Jag sitter på änden av bordet. Solen har börjat gå ned och lyser upp den vackra matsalen i gult och orange. Lokalerna som den här reklambyrån inhyser är fantastiska. En gammal villa på en liten grön yta mitt i centrum, och på stadens högsta punkt med utsikt över växjösjön.

Jag sitter med på mitt första kundmöte.

Det pratas statistik, procent och grafik. Hemsidetrafik och funktioner. Jag håller tyst. Då och då inflikar jag något. Kanske mest för att visa att jag inte somnat. Det är intressant. Men det har varit intressant i några timmar nu. Plötsligt studsar teknikpelle från kunden upp och säger hurtigt att han bara ska ha en penna och så stormar han iväg som om han skulle skriva ett brev till kungen i finaste kalligrafin. Kvar sitter en marknadsansvarig, en Art Director, en Webbproducent, en Webbtekniker och en praktikant.

Alla frågandes med varsin penna i handen.

> Ryan Adams – Lucky Now

I don’t remember were we wild and young
All that’s faded into memory
I feel like somebody I don’t know
Are we really who we used to be
Am I really who I was

Ormen slingrar sig i bröstet, och nu förstår jag vad det är Johan Kinde skrev om.

Det är intensiva dagar på byrån.

Det projekt jag jobbar på ska vara klart den 1:e december och det är mycket arbete kvar. Jag har hjälpt till med översättning av ett stort projekt till både engelska och danska. Copy ska fixas och trixas med så att allt hamnar rätt. Jag sitter och hamrar på mitt tangentbord med en skrivbordslampa i ansiktet. Jag kan hämta kaffe och macka när jag vill. Alla går lite härs och tvärs och alla kommunicerar hela tiden. Vi frågar och skämtar över rummet och jag trivs. Det är roligt att jobba här.

Alla har en väldigt tillmötesgående attityd och ingen reagerar negativt om man har en fråga. Det är snarare förväntat att man ska ta tag i något om man inte förstår. Det är en väldigt aktiv arbetsplats. Och inget går riktigt i gamla spår. Det känns alltid som att allting görs för första gången.

Ungefär som med en ny kärlek.

Vill jag minnas.

Det här är min ringsignal på telefonen. Jag bara väntar på att den ska börjar ringa under frukostmötet.

Det kommer bli roligt.

Kommer hem och stupar med ansiktet före i kudden. Hur ska jag orka det här?

Konsten att fördriva de där två minuterna innan lunchen ska ta vid.

Det blev en lång förmiddag. Men jag tycker om mitt skrivbord. Ska pallra mig någonstans för lunch strax. Egentligen borde jag inte äta ute. Men har inte hunnit förbereda något, så det får bli nästa vecka. Also: Jag måste sluta dricka den där andra koppen kaffe.

Jag har lunch på jobbet.

Det känns surrealistiskt.

Jag har uppdaterat min Macbook Pro med OS X Lion. Det är ju trevligt och så. Men det har medfört konsekvensen att scrollfanskapet är upp och ned. Man scrollar alltså nu inte längre på det traditionella sättet. Utan på andra hållet.

För någon som inte fått sitt kaffe på morgonen medför detta stor mindfuck och ett antal svordomar på nya arbetsplatsen innan medietekniks-studenten till slut inser att han scrollat uppåt på Aftonbladet de senaste tio minuterna.

Hej bloggen.

Nu har jag kommit till stadiet att jag kan skriva det uttrycket helt utan ironi och helt utan att vara pinsam. Jag har nämligen nu bloggat så jävla länge att jag har förtjänat rätten att hälsa på min blogg och dess (få) läsare som om den vore en person. Så hej, bloggen.

Så här är det.

Jag har nu börjat min praktik. Idag. I morse. Klockan 08:13. Då klev jag in på reklambyrån som ska vara mitt hem i drygt två månader. Så jag tänkte skriva om det. Jag kommer skriva om annat också. Men mest om det. Vi får se hur det går.

Är du med?

Och den dag
när du ser tillbaks
på vem jag var,
ska du se flygplan.

> Monty – Flygplan

Tvätta byxor.

