ett köp av slaven som heter Django och ser till att han, på ett eller annat sätt, får som han vill. Dr Schultz förklarar att han är en prisjägare på jakt efter tre herrar vilka denna slav kan identifiera. Detta är starten på ett samarbete dem emellan. Schultz friar Django från sina kedjor och tillsammans jagar de förbrytare och dylikt patrask som har ett pris på sitt huvud utfärdat av en domare med underskrift och allt. Schultz lovar att efter detta hjälpa Django rädda sin Broomhilda från plantagen Candyland (det heter verkligen så) som drivs och ägs av Calvin Candie (japp). Med machiavelliskt (nja) tjuv och rackarspel ska det omaka paret infiltrera Candyland och befria Broomhilda. För att lyckas med detta måste man övertyga ägaren Candie (spelat av en Leonardo DiCaprio i högform) att på något sätt fria Djangos älskade utan att resa misstankar.

Hela filmen är, från första bildruta och ton, en hyllning till gamla westernfilmer. Tarantino gräver verkligen ned sig i hattiga inzoomningar och knasig musik. Det är underhållande replikskiften och överdrivet mycket våld. Det är vad Tarantino brukar göra. Samtliga karaktärer är genomtänkta (många av dem skrivna med sina rollinnehavare i åtanke) med möjligt undantag för Kerry Washington som inte får mycket att jobba med. Jamie Foxx gör knappast bort sig och Christoph Waltz är inte oväntat gjuten i rollen som tandläkare/prisjägare. Samuel L. Jackson har en underhållande överspelad biroll som Candies högra hand. Men om det är någon som verkligen sticker ut så är det DiCaprio i rollen som skurk och plantageägare. Med ett slags ladyboymanér glider han runt och fäller fantastiska repliker som redan blivit sönderciterade på internet. Han äger varje scen och har förmodligen aldrig haft roligare. Han levererar en misstänksam och kontrollerad pondus som skapar känslan av att han ändå kan flippa ut när som helst. Miljöerna är genomtänkta, musiken är knasig och den svarta humorn är ständigt närvarande. Det är en episk och sedvanligt teatraliskt överdriven färd som inte gör något Tarantino-fan besviken när den väl tar slut.

Men här kommer vi till problemet med filmen. Den är actionfylld, underhållande och rolig. Som när KKK-liknande medlemmar diskuterar maskens vara eller icke vara (”Min fru har faktiskt sytt dem här!”) eller när Django får välja kläder själv och rider in på plantagen iförd blå dress med spetsdetalj. Men den tar aldrig slut. Minst tre gånger tror man att filmen är över då en story knyts ihop. Men detta sker aldrig utan lösa trådar. Något Tarantino verkar hata då han bygger en ny akt bara för att knyta ihop säcken. Igen. Och igen (detta leder bland annat till en cameo av regissören som förvisso är rolig men som känns väldigt krystad och malplacerad). Tillslut är man nästan utmattad när eftertexterna rullar.

Tarantinos vilja att vältra sig i western-filmens klichéer via sina knasiga och med bred pensel utmålade karaktärer stjälper nästan hela lasset. Den blir helt enkelt för lång. Den episka historien blev bara lite för episk och man drunknar nästan i alla Tarantinos kärleksförklaringar till filmkonsten.

Men att detta är filmens enda problem, att det är för mycket av den, säger ändå något om Django Unchained’s underhållningsvärde.

”Wanna fight?”

Yep.