Det är lite fint nu när jag tänker tillbaka på det.

Jag har skrattat oavbrutet i en kvart.

Alldeles lagom dåligt.

(Det gör det ju säkert, men min poäng blir inte lika rolig då)

Ja.

Nä.

Det var inte roligt från början heller.

Men jag tycker om den i alla fall.

Tröjan alltså.

Den är mys.

Jag ger ju så mycket att tolka.

Liksom.

Godnatt.

> Goldspot – Rewind

Jag ska ju inte skylla på den Dynamiska HTML:en.

Även om jag gärna vill efter femtio sidor.

Jag saknar den där personen som var lika galen i musik som jag var, i film som jag var, i dåliga skämt utan poäng och sena kvällar på msn med långa diskussioner om vad i helvete som helst.

Det saknar jag.

Den går inte alls.

Jag ska ta tag i det, hade jag tänkt. Jag ska bara se lite på The Office först, och Supernatural och fotboll och…

Det var trevligt.

Nu, not so much.

“Han skrev för att imponera på dig. För dig. Det var så han slog igenom.”

Den repliken har jag kommit ihåg sedan jag hörde den för första gången. Den stämmer så bra. Även på mig och mitt skrivande.

Jag skriver för att imponera på henne. Och det finns alltid någon.

Alltid.

Så är det.

Jag kunde inte hitta just den scenen, men denna är minst lika bra.

“Är du på campus?”

Jag svarade att jag var det, men fick inget svar tillbaka. En stund senare ringde det på dörren och hon snubblade in med tårar i ögonen. Först förstod jag ingenting men mellan andetagen fick hon ur sig att hennes förhållande var slut.

“Hur kan det bara försvinna?”

Det återkom gång på gång. Hur kan något bara försvinna? Jag svarade att det kan kännas jobbigt men det är så det är. Det kan faktiskt bara försvinna. Om det är något jag har lärt mig är det just det. Kärlek är flyktigt. Det är förjävligt. Det känns så otroligt meningslöst att höra det men så är det. Jag mindes smärtan i bröstet när hon hulkande satte sig ned i min soffa. Jag tog ett djupt andetag som kändes ända till våren 2009.

Jag avskyr en viss sorts tjej. Det är den typ av tjej som ser livet som en ständig jakt på Mr Right. Jakten kantas av ett gäng sanningar som att när dejten pillar på bältet tänker han på sex, eller slickar sig om munnen, och skostorlek är någon slags universiell måttstock. Små fakta ur uppslagsverk från TV-serier som Sex and the city. Å ena sidan är killar så, å andra sidan är killar si.

Allt detta är påhitt. Det är en fantasivärld som folk kryper in i för att de har svårt att hantera en av de få sanningar som faktiskt finns i den här världen: kärlek. Kärlek är en äkta sanning. Den är inte mätbar. Den är inte förutsägbar. Den har inget med kläder att göra, påverkas inte av klasstillhörighet eller kroppsliga gester. Den bara är. Fantastisk och flyktig. Detta har vi så himla svårt att acceptera att vi hittar på regler och lagar för det som vi inte förstår och kategoriserar människor i orättvisa och falska fack.

Det är svårt att acceptera att det bara kan försvinna, lika fort som det för mig dök upp den där vårdagen mitt i Nordstan vid informationsdisken. Det är orättvist. Det är förjävligt, fantastiskt och flyktigt. Så jag satte mig bredvid vännen och bara lyssnade. Jag fingrade på mitt bälte men det beror på att när jag sitter ned sitter det åt för hårt. Jag slickade mig om munnen men det berodde på att jag hade druckit kaffe och smaken satt kvar. Jag sade inte att han var en skitstövel. Jag sade inte att killar som han var idioter. Jag sade inte att han hade för små skor. Eller för stora fötter.

Jag kramade bara om henne och sade att jag visste hur det kändes.

Och menade det.

Med alla vårdagar i mitt hjärta.

Jag går hem, steker bacon och spontansnurrar lite.

> Beck – Girl

Jag ska bara gå och dö en smula till följd av krampaktiga skrattattacker.

Jag spenderade en tid brottandes med någon sorts verkighetsklyvning. Jag kan inte säga att jag antar att det var det. Det skulle insinuera att jag har varit med om det förr. Att jag antar att det är så livet är eftersom det verkar hända om och om igen. Men jag har bara blivit dumpad en gång. Aldrig förr. Och tiden efter kan jag bara beskriva som en slags verklighetsklyvning. Jag antar inte det. Jag breskriver det som det. En tid då jag helt plötsligt var lika ensam som alldeles nyss. Och jag visste inte hur jag skulle skilja på då och nu. Särskilt inte i en tid med facebook, twitter och blogg som är nästlat och konstruerat att ge information om livets tillstånd varje minut utan någon som helst hänsyn till hjärtan som flytt eller nytvättade minnen.

Men det är befriande att kunna sitta och se tillbaka på det. För det måste betyda att jag inte är där längre. Jag kan slänga iväg en tanke för att visa att jag bryr mig. Det gör jag. Sådan är jag och kommer alltid vara. Jag kommer alltid vara halva mitt hjärta. För jag är en bra och ganska okej person.

Det glömde jag bort för ett slag.

Men jag antar att det är lätt hänt.

Så därför tar jag inte bort dem. Inte gamla bloggar. Inte gamla texter. De står kvar och pushar mig. Hejar på mig.

Hejar på den jag är idag.