Hänga upp och torka.

Få näsblod på byxor.

Repetera.

Har tänkt att gå och lägga mig i ungefär två timmar men har istället fastnat här med musiken och det stora internet. Jag får vara en ordningssam person imorgon istället. Mitt morgondagsjag kommer hata mitt nuvarande jag. Men jag bryr mig inte. Den stora och enda fördelen med att bo själv. Det konsekvenslösa självhatet. Det och att kunna laga mat naken. Jag vet inte vad som är bäst.

Jag får leta efter saker att vara glad för eller nöjd med den senaste tiden. I princip sedan den här terminen började.

Jag har köpt en ny skinnjacka. En svart.

Den är fin.

För att inte tala om den här.

Allmänt tankefylld kväll mitt i alla projekt.

Fan vad jag ska ha cred för att jag minns sådant här. Det är så man vet att jag bryr mig om någon eller något. Jag är hur glömsk och virrig som helst. Alla som spenderat mer än några timmar med mig vet detta. Så om jag minns en obskyr låt från en obskyr lista som någon som gillade att göra blandband gjorde, då vet man att man var speciell.

Det är så man vet.

Ibland tänker jag att jag skulle fått mer cred än vad jag fick för saker och ting. Men jag fick inget särskilt alls. Och blev det så ska det ju såklart vara så.

Men ibland tänker jag.

> Dishwalla – Candleburn

Jag glömmer aldrig vad för bild som hör till den här låten.

> Kate Nash – Mouthwash

Nöjesredaktören och bloggaren Quetzala Blanco intervjuades av Malou von Sivers i Efter tio. Bisittaren Isabella Löwengrip anklagade Blanco för att vara en dålig förebild och romantisera självdestruktivitet i bloggen där Blanco skriver om hur livet ibland suger. Hur man faktiskt kan vilja dö lite ibland och om huruvida man kan skölja ned vita små uppers med kallt kaffe. I Löwengrips värld är detta att vara en dålig förebild.

Det må hända att det inte är så himla vackert att berätta om hur man bäst blir medicinskt glad. Men faktum är att diskussionen är bra mycket större än så. Isabella som ska vara den unga kvinnliga företagsamheten personifierad anser tydligen att det är bättre att säga hur lycklig man är dag ut och dag in och på så sätt visa hur lycklig tjejen som läser därmed inte är. Är man en förebild om man aldrig visar sig sårbar?

Alla människor är jävligt sårbara. Kvinnor som män. Men kvinnor får av någon anledning inte säga aj, oj, eller fan vad livet är åt helvete såvida det inte är i sängen. Jag hör inga krav på manliga förebilder. Jag som skrivit om ångest, kärlek som går åt helvete och fylleslagsmål. Istället ska vi bara berätta om hur bra och underbart allt är.

Det är som om jag som man skulle sitta och säga att öl har jag alltid druckit med måtta och sex är till för gifta par. Bröst är väl sådär och cigaretter har jag då aldrig prövat. Och utelämna det förkrossande manliga grupptrycket som fick en att vilja röka och dricka och tycka och knulla både det ena och det andra. Som fick en att själv delta i det satans grupptrycket som gör män av pojkar. Eller om det var tvärt om. Jag har gjort bort mig. Jag har gråtit på toalettgolv. Jag har älskat och förlorat och jag har berättat om allt det här. För det är förvisso inte lyckopiller i kaffe, men det är berättelser ur det verkliga livet. Det är inte bara mitt liv utan också någon annans.

Anledningen till att något, något alls, är värt att berätta är sprickorna i våra liv.

Verkligheten är åt helvete ibland.

Det kanske inte är vackert. Det kanske är destruktivt. Men vad som är minst lika destruktivt är att låtsas som annat inför en målgrupp som kämpar för att hitta sig själva i en platinablond och naturligt jättesmal bloggerska. Snacka om en dålig förebild.

Det är inte dåligt att utelämna berättelsen om dina lyckopiller i kaffet.

Men det är fegt.

Sanna Lundell, Hanna Hellquist, Quetzala Blanco, Amanda Schulman

Försöker komma på något som inte handlar om duggregn och orkaner.